Jack Goes Boating (2010)

Jack Goes Boating

4 stjärnor DYLPC

En film som i mitt tycke fallit alldeles för mycket in i något slags glömska, eller skugga, är den framlidne Philip Seymour Hoffmans första, och sista, arbete som regissör. I ett nedskalat och jordnära drama baserat på en off-Broadway-pjäs av Robert Glaudini regisserar han sig själv, John Ortiz, Amy Ryan och Daphne Rubin-Vega genom ett relationsdrama och visar prov på god talang även bakom kameran.

Jack (Hoffman) är en blyg man med tendenser av rastaflätor i håret som bor i New York där han lever ett enkelt liv och jobbar som limousinechaufför. Men frågan är om det enkla livet verkligen är så enkelt, då han i 40-årsåldern kanske inte har uppnått så mycket som han hade velat uppnå vid det laget. Hans jobb är segt, han har ingen större kärlek i sitt liv och han lever kanske inte upp till den positiva vibb han vill känna när han gång på gång lyssnar på The Melodians Rivers of Babylon. Han har i alla fall sin bästa kompis Clyde (Ortiz), som han ofta hänger med. Clyde introducerar honom för Connie (Ryan), en annan osäker person med personliga problem, men som definitivt känner en ömsesidig dragning till Jack. Hon berättar i en av deras stapplande konversationer att hon önskar att någon skulle laga mat för henne och ta med henne ut på en båttur.

Jack kan varken simma eller laga mat men bestämmer sig, fylld av ny lust, för att lära sig laga mat och simma med hjälp av Clyde. Han söker nytt jobb och upplever en allmän förnyelse i tillvaron efter att han träffat Connie. Parallellt med denna påbörjade relation knakar det i Clydes äktenskap med Lucy (Rubin-Vega), och filmen fortlöper som en skildring av två – kanske fler – olika faser i fenomenet kärleksrelationer, samt olika faser i vänskapliga sådana.

Jack Goes Boating har en relativt primitiv handling och inga egentliga särdrag som gör den unik, men den övertygar på de flesta plan. Skådespelarkemin är utmärkt, framförallt mellan Hoffman och Ortiz som levandegör en underbar vänskap som känns ända in i hjärtat. Ortiz har dessutom ett av världens varmaste leenden. Amy Ryan och Daphne Rubin-Vega levererar också två starka prestationer i sammanhang som involverar vardagliga samtal, pinsam middagstystnad och äktenskapsuppbrottsvarnande gräl. Hoffmans regi imponerar inte bara sett till skådespeleri, utan även stilistiskt finns några intressanta partier med spännande bildkompositioner och musikarrangemang, även om filmen främst är ett ”vanligt” drama, med komiska undertoner, som håller sig i New York-lägenheter och simbassänger. Det hettar till rejält i upplösningen, vilken blir ett slags kammarspel av hög klass.

Jag vill argumentera för att Jack Goes Boating är underskattad. Det är en enkel och ospektakulär men välskriven, välspelad, intelligent och ärlig film som visar upp ett kort utsnitt ur en grupp människors liv som berör och går att relatera till. Det behövs egentligen inte så mycket mer. Dessutom ser vi en som vanligt diskret briljant Philip Seymour Hoffman i huvudrollen. Han fattas mig något oerhört.