Veckoresumé #61

Tid är pengar, sägs det. Det vet jag ingenting om för jag har varken tid eller pengar. Nedan följer hur som haver vår första veckosammanfattning sedan dinosaurierna dog ut. Helt utdöda är de visserligen inte, uppenbarligen, för i detta framhafsade alster återfinns både Bergman och Clintan. Apor, naturkatastrofer och begravningsentrepenörer ryms också i det krigshärjade klustret som är både mångkulturellt och kaotiskt. Om där finns fel och oegentligheter tar jag inget ansvar utan låter hela skulden falla på de omständigheter som placerade mig och min penna ute i en hytte i bergen i ett Norge under rikslarm och terrorhot.

The Last WaveTHE LAST WAVE (1977)
4 stjärnor DYLPC liten

Jag hade inte sett en film på 40 dagar (förmodligen rekord) förrän Peter Weir kom och räddade mig från idiotin med denna tidiga film. En konstnärlig storm skulle man kunna betrakta den som, en apokalypsthriller som är så långt ifrån Roland Emmerich man kan komma inom genren. Ute i en australiensisk öken går ett mystiskt oväder fram över en liten skola. Regn blir till hagel, vilket i sin tur blir till tegelstensstora isbitar. Det stora frågetecknet, mitt bland krossade fönster och blödande barnaskallar, är varifrån nederbörden hade kommit då det vid tillfället rådande klimatet var soligt, molnfritt och Tomas Ledin-kompatibelt. Regnet fortsätter vräka ner och i Sydney får en advokat (Richard Chamberlain) det inte så eftertraktade uppdraget att försvara fem aboriginer i en dråp-/mordrättegång. Denne advokat börjar luska i den aboriginska stamkulturen och gör upptäckter involverande både övernaturliga krafter och undergångsprofetior. Samtidigt får han själv besök av drömmar, syner och en (vad det verkar fysisk) mystisk man, varpå saker och ting blir alltmer obehagliga. The Last Wave är en mäktig film som är både full av symbolik och existentiella teman och stilistiskt intressant, främst vad gäller sekvenser innehållande vatten och gränsdragningar mellan dröm och verklighet. Många associationer till andra filmer kan göras, såsom det regniga Blade Runner-samhället, den av stormtankar plågade protagonisten i Take Shelter och kloakjakterna i The Third Man. Den ganska Picnic at Hanging Rock-iga musiken av Charles Wain är en viktig komponent.

Smultronstället 1SMULTRONSTÄLLET (1957)
5 stjärnor DYLPC liten

Som filmvetarstudent har jag länge befunnit mig i en olustig position vilken definieras av att jag bara sett en enda Bergmanfilm. Jag har emellertid hållit en låg och fungerande profil och inte mött några komplikationer, men det hade nog allt blivit dags att alibititta på några beryktade storverk från den baskerförsedde gubben. Och som betygsstjärnorna vittnar om finns all anledning att gå vidare med detta företag. Smultronstället handlar om den gamle mannen Isak Borg (briljant spelad av Victor Sjöström) som ska resa till Lund för att bli jubeldoktor. Han berättar i en återkommande voice-over om hur han, trots sin framgångsrika karriär, känner att han misslyckats socialt och personligt. Under bilresan från Stockholm besöker han platser ur sitt förflutna och minns tillbaka på diverse episoder ur sitt liv, bland annat ungdomens lustfyllda stunder bland träden och smultronen som filmtiteln avser. Det är en vacker och varm film som lyckas vara både existentiellt diskuterande, om bland annat döden och Guds eventuella existens, och fantastiskt rolig med en underbart korrekt och rapp dialog. Den är tung och dyster men samtidigt lätt och ljus. Den är visuellt bländande, med ett foto att dö för. Särskilt utmärkande är den kafkeska drömmen som doktor Borg har i början av filmen. Den namnkunniga ensemblen ger alla bra prestationer. Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Jullan Kindahl står för några av dem. Björnstrands karaktär är så mörk och uppgiven att han blir komisk, ungefär på samma sätt som exempelvis Wes Anderson brukar kombinera enorm svärta och stor komik i sina karaktärer.

”Mitt behov är att vara död. Absolut, orörligt död.”

En film att både skina upp till, skratta till, filosofera över och beröras av. Kort och gott ett mästerverk.

The Outlaw Josey WalesTHE OUTLAW JOSEY WALES (1976)
3 stjärnor DYLPC liten

Clint Eastwood har som regissör stått för många starka filmer, och själv markerar han denna krigsvästern som en av karriärens höjdpunkter. Handlingen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) och centreras kring en bonde från Missouri – Josey Wales (Clint Eastwood) – vars familj mördats av nordstatssoldater (the Union). Han vägrar acceptera unionens krigsseger, ansluter till de konfedererade (the Confederacy) och flyr, varpå han efterlyses och jagas med ett rykte som farlig och kvickhänt revolverman. Under sin resa möter han ett antal människor och har till slut samlat ihop ett litet crew bestående av bland andra en av de sista överlevarna från hans stridsgrupp i kriget, en Cherokee-indian, en Navajo-kvinna och en gammal dam från Kansas och hennes barnbarn. The Outlaw Josey Wales är en bra och charmig film med äventyr, action, härliga omgivningar, typiska västernkännetecken och en karaktäristiskt spottande, mumlande, skäggig och citerbar Clintan-karaktär. Några Sergio Leone-nivåer är den dock aldrig i närheten av. Det är mer av en glimten i ögat-historia än en ikonisk västernklassiker. Till det negativa hör en lite för lång speltid, bristande spänning, tendenser till överdriven humor och en alltför uppenbar kärlekshistoria. Men den är inte sämre än en stark trea.

Planet of the ApesPLANET OF THE APES (1968)
2 stjärnor DYLPC liten

När vi ändå talar om uppenbara kärlekshistorier är en känga till Planet of the Apes på sin plats. Jösses, vilken outvecklad, omotiverad och slentrianmässig romans. Och en stackars Linda Harrison som i en hyfsat central roll inte har något uppdrag alls förutom att attrahera blickar. Nåväl. Franklin J. Schaffners sci-fi-filmatisering räknas som en (kult)klassiker i genren och har fått både uppföljare och remakes. Den klassiska premissen är, utan att spoila något (vilket redan gjorts av det idiotiska omslaget), att ett mänskligt rymdskepp reser i tid och rum och kraschlandar på en öde planet. Efter ett tags vandring hittar astronautgruppen civilisation. Till sin förskräckelse förstår de att apor härjar i samhällets högsta positioner och människan är underordnade hus- och experimentsdjur. Människorna, med Charlton Heston i spetsen, tillfångatas och går en lång kamp för frihet till mötes. Planet of the Apes är i grunden ett mycket intressant och tänkvärt koncept som ifrågasätter människans position, makt och handlande. De vända perspektiven för människor kontra djur likaså, men samtidigt faller detta försök på flera punkter. Först och främst lever och beter sig aporna mer som människor än som apor. De har rest byggnader i mänsklig stil (med en oklar mix av antik och nutida arkitektur), de bär kläder och pratar engelska. Tidsperioden är svårbestämd då de lever mycket primitivt men ändå kan utföra avancerad hjärnkirurgi. De logiska luckorna är många. Utöver detta präglas filmen av en stark B-känsla och saknar (med vissa undantag) trovärdighet. Den är som mest intressant under den långa vandringen på den öde planeten, där en del fina tagningar återfinns, och i slutminuternas avslöjande. Men sett till helheten är filmens idé långt mycket bättre än det filmiska utförandet.

Captains CourageousCAPTAINS COURAGEOUS (1937)
4 stjärnor DYLPC liten

En bortskämd liten snorunge, son till en rik storpamp, får frukost på sängen av sin betjänt, mutar folk hit och dit för att få bra betyg och är skrytig och dryg mot sina vänner. En dag trillar han av en båt och hamnar på en mindre fiskebåt. En rejäl kulturkrock. Två världar möts. På den hederliga arbetarklassens skuta går inga av lille Harveys trick och fuskgrepp hem. Båten ska till råga på detta inte nå land förrän om tre månader, så nu är han fast i en tuff men betydelsefull situtation som presenteras med tydliga moraliska budskap om ärlighet och ödmjukhet. Trots sitt förutsägbara upplägg är Captains Courageous en mycket bra och charmigt härlig film som lever mycket på två starka huvudrollsinnehavare i den 13-årige Freddie Bartholomew (sjukt duktig) och Spencer Tracy. Den senare spelar den portugisisk-amerikanske fiskaren Manuel som Harvey, efter vissa om och men, blir vän med. Tracy är alldeles underbar. Filmen är av relativt enkelt upplägg men likväl relevant, väl utförd och med stora kvalitéer som klassisk snyftare. Den imponerar dessutom i bland annat klippning och trovärdighet i scenerna till havs. Jag är snäll och mjuk och delar ut en svag fyra. En fin film, detta.

”Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.
Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.”

(Från Manuel’s Love Song.)

OkuribitoAVSKED (2008)
4 stjärnor DYLPC liten

(Originaltitel: Okuribito). Japansk film, och asiatisk film i allmänhet, är inte mitt främsta område. Jag har ofta svårt att ta till mig filmer från den asiatiska kontinenten, mycket på grund av ett ofta annorlunda berättarsätt, skådespeleri och våldsamma tonskiften. Det är något jag försöker jobba med. Yôjirô Takitas Okuribito är ett sällsynt exempel på en film från regionen som jag kan njuta av fullt ut. Det beror förmodligen på att jag hittar flera identifieringspunkter i huvudkaraktären och att narrativet är väldigt västerländskt/universellt/klassiskt. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) är en ung man som spelar cello i en Tokyobaserad orkester. Men när orkestern upplöses tvingas han ge upp musikkarriären och bestämmer sig, arbetslös, för att flytta tillbaka till sin hemby. Där hittar han en jobbannons i tidningen och går dit för intervju. Innan han ens hunnit förstå vad jobbet går ut på är han anställd, av en gammal man (Tsutomu Yamazaki) som snabbt agerar på instinkt. Det visar sig att jobbet går ut på att preparera lik inför begravningar, en noggrann och omsorgsfull ritual som utförs inför de anhöriga. Daigo är först mycket tveksam till en framtid inom yrket och hans omgivning ställer sig frågande, men han finner samtidigt någon form av mening i tillvaron och utvecklas som person. Avsked är en stillsam och mycket vacker film som är fylld av mer liv och värme än vad man skulle kunna tro om 130 minuter i begravningsbyråmiljöer. Cleant foto, härliga skådespelare och ljuvlig cellomusik ramar in en rörande berättelse som man gott kan fälla en tår eller två till.

Utöver ovan redovisade filmer har jag sett den trevliga Hitchcock-skapelsen To Catch a Thief (3/5) med Cary Grant och Grace Kelly som Scott har skrivit om här. Omtittar av Steven Soderberghs grymma och kliniskt äckliga Contagion (4/5), den rekonstruktionsutformade bergsklättringsdokumentären Touching the Void (3/5) och Woody Allens underskattade Small Time Crooks (3/5) har också genomförts.

Veckans topp 3

  1. Smultronstället
  2. Avsked
  3. The Last Wave

Veckoresumé #55

Efter en herrans massa veckor återvänder även jag med en liten resumé. Mestadels nytt och fräscht (?) blir det denna vecka.

AdoreADORE (2013)
2 stjärnor DYLPC

Dessvärre inleder vi med en besvikelse. Adore, eller Perfect Mothers som den heter i Sverige, handlar om två medelålders kvinnor (Naomi Watts och Robin Wright) som vuxit upp tillsammans och nu bor grannar vid Australiens kust. De har en varsin son, båda på väg att bli vuxna, och de fyra står alla varandra nära. Huvudproblematiken träder fram när de båda kvinnorna blir ännu lite tightare med sönerna och i hemlighet börjar umgås romantiskt med dem, den ena kvinnan med den andras son och vice versa. Klassiskt hemlighetsmakeri, passionerade äventyr, relationstvivel och moralfrågor, vars korsande band är lite udda, får sitt utlopp i någon grad av kris hos kvinnorna och ett slutgiltigt val hos de unga männen mellan vad de upplever som äkta kärlek och vad de upplever som påtvingad sådan, samt vad som uppfattas som normalt. Upplägget är intressant – filmen påminner kanske något om Breathe In – men förvaltas inte alls lika väl. Från första stund umgås vi med en enormt trist musik, ställs inför obefintligt åldrande (mammorna ser lika gamla ut under hela filmen trots att en betydande mängd år passerar) och avverkar en drös händelser som känns som att man sett förut. Mamma-son-affärerna kläms hafsigt in och känns inte naturligt utvecklade och på samma sätt är karaktärerna nästan fördummat osmidiga vad gäller hanteringen av desamma. Manuset blir ofta förutsägbart och enkelspårigt. På plussidan finns en bra ensemble, framförallt Watts och Wright men även Xavier Samuel och James Frecheville (sönerna) samt Ben Mendelsohn i en liten roll. Men tyvärr får de inget vidare material att jobba med, vilket är trist.

We Steal Secrets The Story of WikiLeaksWE STEAL SECRETS: THE STORY OF WIKILEAKS (2013)
3 stjärnor DYLPC

Samme man, Alex Gibney, som gjorde en av mina favoriter från Stockholms filmfestival, The Armstrong Lie, klämde dessförinnan fram en dokumentär om det högintressanta WikiLeaks och dess frontman Julian Assange. Filmen berättar om organisationens uppkomst, syfte och metoder och om hur etiska och politiska frågor kring WikiLeaks väckts och hanterats under dess existens. Kontroverser kring Assange och hans personliga liv tas upp, liksom ödet för den unge soldaten Bradley Manning som läckte massvis av sekretessbelagd information från ett amerikanskt militärläger. We Steal Secrets är en informativ och snyggt förpackad dokumentär som är en mycket bra ingång till grundläggande vetskap om WikiLeaks och debatten runt dess aktioner. Man ifrågasätter både WikiLeaks och USA, vilket ger en gråzon som öppnar för diskussion utan tydliga gränser mellan svart och vitt. Flera intressanta intervjuer ges från diverse personer med olika former av anknytning till Assange och Manning, men å andra sidan medverkar ingen av de två aktivt i filmen. Det är en förlust – sådana intervjuer hade verkligen berikat – men förståeligt då Assange tagit avstånd från filmen. Speltiden är något i överkant, men som presentation av fenomenet WikiLeaks fungerar filmen för det mesta mycket bra.

Conan O'Brien Can't StopCONAN O’BRIEN CAN’T STOP (2011)
2 stjärnor DYLPC

Om Julian Assange tog avstånd från ”sin” dokumentär gör den gode Conan här raka motsatsen. Filmen följer Conan O’Brien under liveshowturnén han gjorde efter att 2010 ha fått sparken från NBC och per kontrakt förbjudits att göra annan TV under en tid. Efter att The Tonight Show with Conan O’Brien lagts ner stack han helt enkelt ut på de amerikanska vägarna i en buss och satte upp 43 shower i USA och Kanada i The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour, med framförallt stand-up och sångnummer. Dokumentären följer Conan under hela resan, bakom kulisserna, i bussen, på hotellrum och i replokaler. Han vräker ur sig knasiga skämt, udda infall och ironiska (?) utskällningar av personer i sin närhet samt babblar på om hur jobbigt hans liv är efter NBC-debaclet och hur mycket han ändå älskar att vara ute och resa och göra liveframträdanden. Det är ett stundtals kul möte, men tyvärr är filmen alldeles för medveten för att bli verkligt intressant. Conan vet hela tiden att han filmas och när det är läge att vara rolig för kameran. Känslan är att han överdriver sina post-show-kollapser och försöker mata filmaren med användbart material för en bra slutprodukt – och där faller en del av det dokumentära syftet. Jag vill understryka att jag älskar Conan O’Brien. Han är en briljant programvärd som många gånger satt färg på vardagen. Men även om Conan O’Brien Can’t Stop blinkar till ibland är den i slutändan för medveten, och den känslan tar överhanden.

Drinking BuddiesDRINKING BUDDIES (2013)
4 stjärnor DYLPC

Åh, så trevligt! En gemytlig, 90 minuters dramakomedi med Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston och Anna Kendrick. Kate (Wilde) och Luke (Johnson) jobbar på ett litet bryggeri i Chicago och lever ett simpelt och rätt behagligt liv med trevlig arbetsmiljö, många kvällar på puben och en värdefull vänskaplig relation, en sådan där vänskap i vilken man förstår varandra, kan skratta tillsammans och helt enkelt mår bra i varandras sällskap. De befinner sig båda i relationer, Kate med Chris (Livingston) och Luke med Jill (Kendrick). Chris bjuder in övriga tre till sitt familjehus på landet, där de umgås och har trevligt. Relationerna tar dock, som sig bör i filmer som denna, svårkontrollerade vändningar och blir centrala för filmens fortsatta utveckling. Detta sker på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande – hela filmen har en naturlig känsla över sig. Filmen saknar ett detaljerat manus och bygger således på improvisation, och skådespelarnas kemi är fantastisk. Jag älskar Olivia Wilde, som gör en riktigt bra huvudroll, och övriga tre är också riktigt bra, framförallt en skäggig och skojfrisk Jake Johnson. Joe Swanberg (manus och regi) har lyckats mycket bra med mixen av komedi och drama samt den spontana, genuina känslan. Han visar även god fingertoppskänsla i upplösningen och slutet. Jag skrattade mycket och gillade Drinking Buddies skarpt. Som titeln antyder dricks det mycket i filmen och jag rekommenderar öl till densamma!

PrimerPRIMER (2004)
3 stjärnor DYLPC

Indiefilmaren Shane Carruths första film (av två) är en inledningsvis småskalig fötterna-på-jorden-historia med sci-fi-influenser som kretsar kring skapandet av vad som verkar vara en tidsmaskin. De två småfrustrerade vännerna, kontorsarbetarna och egenföretagarna Aaron (Carruth) och Abe (David Sullivan) har länge kämpat för att få fram en säljbar produkt och jobbar nu på något som ska komma att få effekter de aldrig kunnat drömma om. Vad som börjar som en social skildring av uppfinningsprocessen och diskussioner vid matbord, med grynigt, gulbrunt foto och en karaktärsmässig Office Space-estetik, fortsätter som en alltmer svårföljd kedja av tidsresor, kausalitetsundersökningar och ”what if”-spekulationer. Under sina blott 77 minuter hinner Primer förvirra kraftigt och jag är långt ifrån säker på att jag ska kunna reda ut vad som egentligen sker i filmen. Det tänker jag inte försöka göra här och nu, utan nöjer mig med att utfärda ett hjärngymnastikstips i form av Primer. Shane Carruths auteurmässiga vision tar sig uttryck i bland annat manus, regi, huvudroll, produktion och musik, och det är alltid kul när sådana figurer dyker upp och både får och tar chansen att uttrycka avancerade idéer. Vissa likheter till Darren Aronofskys Pi finns för övrigt, även om den sistnämnda är mer abstrakt och poetisk.

Som andra part i min double feature såg jag även Carruths Upstream Color från i år, som hade många förbryllande lager. Oerhört vacker, med något Malickskt över sig, fast råare. Och högst svårtydd. Fyra stjärnor! Mer läsning om den finns här.

The ConjuringTHE CONJURING (2013)
2 stjärnor DYLPC

Regissören bakom Saw (som är en lysande skräckfilm), James Wan, är i år tillbaka i samma genre. Storyn är förlagd till 70-talet och handlar om en familj som flyttar in i ett hus som spökar. (Ett revolutionerande upplägg, helt klart). Händelser från förr gör sig påminda – check. Folk går ensamma ner i källaren med en tändsticka – check. Personer blir besatta av någon form av andar – check. Demonutdrivare anländer – check. Ron Livingston som förvirrad pappa – check. Shit goes down – check. Lite överdrivet kan man säga att detta gjorts otaliga gånger förut och att skräckfilmsmallen är som skriven i pannan på alla karaktärer. Det är tröttsamt att behöva vara besviken på ännu en skräckfilm som hade potential. Helt utan plus är den dock inte. Fotot är stundtals effektfullt med spänningsfulla panoreringar, hoppa-till-momentet används på en relativt rimlig nivå för att höja pulsen (även om hela filmen spårar ur på slutet), miljöerna är gedigna och vissa skräckscener lyckade vad gäller fysisk effekt. (Skulle jag se filmen själv skulle jag förmodligen skita på mig, av min paranoida natur. Men det är en annan historia). På minussidan hittar vi desto fler faktorer. Tråkiga CGI-skapelser, klyschigt manus, intetsägande story, stereotypa karaktärer (som som vanligt beter sig ologiskt) och det alltför vanliga problemet med för mycket in-your-face-skräck närvarar även här. Jag säger: våga göra subtilt isande, krypande, suggestiv skräck istället! Namnkunniga skådespelare som Patrick Wilson, Vera Farmiga och nämnde Ron Livingston får inte mycket att jobba med här och The Conjuring blev till slut en besvikelse, som så många andra filmer i genren. Hade slutet inte varit så överdrivet och om den försökt vara lite mindre kopia på all annan skräck fanns chans till en trea åtminstone.

APphoto_Film Review White House DownWHITE HOUSE DOWN (2013)
1 stjärna DYLPC

Har Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow, 2012) fått nog av katastrofer? Absolut inte! I år har han bestämt sig för att fucka upp Vita huset! Det gör han genom att slänga in Channing Tatum på guidad tur med sin 11-åriga dotter och samtidigt låta en bunt terrorister, utklädda till städare, traska in helt utan vidare med sprängmedel kapabelt att skapa nationellt kaos. Det blir fjantig action, lite flaggviftande (mest noterbart när dottern vevar flaggan mot anländande helikoptrar på gräsmattan framför Vita husets brinnande front), one-liners, missilskjutning mot Air Force One, patetiska sidospår med familjedrama, obligatoriskt klädbyte hos herr Tatum från kostym till minimalt linne, tränade terrorister som helt och hållet retarderas och tappar all stridsförmåga när våra hjältar ska passera genom rummet, skämskuddekompatibla comic relief-karaktärer, träbocks-Tatum och den här oväntat utstrålningsbefriade Jamie Foxx som president och några malplacerade skådespelare som Maggie Gyllenhaal, James Woods, Jason Clarke och Richard Jenkins. Emmerich gör parodi på sig själv i en sörja som tog mig ungefär tre-fyra timmar att ta mig igenom på grund av återkommande insomningar. En sådan där film som får en att tappa hoppet en stund och som inte är värd ett enda ord till från mig. Abort! (Och då syftar jag inte på det medicinska ingreppet utan den amerikanska frasen som används när man inom militären ska avbryta ett uppdrag).

Så, det var de filmerna. I TV-serieväg har jag som bekant avverkat spektaklet Twin Peaks och raskt fortsatt med att beta av första säsongen av House of Cards (Netflix-versionen) som jag gillade till graden av en stark trea. Härnäst peppar jag fortsatt True Detective, men innan dess ger jag mig nog in i någonting annat också. Jag har mina idéer, men vill ni föreslå något är det naturligtvis uppskattat. Trevlig helg!

Veckans topp 3

  1. Drinking Buddies
  2. Primer
  3. We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks