Veckoresumé #55

Efter en herrans massa veckor återvänder även jag med en liten resumé. Mestadels nytt och fräscht (?) blir det denna vecka.

ADORE (2013)

Dessvärre inleder vi med en besvikelse. Adore, eller Perfect Mothers som den heter i Sverige, handlar om två medelålders kvinnor (Naomi Watts och Robin Wright) som vuxit upp tillsammans och nu bor grannar vid Australiens kust. De har en varsin son, båda på väg att bli vuxna, och de fyra står alla varandra nära. Huvudproblematiken träder fram när de båda kvinnorna blir ännu lite tightare med sönerna och i hemlighet börjar umgås romantiskt med dem, den ena kvinnan med den andras son och vice versa. Klassiskt hemlighetsmakeri, passionerade äventyr, relationstvivel och moralfrågor, vars korsande band är lite udda, får sitt utlopp i någon grad av kris hos kvinnorna och ett slutgiltigt val hos de unga männen mellan vad de upplever som äkta kärlek och vad de upplever som påtvingad sådan, samt vad som uppfattas som normalt. Upplägget är intressant – filmen påminner kanske något om Breathe In – men förvaltas inte alls lika väl. Från första stund umgås vi med en enormt trist musik, ställs inför obefintligt åldrande (mammorna ser lika gamla ut under hela filmen trots att en betydande mängd år passerar) och avverkar en drös händelser som känns som att man sett förut. Mamma-son-affärerna kläms hafsigt in och känns inte naturligt utvecklade och på samma sätt är karaktärerna nästan fördummat osmidiga vad gäller hanteringen av desamma. Manuset blir ofta förutsägbart och enkelspårigt. På plussidan finns en bra ensemble, framförallt Watts och Wright men även Xavier Samuel och James Frecheville (sönerna) samt Ben Mendelsohn i en liten roll. Men tyvärr får de inget vidare material att jobba med, vilket är trist.

WE STEAL SECRETS: THE STORY OF WIKILEAKS (2013)

Samme man, Alex Gibney, som gjorde en av mina favoriter från Stockholms filmfestival, The Armstrong Lie, klämde dessförinnan fram en dokumentär om det högintressanta WikiLeaks och dess frontman Julian Assange. Filmen berättar om organisationens uppkomst, syfte och metoder och om hur etiska och politiska frågor kring WikiLeaks väckts och hanterats under dess existens. Kontroverser kring Assange och hans personliga liv tas upp, liksom ödet för den unge soldaten Bradley Manning som läckte massvis av sekretessbelagd information från ett amerikanskt militärläger. We Steal Secrets är en informativ och snyggt förpackad dokumentär som är en mycket bra ingång till grundläggande vetskap om WikiLeaks och debatten runt dess aktioner. Man ifrågasätter både WikiLeaks och USA, vilket ger en gråzon som öppnar för diskussion utan tydliga gränser mellan svart och vitt. Flera intressanta intervjuer ges från diverse personer med olika former av anknytning till Assange och Manning, men å andra sidan medverkar ingen av de två aktivt i filmen. Det är en förlust – sådana intervjuer hade verkligen berikat – men förståeligt då Assange tagit avstånd från filmen. Speltiden är något i överkant, men som presentation av fenomenet WikiLeaks fungerar filmen för det mesta mycket bra.

CONAN O’BRIEN CAN’T STOP (2011)

Om Julian Assange tog avstånd från ”sin” dokumentär gör den gode Conan här raka motsatsen. Filmen följer Conan O’Brien under liveshowturnén han gjorde efter att 2010 ha fått sparken från NBC och per kontrakt förbjudits att göra annan TV under en tid. Efter att The Tonight Show with Conan O’Brien lagts ner stack han helt enkelt ut på de amerikanska vägarna i en buss och satte upp 43 shower i USA och Kanada i The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour, med framförallt stand-up och sångnummer. Dokumentären följer Conan under hela resan, bakom kulisserna, i bussen, på hotellrum och i replokaler. Han vräker ur sig knasiga skämt, udda infall och ironiska (?) utskällningar av personer i sin närhet samt babblar på om hur jobbigt hans liv är efter NBC-debaclet och hur mycket han ändå älskar att vara ute och resa och göra liveframträdanden. Det är ett stundtals kul möte, men tyvärr är filmen alldeles för medveten för att bli verkligt intressant. Conan vet hela tiden att han filmas och när det är läge att vara rolig för kameran. Känslan är att han överdriver sina post-show-kollapser och försöker mata filmaren med användbart material för en bra slutprodukt – och där faller en del av det dokumentära syftet. Jag vill understryka att jag älskar Conan O’Brien. Han är en briljant programvärd som många gånger satt färg på vardagen. Men även om Conan O’Brien Can’t Stop blinkar till ibland är den i slutändan för medveten, och den känslan tar överhanden.

DRINKING BUDDIES (2013)

Åh, så trevligt! En gemytlig, 90 minuters dramakomedi med Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston och Anna Kendrick. Kate (Wilde) och Luke (Johnson) jobbar på ett litet bryggeri i Chicago och lever ett simpelt och rätt behagligt liv med trevlig arbetsmiljö, många kvällar på puben och en värdefull vänskaplig relation, en sådan där vänskap i vilken man förstår varandra, kan skratta tillsammans och helt enkelt mår bra i varandras sällskap. De befinner sig båda i relationer, Kate med Chris (Livingston) och Luke med Jill (Kendrick). Chris bjuder in övriga tre till sitt familjehus på landet, där de umgås och har trevligt. Relationerna tar dock, som sig bör i filmer som denna, svårkontrollerade vändningar och blir centrala för filmens fortsatta utveckling. Detta sker på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande – hela filmen har en naturlig känsla över sig. Filmen saknar ett detaljerat manus och bygger således på improvisation, och skådespelarnas kemi är fantastisk. Jag älskar Olivia Wilde, som gör en riktigt bra huvudroll, och övriga tre är också riktigt bra, framförallt en skäggig och skojfrisk Jake Johnson. Joe Swanberg (manus och regi) har lyckats mycket bra med mixen av komedi och drama samt den spontana, genuina känslan. Han visar även god fingertoppskänsla i upplösningen och slutet. Jag skrattade mycket och gillade Drinking Buddies skarpt. Som titeln antyder dricks det mycket i filmen och jag rekommenderar öl till densamma!

PRIMER (2004)

Indiefilmaren Shane Carruths första film (av två) är en inledningsvis småskalig fötterna-på-jorden-historia med sci-fi-influenser som kretsar kring skapandet av vad som verkar vara en tidsmaskin. De två småfrustrerade vännerna, kontorsarbetarna och egenföretagarna Aaron (Carruth) och Abe (David Sullivan) har länge kämpat för att få fram en säljbar produkt och jobbar nu på något som ska komma att få effekter de aldrig kunnat drömma om. Vad som börjar som en social skildring av uppfinningsprocessen och diskussioner vid matbord, med grynigt, gulbrunt foto och en karaktärsmässig Office Space-estetik, fortsätter som en alltmer svårföljd kedja av tidsresor, kausalitetsundersökningar och ”what if”-spekulationer. Under sina blott 77 minuter hinner Primer förvirra kraftigt och jag är långt ifrån säker på att jag ska kunna reda ut vad som egentligen sker i filmen. Det tänker jag inte försöka göra här och nu, utan nöjer mig med att utfärda ett hjärngymnastikstips i form av Primer. Shane Carruths auteurmässiga vision tar sig uttryck i bland annat manus, regi, huvudroll, produktion och musik, och det är alltid kul när sådana figurer dyker upp och både får och tar chansen att uttrycka avancerade idéer. Vissa likheter till Darren Aronofskys Pi finns för övrigt, även om den sistnämnda är mer abstrakt och poetisk.

Som andra part i min double feature såg jag även Carruths Upstream Color från i år, som hade många förbryllande lager. Oerhört vacker, med något Malickskt över sig, fast råare. Och högst svårtydd. Fyra stjärnor! Mer läsning om den finns här.

THE CONJURING (2013)

Regissören bakom Saw (som är en lysande skräckfilm), James Wan, är i år tillbaka i samma genre. Storyn är förlagd till 70-talet och handlar om en familj som flyttar in i ett hus som spökar. (Ett revolutionerande upplägg, helt klart). Händelser från förr gör sig påminda – check. Folk går ensamma ner i källaren med en tändsticka – check. Personer blir besatta av någon form av andar – check. Demonutdrivare anländer – check. Ron Livingston som förvirrad pappa – check. Shit goes down – check. Lite överdrivet kan man säga att detta gjorts otaliga gånger förut och att skräckfilmsmallen är som skriven i pannan på alla karaktärer. Det är tröttsamt att behöva vara besviken på ännu en skräckfilm som hade potential. Helt utan plus är den dock inte. Fotot är stundtals effektfullt med spänningsfulla panoreringar, hoppa-till-momentet används på en relativt rimlig nivå för att höja pulsen (även om hela filmen spårar ur på slutet), miljöerna är gedigna och vissa skräckscener lyckade vad gäller fysisk effekt. (Skulle jag se filmen själv skulle jag förmodligen skita på mig, av min paranoida natur. Men det är en annan historia). På minussidan hittar vi desto fler faktorer. Tråkiga CGI-skapelser, klyschigt manus, intetsägande story, stereotypa karaktärer (som som vanligt beter sig ologiskt) och det alltför vanliga problemet med för mycket in-your-face-skräck närvarar även här. Jag säger: våga göra subtilt isande, krypande, suggestiv skräck istället! Namnkunniga skådespelare som Patrick Wilson, Vera Farmiga och nämnde Ron Livingston får inte mycket att jobba med här och The Conjuring blev till slut en besvikelse, som så många andra filmer i genren. Hade slutet inte varit så överdrivet och om den försökt vara lite mindre kopia på all annan skräck fanns chans till en trea åtminstone.

WHITE HOUSE DOWN (2013)

Har Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow, 2012) fått nog av katastrofer? Absolut inte! I år har han bestämt sig för att fucka upp Vita huset! Det gör han genom att slänga in Channing Tatum på guidad tur med sin 11-åriga dotter och samtidigt låta en bunt terrorister, utklädda till städare, traska in helt utan vidare med sprängmedel kapabelt att skapa nationellt kaos. Det blir fjantig action, lite flaggviftande (mest noterbart när dottern vevar flaggan mot anländande helikoptrar på gräsmattan framför Vita husets brinnande front), one-liners, missilskjutning mot Air Force One, patetiska sidospår med familjedrama, obligatoriskt klädbyte hos herr Tatum från kostym till minimalt linne, tränade terrorister som helt och hållet retarderas och tappar all stridsförmåga när våra hjältar ska passera genom rummet, skämskuddekompatibla comic relief-karaktärer, träbocks-Tatum och den här oväntat utstrålningsbefriade Jamie Foxx som president och några malplacerade skådespelare som Maggie Gyllenhaal, James Woods, Jason Clarke och Richard Jenkins. Emmerich gör parodi på sig själv i en sörja som tog mig ungefär tre-fyra timmar att ta mig igenom på grund av återkommande insomningar. En sådan där film som får en att tappa hoppet en stund och som inte är värd ett enda ord till från mig. Abort! (Och då syftar jag inte på det medicinska ingreppet utan den amerikanska frasen som används när man inom militären ska avbryta ett uppdrag).

Så, det var de filmerna. I TV-serieväg har jag som bekant avverkat spektaklet Twin Peaks och raskt fortsatt med att beta av första säsongen av House of Cards (Netflix-versionen) som jag gillade till graden av en stark trea. Härnäst peppar jag fortsatt True Detective, men innan dess ger jag mig nog in i någonting annat också. Jag har mina idéer, men vill ni föreslå något är det naturligtvis uppskattat. Trevlig helg!

Veckans topp 3

1. Drinking Buddies
2. Primer
3. We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Veckoresumé #34

I veckans resumé bockas två filmer av från min pepplista och en nyligen Oscarsnominerad film upplevs.

UPSTREAM COLOR (2013)

Shane Carruth, mannen bakom tidsresefilmen Primer (som kan vara den film som förtjänar epitetet ”mindfuck” allra mest), ligger bakom indiefilmen Upstream Color. Carruth gillar att ha ansvar, något som är tydligt då han inte bara är regissör och manusförfattare till Upstream Color utan också filmens producent, klippare, kompositör och chefsfotograf. Till råga på allt spelar han dessutom en av filmens två huvudroller. Filmens handling är så diffus och abstrakt att förklara att den endast skulle skapa förvirring och även spoliera en handling som ska avnjutas helt utan någon förkunskap. Men självklart måste en synopsis existera och därför väljer jag mig att använda mig av samma synopsis som i beskrivningen av filmen i min pepplista som jag skrev tidigare i år: Filmen handlar om en man (Carruth) och en kvinna (Amy Seimetz) som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Upstream Color är nästintill om inte lika förvirrande och märklig som Primer. Carruth bryter mot det traditionella filmskapandet och presenterar händelseförloppet i en blandad ordning där tid och rum mixas ihop till en sås av mystik och gåtor. Ett öga för detaljer är något Carruth har och något han uppmanar tittaren att införskaffa. Saker som känns obetydliga kan komma att vara livsviktiga. Carruth briljerar på alla hans självbemannade poster. Regin är felfri och skådespelet likaså. Musiken och ljudet är experimentellt och spektakulärt. Fotot är enastående vackert och detaljrikt. Men det bästa med filmen är den komplexa och smarta handlingen som är extremt oförutsägbar och nytänkande. Carruth känns som en människa med en intelligens som sträcker sig väl mycket längre än många andras hjärnkapacitet. Carruth är lika mystisk och fascinerande som hans film. Upstream Color är inte likt något jag har sett tidigare och är som Primer, en film vars mening är att testa sin publik och skapa en helt ny upplevelse. Upstream Color är en film värd att uppleva och förtjänar en stark fyra i betyg.

EN KONGELIG AFFÆRE (2012)

(En: A Royal Affair). Den Oscarsnominerade En kongelig affære utspelar sig 1766 och handlar om den engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander) som vid den unga åldern av 15 blir bortgift till den psykiskt instabile Kung Christian VII (Mikkel Boe Følsgaard) av Danmark. Efter att ha vant sig med det nya livet vid hovet inser Caroline att hennes liv är förutbestämt och att hon aldrig kommer kunna upptäcka världen bortom det kungliga livet. Men så en dag anländer kungens nyanställde psykiatriker John Struensee (Mads Mikkelsen) med erfarenheter och idéer som för Caroline tidigare var okända och sakta men säkert charmeras Caroline av Struensee. En kongelig affære är en vacker och otroligt väldetaljerad dramafilm med ett foto som är stundtals mästerligt. Fotot och sceneriet transporterar tittaren in i det konflikt- och sjukdomsdrabbade 1700-talet och skapar en stämning av nobilitet och makt i kunglighetens korridorer som är imponerande att se. Filmen består till störst del av danska skådespelare, något som är självklart eftersom filmen är dansk och utspelar sig i Danmark. Men två svenska skådespelare har båda tagit språklektioner för att bemästra danskan och kunna spela sina karaktärer. David Dencik spelar en minister i det kungliga rådet och Alicia Vikander talar i filmen fullfjädrad danska och briljerar på skådespelarfronten. Vikander gör en lysande insats och visar på att hon är Sveriges nya och stora skådespelarexport och kommande storstjärna. Vid sin sida har hon en felfri Mads Mikkelsen och en ung och ny skådespelare, Mikkel Følsgaard, som även han visar på talang. En kongelig affære är en vacker, välspelad och väldigt bra film som trots ett litet svajigt mittenparti förtjänar en svag fyra.

STAR TREK INTO DARKNESS (2013)

2009 tog J.J. Abrams rodret för att föra Star Trek in i en ny era. Han lyckades stort med att charma de inbitna fansens hjärtan och vinna nya fans tillit. Han lyckades imponera enormt på mig, så pass mycket att jag inkluderade filmen i min sci-fi-lista. Nu är året 2013 och Abrams är här med en ny titt in i en framtid jag gärna skulle vilja leva i. Hela gänget från 2009 års Star Trek är tillbaka med de klassiska karaktärerna Kirk (Chris Pine), Spock (Zachary Quinto), Uhura (Zoe Saldana), Scotty (Simon Pegg), Bones (Karl Urban), Sulu (John Cho), Chekov (Anton Yelchin) och Pike (Bruce Greenwood) för ett nytt äventyr ute i den vilda rymden. Den här gången kallas Enterprise och dess besättning ut i uppdrag för att finna en terrorist vid namn John Harrison (Benedict Cumberbatch) som har arbetat i deras egna organisation, den galaktiska Federationen och som har utfört ett bombattentat i centrala London. Visuellt är Star Trek Into Darkness en fest för hela kroppen. Fantastiska specialeffekter och datoranimationer (ja, de bländande ljusstrålarna är kvar och bättre än någonsin!) som känns verkliga blandas med supercoola  ljudeffekter och hårresande musik. Manuset och stämningen är på topp precis som i den tidigare filmen med en liten dos humor och härlig lagkänsla. Into Darkness är däremot lite seriösare och mörkare tonmässigt än föregångaren, något som passar och gör filmen mer känslosam och spännande. Det är popcornunderhållning på hög nivå med action och drama hela vägen ut. Men till skillnad från alla uttjatade superhjältefilmer, allt Disney-shit och trötta Transformers-rullar som släpps varannan dag har Into Darkness hjärta, passion och respekt för den historia som den bygger på. Abrams viftar med snyggt förpackade referenser till de äldre Star Trek-serierna och håller sig trogen till det som har gjort Star Trek så speciellt och banbrytande. Självklart existerar filmklyschorna även i Into Darkness men många av dem bryts. Allt från små repliker till karaktärsrelationer till händelseförlopp som bryter mot det konventionella visar på en vilja att följa Star Trek:s icke-traditionella mall med att visualisera och berätta en framtid som är annorlunda och nytänkande. Jag kan inte hjälpa att jag ryser till när filmens titel dyker upp i tjockt typsnitt över hela bioduken ackompanjerat med adrenalinpumpande rymdmusik och jag kan inte hjälpa att jag blir lite tårögd i filmens översentimentala men fantastiska sorgespel. Star Trek Into Darkness är ett kärleksbrev till rymden och alla dess mysterier, en film som är värdig som familjemedlem i den galaktiska Federationen. Betyget warpar sig fram till en halvstark fyra.

Veckans topp 3

1. Upstream Color
2. Star Trek Into Darkness
3. En kongelig affære

Scotts pepplista 2013

Filmåret 2013 kommer att lansera remakes, reboots och uppföljare som varje år alltid gör. Men trots upprepning verkar det finnas hopp. Vi har valt att lista de filmer som släpps 2013 som vi är allra mest sugna på att få se. Här är min lista, utan inbördes ordning.

LOWLIFE (USA)

James Gray har både skrivit manus och regisserat den här filmen, vars titel fortfarande är oklar, trots att filmen är färdiginspelad och färdigredigerad. Filmen var länge utan titel under inspelningen, innan den fick namnet Lowlife som sedan ändrades till Nightingale. James Gray är fortfarande inte helt säker på titeln, men han har sagt i media att den troligen kommer använda sig av det första namnet, Lowlife. Själva filmen handlar om en invandrarkvinna (Marion Cotillard) i New York som dras in i burleska miljöer och vaudeviller. En trollkarl (Jeremy Renner) försöker att rädda henne från den farliga och förirrande varietéscenen och återförena henne med sin syster som hålls fången på Ellis Island utanför New York. Lowlife:s handling är ytterst intressant, men det är skådespelarna som lockar allra mest. Jeremy Renner är en stabil herre som inte har gjort mig besviken än och det ska bli spännande att se hur han tacklar rollen som trollkarl. En av mina favoriter, Marion Cotillard, utgör en stor procentsats av anledningen till varför jag vill se den här filmen, Joaquin Phoenix likaså.

ELYSIUM (USA)

Sydafrikanska regissören Neill Blomkamp kommer 2013 tillbaka till science-fiction-världen efter den välgjorda, annorlunda och lyckade District 9. Sharlto Copley hoppar på tåget igen, men istället för att spela hjälten som han gjorde i District 9 gör han raka motsatsen genom att spela skurken. Hans motståndare är Matt Damon som spelar Max, en man som får ett uppdrag som har potential att skapa jämlikhet i en värld där de rika bor i en lyxig rymdstation ovanför jorden och de undre klasserna bor på en skadad och förstörd version av vår planet. Blomkamp plockar även med sig Jodie Foster och William Fichtner på sitt rymdäventyr som troligtvis har ett samhällskritiskt och politiskt budskap likt District 9.

STOKER (USA/Storbritannien)

Den sydkoreanska regissören Chan-wook Park är tillsammans med Ridley Scott min favoritregissör. Hans tidigare verk som Vengeance-trilogin, Thirst och Joint Security Area är fantastiska filmer med mörka och vuxna teman som behandlar hämnd, våld och relationer på ett aningen kontroversiellt och annorlunda sätt. Stoker är Parks första engelskspråkiga film och handlar om en ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) som bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor (Nicole Kidman). En dag flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände morbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men samtidigt känner hon sig dragen till honom. Stoker verkar vara en mystisk och mörk film som har potential att bli något unikt och riktigt bra. Kombinationen av en riktigt intressant handling, snygg trailer, bra rollista och min favoritregissör gör den här filmen till den jag längtar allra mest efter 2013.

THE EAST (USA/Storbritannien)

Indiestjärnan Brit Marling är en produktiv kvinna som 2013 filmatiserar sitt tredje egenskrivna manus på två år. Efter de två indiesuccéerna Another Earth och Sound of My Voice är det dags igen med en berättelse om infiltration, likt den sistnämnda filmen. En ung kvinna får i uppdrag att infiltrera en anarkistgrupp varpå hon snabbt bildar starka känslor för ledaren. Sound of My Voice-regissören Zal Batmanglij ställer sig bakom kameran än en gång men har den här gången inte bara fått med sig Marling, utan också två stora namn i form av Ellen Page och Alexander Skarsgård. Förväntningarna är höga på ännu en smart, mystisk och välspelad indiethriller från Marling-fabriken.

STAR TREK INTO DARKNESS (USA)

J.J. Abrams släpper återigen lös sin unga och energirika besättning när den galaktiska federationen hotas. Captain Kirk (Chris Pine) leder sin besättning och Enterprise på jakt efter en ensam man som hotar att förstöra federationen och kanske hela mänskligheten. En uppföljare till den fantastiskt underhållande Star Trek från 2009 (som jag inkluderade i min sci-fi-lista) är garanterad på min pepplista, även om det är en uppföljare till en reboot-film av ett äldre varumärke. Den snygga, stilrena designen och de fantastiska warp-motorljuden är svåra att vänta på. Star Trek Into Darkness innehåller samma underbara besättning som i förra filmen men också några nya värvningar som den skicklige Benedict Cumberbatch som tar rollen som storskurk. 2013 är det dags för kanske årets mest underhållande film.

UPSTREAM COLOR (USA)

Shane Carruth är en annorlunda man i filmindustrin. Han är en kreativ manusförfattare, skicklig regissör och briljant skådespelare, något han visade tydligt i hans första film Primer som är den mest komplexa film jag har sett och kanske en av de mest kreativa. Nu är han tillbaka och redo att fylla dessa tre yrkesplatser igen. Carruth har skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i Upstream Color som har potential att vara ännu mer komplex och förvirrande än Primer. Två korta trailers har släppts för filmen som jag inte förstod någonting av, därför ökade mitt sug efter att få se filmen ännu mer. Handlingen är också komplex och svår att förstå men kort och gott handlar filmen om en man och en kvinna som dras till varandra. De är omspunna i en livscykel av en ålderslös organism. Deras identiteter blir till illusioner när de kämpar för att samla lösa fragment av förstörda liv. Förstår du nu? Nej jag tänkte väl det, just därför vill jag se den.

ONLY GOD FORGIVES (Frankrike/Danmark)

Den danske regissören Nicolas Winding Refn och Ryan Gosling är tillbaka efter succén med Drive som jag tycker är 2011 års bästa film. Only God Forgives handlar om en poliskomissarie från Bangkok och en gangster (Ryan Gosling) som gör upp i en thaiboxningsmatch. En enkel handling likt Drive som förhoppningsvis kan förföra publiken både visuellt och på ett skådespelarmässigt sätt. Svettigt, våldsamt och melankoliskt kan vi förvänta oss från Refn, som i sitt CV har filmer som Pusher-trilogin, Bronson och så självklart Drive. Kan det bli en ny succé? I år får vi svaret.

THE WIND RISES (Japan)

Den japanska animationsmästaren Hayao Miyazaki är tillbaka i regissörsstolen efter Ponyo 2008. Den här gången tar han och den anrika Studio Ghibli publiken på ett nytt färgstarkt och välskrivet äventyr. The Wind Rises är en biografi om Jiro Horikoshi, som designade stridsflygplan åt japanerna under andra världskriget. En film som troligtvis kommer tilltala både vuxna som barn och charma publiken med fantastiska karaktärer och miljöer.

TWELVE YEARS A SLAVE (USA)

Steve McQueen, regissören bakom Hunger och 2011 års fantastiska Shame är tillbaka med en ny film som utspelar sig i mitten av 1800-talets New York. Twelve Years a Slave kretsar kring en man som kidnappas och transporteras till den amerikanska södern där han säljs som slav. McQueen har återigen fått med sig Michael Fassbender, som spelar huvudrollen i både Hunger och Shame, och en gigantisk rollista med starka namn. Benedict Cumberbatch, Brad Pitt, Sarah Paulson, Paul Dano, Paul Giamatti, Garret Dillahunt, Chiwetel Ejiofor, Michael K. Williams och Scoot McNairy utgör kanske nästa års bästa cast.

SNOW PIERCER (Sydkorea/USA/Frankrike)

Den sydkoreanska regissören Joon-ho Bong, som ligger bakom filmer som The Host, den otroligt spännande Memories of Murder och den känslomässiga Mother, går i Chan-wook Parks fotspår genom att släppa en engelskspråkig film under 2013. Snow Piercer utspelar sig i en framtida istid efter att försöken att stoppa den globala uppvärmningen misslyckats. Alla människor på jorden har dött förutom passagerarna på Snow Piercer – ett tåg som transporterar de kvarlevande runt planeten. Ombord har ett klassystem upprättats men det hotas av en revolution. En stor rollista bestående av namn som John Hurt, Ed Harris, Kang-ho Song, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer och Chris Evans ger filmen potential att briljera åt skådespelarhållet. Handlingen verkar vara fylld av sci-fi, action och politik, något som kan göra den här filmen både sevärd och underhållande. Jag förväntar mig även snyggt foto eftersom Bongs tidigare filmer har varit en fröjd för ögat.

THE COUNSELOR (USA/Storbritannien)

Så fort Ridley Scott påbörjar inspelningen av en ny film väcks intresset inom mig, även om handlingen kanske inte alltid tilltalar. Den här gången gör handlingen det. The Counselor kretsar kring en advokat som får lite för mycket att tänka på när han blir indragen en narkotikasmugglingshärva. Brad Pitt, Michael Fassbender, Javier Bardem och Penélope Cruz spelar de tunga rollerna. En thriller sitter aldrig fel, särskilt inte när Ridley Scott och hans visioner får styra.

OUT OF THE FURNACE (USA/Storbritannien)

Regissören Scott Cooper har tidigare endast regisserat den fantastiska Crazy Heart (som jag skrev om i veckoresumé #4). Nu är han tillbaka bakom kameran med en film om två bröder som lever i det ekonomiskt deprimerade Rust Belt-området i USA. Av otur hamnar en av bröderna i fängelse, varpå den andra brodern luras in i en av de mest våldsamma kriminella organisationerna i nordöstra USA. Christian Bale och Casey Affleck spelar de två bröderna och de får sällskap av Zoe Saldana, Woody Harrelson, Willem Dafoe, Forest Whitaker och Sam Shepard.

Topp 10: Sci-fi

Science-fiction ligger mig varmt om hjärtat och är min favoritgenre inom film. Här nedan följer en topplista över mina tio största favoriter, i rangordning och med betyg.

BLADE RUNNER (1982)

Blade Runner är min absoluta favoritfilm och den är passande nog en riktig sci-fi-klassiker. Filmen utspelar sig i en framtidsversion av Los Angeles där replicants, humanoida robotar omöjliga att särskilja utseendemässigt från människan, hör till vanligheterna. Rick Deckard (Harrison Ford) en utbränd Blade Runner (specialiserad replicant–kommisarie) skickas ut i tjänst för att hitta och fånga en grupp farliga och kriminella replicants som gömmer sig i det regniga och smutsiga Los Angeles, 2019. Ett visuellt mästerverk ackompanjerat av Vangelis mystiska musik och en handling fullproppad med filosofiska frågor om mänskligheten och vad som gör en mänsklig.

2001: A SPACE ODYSSEY (1968)

Stanley Kubricks mästerverk tar med tittaren på en expedition ut i rymden för att finna svar till mänsklighetens fynd av ett artificiellt objekt på månen. 2001 är en psykedelisk, mystisk och storslagen film om mänsklighetens uppväxt, teknologiska framfart, artificiell intelligens och utomjordiskt liv. Specialeffekterna i denna film är otroligt imponerande än idag och bidrar än mer till filmens storhet. Det bästa med 2001 är stämningen och de mystiska aspekterna. Filmen gömmer många obesvarade frågor och hemligheter som fascinerar.

STAR WARS (1977)

Den första (eller fjärde) filmen i den legendariska Star Wars-serien där vi för första gången får träffa på, Luke, Leia, Obi-Wan och Han Solo i kampen mellan rebellerna och det galaktiska imperiet. Star Wars är fylld med äventyr och storslagna strider i en otroligt detaljerad och välgjord värld. Den mytologiska och historiskt inspirerade handlingen som har rötter i allt från andra världskriget till den japanska shoguneran är tidlös och kommer alltid vara en stor grundpelare i science-fiction och filmhistorien.

ALIEN (1979)

Ridley Scotts andra sci-fi-mästerverk efter Blade Runner tar med tittaren på ett klaustrofobiskt och mörkt skräckscenario mitt ut i den tomma svarta rymden. Besättningen ombord på ett simpelt industrirymdskepp får på vägen hem till jorden ett mystiskt nödanrop från en okänd planet, varav besättningen bestämmer sig för att landa på planeten och undersöka saken. Efter att ha undersökt situationen och fortsatt sin resa hem, upptäcker besättningen att de inte är ensamma på skeppet. Alien är en nervkittlande skräck-sci-fi med en påtryckande stämning som kom att skapa en ny subgenre inom science-fiction.

 WALL-E (2008)

Animationsstudion Pixar har genom åren skapat fantastiska filmer som både tilltalar barn och vuxna. WALL-E är deras stora mästerverk, som också är deras mest vuxna film. WALL-E handlar om en liten städrobot med samma namn som flitigt arbetar med att städa på jordens övergivna gator efter att mänskligheten har lämnat planeten bakom sig för att finna ett nytt hem efter att ha slitit på jordens resurser och miljö. WALL-E är en charmig film som berör känslomässigt på många plan. För trots att WALL-E är en fantastisk karaktär som sprider glädje existerar en konstant känsla av ledsamhet, inte bara i WALL-E som karaktär, utan också i filmskaparnas vision. WALL-E är en ensam figur som inte har någon att umgås med och han lever i en övergiven och bortglömd värld där mänskligheten en gång har misslyckats. Det är en skrämmande och potentiell framtidsvision av vår riktiga värld. WALL-E är en perfekt film som har ett dystert budskap men som samtidigt bjuder på lycka och kärlek i form av en av filmvärldens bästa karaktärer – WALL-E.

AKIRA (1988)

Handritad anime-klassiker som än idag anses vara en av filmvärldens bästa animerade filmer. Akira utspelar sig i ett nybyggt framtida Tokyo, 2019, och kretsar runt ett motorcykelgäng som på kvällarna agerar ligister på Tokyos neonupplysta gator. En av gängets medlemmar, Tetsuo, råkar ut för en motorcykelolycka och hamnar på sjukhus, där läkarna upptäcker att han besitter liknande krafter som espern (en person med telepatiska förmågor) Akira som totalförstörde Tokyo 30 år tidigare. Motorcykelgängledaren Kaneda blandas in i en intrig av politisk konspiration och kaos när han försöker hjälpa Tetsuo från att hamna i statens händer. Akira är en våldsam noir-liknande film med många nattscener och mystiska karaktärer blandat med en god dos action och teman om undergång och telepati. Ett animerat mästerverk som har en unik handling och en skickligt konstruerad och uppslukande värld.

DONNIE DARKO (2001)

Donnie Darko lever ett vanligt liv i en tillrättalagd amerikansk förort med sin pappa, mamma och syster. Donnie är dock inte en vanlig tonårspojke – han lider av tvångstankar och mörka fantasier. Donnies osynliga kompis Frank, som är klädd i en obskyr kanindräkt, lovar honom att han ska ge honom en insikt i världens mysterier. Donnie Darko är en film blandad med obehagliga och mystiska sci-fi moment och vanlig vardagshumor som kräver en koncentrerad publik för att hänga med i filmens komplexa händelseförlopp. Jake Gyllenhaal gör ett strålande jobb i rollen som den pykotiske Donnie. Donnie Darko är ett exempel på att det inte krävs hög budget och stora rymdskepp för att göra intrigfylld och spännande science-fiction.

SUNSHINE (2007)

Danny Boyle är en regissör som kan göra filmer i alla möjliga genrer. En av hans mest lyckade är sci-fi-filmen Sunshine. En besättning bestånde av åtta astronauter har i flera år rest från jorden till solen ombord på rymdfärjan Ikaros II i hopp om att rädda mänskligheten. Solen är på väg att kollapsa och mänsklighetens sista chans för överlevnad är en energibomb lika stor som Manhattan, som förhoppningsvis ska kunna återställa solen så att den kan bidra med fortsatt liv. Sunshine består av en skicklig uppsättning skådespelare, med bland andra Cillian Murphy, Cliff Curtis, Rose Byrne och Michelle Yeoh. Sunshine är en otroligt snygg film med en spännande handling och melankolisk stämning. Ett fascinerande rymdäventyr som bär med sig en mörk framtidsvision.

THE MATRIX (1999)

Tänk om den värld vi lever i egentligen är en virtuell värld (Matrix) som endast existerar som energikälla för en värld kontrollerad av maskiner? Sci-fi-klassikern Matrix kretsar kring denna teori. Keanu Reeves spelar hackern och programmeraren Neo som dras in i en rebellgrupp med maskinerna som fiende. En av de coolaste och mest komplexa filmhandlingarna någonsin görs till verklighet i den här actionfyllda, skinnbeklädda, slowmotion-rullen.

STAR TREK (2009)

J.J Abrams reboot av science-fiction-genrens största serie är ett spännande äventyr som är troget det gamla Star Trek men som samtidigt implementerar nya idéer och en ung och fräsch besättning. I Star Trek får vi följa en ung Captain Kirk och hans besättning med välkända klassiska karaktärer som Spock, Uhura, Bones och Scotty på deras allra första uppdrag efter att ha slutfört sin utbildning i Starfleet Academy. En av 2000-talets visuellt snyggaste filmer med maffig musik och otroliga ljudeffekter som uppdaterar Star Trek och gör den tillgänglig för både trogna fans och nya tittare. Star Trek är den perfekta rebooten och en ny start på science-fictions mest episka serie.

Bubblare

The Fifth Element, Star Wars The Empire Strikes Back, Star Wars The Return of the Jedi, The Truman Show, The Fountain, Inception, Moon, The Iron Giant, Silent Running, Disctrict 9, THX 1138, A Clockwork Orange, Primer, Eternal Sunshine of the Spotless Mind