Veckoresumé #37

Egensinniga schackmästare, franska Stockholmssyndrom, Michael Douglas, tyskturkisk svärta, 500 sommardagar, otrohetsaffärer, svartvita livskriser, en misslyckad Woody Allen och en vass västernsaga. Det är vad veckans resumé har att erbjuda.

BOBBY FISCHER AGAINST THE WORLD (2011)

Lysande dokumentär om det oerhört fascinerande schackgeniet tillika galningen Bobby Fischer, enligt många världens främste schackspelare genom tiderna. Han fattade tidigt tycke för det svartvita brädspelet och blev snabbt en briljant taktiker redan som barn. 1972 blev han som 29-åring världsmästare efter en legendarisk match mot Sovjets Boris Spassky som fångade hela världens uppmärksamhet och som blev en viktig bricka i det kalla krigets maktspel. Fischer var dock aldrig helt nöjd och hade svårt att känna harmoni i sitt liv. Under hela sin karriär kämpade han mot sin egen galenskap, som också var nyckeln till hans geni och briljans. Efter att ha blivit världsmästare tilltog hans paranoida drag och han blev alltmer världsfrånvänd. Han stängde ute personer i hans närhet, låste in sig i sitt hus och drogs till allt märkligare idéer. Han gick med i en undergångssekt, fick för sig att judarna låg bakom allt ont och utvecklade ett stort hat mot USA, varifrån han till slut utvisades innan han bosatte sig på Island. Det finns mycket spännande att ta del av kring denna mytomspunne man, något som denna dokumentär på ett mycket givande och engagerande sätt erbjuder. Med rikligt arkivmaterial, öppna och ärliga intervjuer från många nära relaterade människor och en hela tiden engagerande röd tråd är Bobby Fischer Against the World en alldeles lysande dokumentär. Den tragik, mystik och förundran som Bobby Fischer lämnar efter sig ger dessutom upphov till en god stunds djupsinniga funderingar.

CONTRE TOI (2010)

(Sv: I dina händer). Ett franskt litet kidnappningsdrama på ca 80 minuter som inleds med att Anna (Kristin Scott Thomas) försiktigt öppnar en ytterdörr och springer mot närmaste bensinmack. Hon är livrädd och visar upp klart paranoida drag (dock på ett annat sätt än Bobby Fischer). I detta skede vet vi ingenting om vad som har hänt, mer än att hon uppenbarligen flyr från någon eller något. Väl hemma och för stunden säker är hon fortfarande inte helt bekväm. Ska hon gå till polisen? Ska hon försöka kontakta sin förövare? (Vi får veta att det finns en sådan). Under ett samtal med polisen går det upp för oss att hon har varit med om en kidnappning och att denna utvecklat sig till ett fall av det klassiska Stockholmssyndromet, där den bortrövade uvecklar sympati för sin förövare. Den första tredjedelen av filmen är mycket bra. Atmosfären är tryckt, pressad och intensivt hotfull och Scott Thomas är riktigt bra genom hela filmen. Hennes primäre motspelare Pio Marmaï sköter sig helt okej, men är kanske lite felcastad. Han är inte långt från att spela över ett antal gånger och känns helt enkelt lite för snygg för rollen (kanske den konstigaste kritiken jag gett här). Efter halva filmens gång mattas den av kraftigt och den lyckas inte uppehålla sin starka upptakts nivå speltiden ut. Man kan ana ganska snart åt vilket håll vindarna blåser i kidnappningsdramat och Marmaïs lite väl dominanta sympatiska drag motverkar det obehagliga elementet som fanns tillgängligt och hade varit spännande att utforska. Ändock en bra film – en klar trea i betyg.

SOLITARY MAN (2009)

En film som listas under både komedi och romantik, men som i grunden är ett allvarligt drama om en man med svåra problem. Michael Douglas, med en egen historia av alkohol- och drogmissbruk och sexuella affärer (finns dock en viss luddighet kring det sistnämnda), spelar en snart 60-årig man med ett förflutet som framgångsrik affärsman, men som nu tvingas se sin tillvaro långsamt degraderas. Affärerna går inte alls bra längre, hans relationsliv är trassligt och med åldrandet kommer hälsobekymmer som begränsar honom än mer. Hans dotter har tröttnat på att han är sen till barnbarnens födelsedagskalas och att han måste låna pengar från henne, och när han gör ett rejält övertramp i kategorin personer-man-inte-får-ligga-med har han bränt en bro för mycket för att livet ska kunna rulla på som vanligt. Det finns mycket potential i den här filmen. När en kostymklädd Michael Douglas vandrar längs gatorna i morgonskenet till Johnny Cash Solitary Man går en stor känsla genom kroppen. Det är så mycket som stämmer i det ögonblicket. Vidare finns en berättelse som är relevant och stundtals gripande, men det räcker ändå inte till någon fullträff. Det blir lite oklart ibland vad som är målet och det där ordentliga eftertrycket man vill åt av en sådan här historia infinner sig inte. Således blir det bara en trea i betyg till en film som ändå har fina kvalitéer. Dessa finns främst i skådespelarna (några dock underanvända), däribland en kanoninsats av Douglas och biroller från Imogen Poots, Jesse Eisenberg, Jenna Fischer, Danny DeVito och Susan Sarandon (som borde fått mer tid). Sevärd!

GEGEN DIE WAND (2004)

(Sv: Mot väggen). Innan Fatih Akin gjorde Soul Kitchen (som jag skrev om för några veckor sedan) slog han igenom med ett tungt och skitigt drama om två splittrade personer som finner varandra i en hård och smutsig del av Hamburg. Den ene är den 40-årige, punkiga rockälskaren Cahit, ständigt med en öl i handen, som vanligtvis super på en krog och dränker sina sinnen med alkohol. En dag kör han in med bilen i en mur (en rusaktig sekvens till Depeche Modes fantastiska I Feel You) och hamnar på någon form av mentalsjukhus, där han träffar den hälften så gamla och suicidala Sibel som impulsivt frågar om han vill gifta sig med henne. En absurd förfrågan vid en första reaktion, men efter en övertalningsbragd blir giftermålet av mellan de båda turkisktyska personerna, dock enbart för att Sibel ska ha en man att visa upp för sina föräldrar. Någon egentlig kärleksrelation finns alltså inte, i alla fall inte till en början. Äktenskapet blir allt annat än en solskenshistoria och saker och ting kolliderar på flera fronter. Alkohol, droger, våld, kulturkrockar, kärlek, skitiga jobb, impulsiva handlingar och sexuell frustration är bara ett axplock av problemframkallande ämnen som alla berörs i Akins tunga och kompromisslösa film. Som mest komplicerat blir det när Cahit och Sibel på riktigt börjar dras till varandra. Allt berättas med tydligt framträdande musik, med plats för både den turkiska folkmusiken och den tyska hårdrocken, ett grynigt foto, hårda och hotfulla underground-miljöer i både Hamburg och Istanbul, handfat fulla med flaskor och blodiga handleder. Svärtan är stor och allvaret överhängande. Ifrågasättande finger lyfts för invandringens problematik, traditionsrelaterat våld, kvinnoförtryck och svårigheterna med att ta sig upp från missbruk och ekonomiska begränsningar. Huvudrollsinnehavarna Birol Ünel och Sibel Kekilli imponerar stort, liksom Akins regi och manus. Ändå är det någonting litet som saknas, men jag vet inte riktigt vad. Hur som helst, en stark trea. Fyran är inte långt borta!

(500) DAYS OF SUMMER (2009)

Inte det romantiska mästerverk som många vill få den till, men med det sagt är (500) Days of Summer en småtrevlig bagatell om olycklig kärlek och hopplösa förälskelser. Tom (Joseph Gordon-Levitt) jobbar som högtidskortskrivare (låt oss kalla det för det) men vill egentligen vara arkitekt (Ted Mosby, någon?). En dag börjar Summer (Zooey Deschanel) på kontoret som någon form av assistent och i det ögonblicket börjar historien om de 500 dagarna med Summer. Tom blir genast kär och efter några träffar pendlar de fram och tillbaka mellan att älska varandra och att, enligt Summers trista inställning, bara vara vänner. Ena kvällen är de fångade i varandras sällskap och det känns helt rätt, medan Summer nästa dag kan ha fått för sig att de inte bör gå vidare med förhållandet. Tom är helt förälskad och vill inget hellre än att bli tillsammans fullt ut. Det finns några finurliga grepp i utförandet av denna annars klyschiga och förutsägbara historia, så som tidshoppen där en skylt berättar vilken av de 500 dagarna vi befinner oss i och splitscreen-sekvenserna där den ena bilden motsvarar förväntningar och den andra verkligheten. Själva händelseförloppet har man sett ca 937 gånger förut och värdet ligger väl i den känsla av den ungdomliga kärlekens lustar och lidanden som filmen vill fånga och förmedla, vilket lyckas någorlunda då och då. I övrigt en film som går ganska obemärkt förbi utan att lämna några större avtryck. En mycket svag trea.

PARTIR (2009)

(Sv: En sydfransk affär). Från en sommarförälskelse till en annan, och jag undrar om inte denna är än mer komplicerad. Konsekvenserna blir i alla fall värre när man är gift, har två barn och vänsterprasslar med en av hantverkarna som bygger den av mannen finansierade utbyggnaden av ens eget hus. Kristin Scott Thomas gör här ännu en riktigt bra insats som en medelålders kvinna som söker efter passionen och den erotiska hetta som hennes äktenskap inte längre kan erbjuda. Hon bor, som den taktlösa svenska titeln avslöjar, i södra Frankrike där solen står högt på himlen och sommaren är i full blomning. Hennes man är framgångsrik, huset är modernt och lyxigt och rent materiellt finns det egentligen inga uppenbara brister i hennes tillvaro. Men när hon träffar Ivan, den händige spanjoren, blir hon påmind om vad hon saknar i sitt liv – kärleken, glöden, lusten. Hon får uppleva det på nytt med Ivan och får en nytändning i sitt liv, som dock inte varar länge eftersom hennes man snart anar att någonting är i görningen. Han blir givetvis förbannad och deras relations uthållighet dras till sin spets. Partir ger oss bra skådespel och en spännande historia med en kraftig utveckling, men den saknar en viss bakgrund och kapaciteten att ge oss en full förståelse för allt som händer. Vi vet inte alls hur Suzannes (Scott Thomas) liv har sett ut innan allt detta händer, vilket gör att hon lätt upplevs som osympatisk och naiv. Detta till filmens nackdel, eftersom det är henne man bör sympatisera med. Men sett till helheten ytterligare en bra 3/5-film.

LE FEU FOLLET (1963)

(Sv: Tag mitt liv). Nu backar vi bandet 50 år, men stannar i Frankrike. Färgerna är av den svartvita skalan och Louis Malle håller i taktpinnen i detta existentiella och tragiska drama om en man som befinner sig i ett känsligt skede av sitt liv. Alain Leroy (Maurice Ronet) har precis genomgått en lång avgiftningsbehandling för alkoholism och gör nu en kraftansamling för att gå ut och träffa människor, vänner och bekanta. Hans psyke kämpar samtidigt mot destruktiva tankar och han har svårt att se varför han finns och vad hans syfte egentligen är. Han upplever en 30-årskris och samtalar om familj, sysselsättning och meningen med livet med en jämnårig vän som nu har fru och barn och lever ett ”medelmåttigt och passionslöst liv”. Alain är noga med att påminna sig själv om att flaskan spelat ut sin roll i hans liv och är borta för gott. Men är den det? Precis som titeln Tag mitt liv antyder är detta en mörk film med svåra teman. Under filmens gång upptäckte jag att den har enorma likheter med den norska Oslo, 31 augusti, vilket förklaras av att de faktiskt är baserade på samma bok. Båda filmerna är mycket bra och rekommenderas varmt. Le feu follet är dialogdriven, minimalistisk och osentimental och fokuserar helt på huvudpersonen Alain. Långsamma, dystra pianostycken ackompanjerar det annars tystlåtna händelseförloppet och Malle lyckas bygga upp en spänd, tryckande känsla kring de allra minsta av detaljer, så som att det står ett ouppdrucket glas på bordet där Alain sitter och fikar på ett café i Paris. En mycket bra film som tilldelas en stabil fyra i betyg.

HOLLYWOOD ENDING (2002)

Ajajaj, Woody, det här håller inte! Konceptet har i grunden en viss potential, med en filmregissör (Allen) som precis innan inspelningen ska börja tappar sin synförmåga. Istället för att berätta detta och tillsätta en ny regissör försöker han med hjälp av en kinesisk tolk fullföra sitt arbete och styra inspelningen med hjälp av viskade direktiv. En fullständig katastrof naturligtvis. Tyvärr är Woody Allens manus inte alls i nivå med hans bästa verk och det blir väl billigt och slapstickbetonat vid ett flertal tillfällen. De få topparna är dock höga, som när Woody på egen hand ska konversera med en av producenterna i en soffa och förvirrar denne genom att aldrig kunna titta på honom och genom att slå ner whiskeyglas som räcks fram. Detta parti är hysteriskt roligt i sin enkelhet, men är tyvärr mer av ett undantag som bekräftar regeln – Hollywood Ending är en av Allens absolut svagaste filmer. Tack och lov har han en milslång reportoar av mer träffsäkra komedier att erbjuda!

HUD (1963)

En gammal ranchägare (Melvyn Douglas) bor med sin son Hud (Paul Newman), sitt barnbarn (Huds brorson) Lonnie (Brandon De Wilde) och hushållerskan Alma (Patricia Neal) på samma gård där han bott större delen av sitt liv. Familjen ställs inför en hård prövning när en ko hittas död och man misstänker att det är ett fall av mul- och klövsjuka, vilket skulle innebära en kollektiv slakt för att undvika en omfattande epidemi, vilket i sin tur skulle vara en katastrof för familjen Bannon. Parallellt med att djuren testas för sjukdomen utspelar sig ett familjedrama där de olika karaktärerna strävar åt olika håll. Homer Bannon (Douglas) är principfast, ärlig, respektfull och håller hårt på traditioner enligt den hederliga anda han uppfostrats med, medan Hud är frispråkig, arrogant och mest intresserar sig för kvinnor och Jack Daniels. Den 17-årige Lonnie är fast i något slags gränsland mellan farfaderns sansade livsfilosofi och det vilda livet som Hud förespråkar. Både Hud och Lonnie är i olika grad attraherade av Alma, som lagar mat, tvättar kläder och tar hand om pojkarna enligt den gällande tidsperiodens arbetsfördelning och kvinnoroller. Vi får följa familjen (Alma inräknad) under kanske den mest händelserika veckan i dess historia, och det är en mycket väl skildrad berättelse om en familj i utveckling. I registolen sitter Martin Ritt och framför kameran agerar flera suveräna namn med Newman och Douglas i spetsen. En rakt igenom högklassig film som speglar ett samhälle som både romantiseras och kritiseras på samma gång med såväl komik och tragik, utan att tonen skär sig en enda gång. En vemodig, lite sorglig men ändå hoppfull film som givetvis förtjänar ett högt betyg och en plats i filmhyllan!

Veckans topp 3

1. Bobby Fischer Against the World
2. Hud
3. Le feu follet

Veckoresumé #21

2x 50-tal, 2x 60-tal, 1x 70-tal och 1x 00-tal utgör veckans uppsättning av filmer, allt från komedi och rysare till superhjältar och rikemansproblem.

BAREFOOT IN THE PARK (1967)

En småmysig komedi som lever mycket på sina två stjärnor, Robert Redford och Jane Fonda. Redford hade spelat rollen redan 1963 i en Broadway-uppsättning av originalpjäsen och fick fortsätta när den blev film fyra år senare. Det nygifta paret Bratter, Paul (Redford) och Corie (Fonda), avverkar en smekmånad på ett lyxhotell för att sedan ge sig ut i äktenskapsvärlden och flytta in i en liten etta i New York. Väl där upptäcker de ett hål i taket, att grannarna är skumma, fem trappor av ren utmattning och ett element som är det kallaste föremålet i hela lägenheten. Handlingen utspelar sig mestadels i denna spartanska boning, där det nygifta paret sällan får en lugn stund. De inser efter ett tag att Pauls behärskade advokatsliv kolliderar med den betydligt mer spontana Cories livsstil, vilket leder till ihärdigt vilda diskussioner som uppkommer gång på gång. Barefoot in the Park är inte hysteriskt rolig och kan inte beskrivas som en träffsäker komedi. Däremot är den sympatisk och genomgående trevlig, med ett tema som nog många kan känna igen sig i – flytta hemifrån gör ju de flesta någon gång i livet, och gifter sig gör många. Att sedan gifta sig med Jane Fonda vore ju hemskt trevligt.

THE RACK (1956)

Paul Newman gör som oftast en stabil insats i detta rättegångsdrama, men i övrigt finns tyvärr inte mycket att hämta i The Rack, trots ett manus från Stewart Stern, mannen som skrev James Dean-klassikern Rebel Without a Cause. Newman spelar en amerikansk soldat, nyss hemkommen från Koreakriget, som tvingas genomgå förhör och ställas inför krigsrätt hemma i USA, misstänkt för att ha kollaborerat med koreanerna. Han är mentalt instabil och har svårt att hålla känslorna under kontroll när han dessutom tvingas ta upp den stela relationen med sin far, även han en gammal krigsveteran. Här finns ett gyllene läge att ge oss en fördjupad bild av hur detta möte drabbar de båda karaktärerna, men istället fokuserar man nästan enbart på rättegången, vilken i ärlighetens namn inte är helt intressant hela vägen fram. Filmen är godkänd, men kunde ha blivit mycket mer gripande än vad den nu blev.

WATCHMEN (2009)

En annan film som har flera ljusglimtar och en enorm potential. Zack Snyder är en regissör som jag är mycket kluven till. Hans estetiska sida är å ena sidan grymt häftig och spektakulär, men tenderar å andra sidan att ta över från filmens egentliga innehåll som dramaturgi och dialog. Watchmen är extremt ojämn, vilket gör att den hamnar på det låga betyg jag gett den, men visst finns här ljuspunkter. Musikvalet är stundtals klockrent, atmosfären är bitvis riktigt cool och mörkret syns både på ett visuellt plan och på ett berättarmässigt plan, så länge inte slowmotion-effekterna och de stundtals meningslösa actionscenerna tar över alltför mycket – vilket de tyvärr gör alltför ofta. Berättelsen är spretig och känns i efterhand ologisk och manuset innehåller för många dumma repliker för att man till 100 % ska kunna ta den på allvar. Under den välpolerade ytan finns även innehåll, men det finns ingen fullgod leverans av detta. Det är filmens problem. Ett annat störningsmoment är att Jackie Earle Haley tvingas prata med en fruktansvärt löjlig och onaturlig röst som för tankarna till Christian Bales Batman. När vi dessutom bjuds på en av filmhistoriens mest patetiska sexscener med Malin Åkerman och Patrick Wilson som ”älskar” till Hallelujah kan inte betyget pressas upp till mer än en stark tvåa.

ROSEMARY’S BABY (1968)

Mästerregissören Roman Polanski har många bra filmer på CV:t, däribland The Pianist och Chinatown – och Rosemary’s Baby. Rosemary och Guy Woodhouse (Mia Farrow och John Cassavetes) gör precis som Redford och Fonda och flyttar in i en lägenhet tillsammans, i det här fallet visar sig dock lägenheten vara något mer hemlighetsfull. Detta är en film som man egentligen inte alls bör veta så mycket vad den handlar om, men kort och gott handlar den om det nyinflyttade parets försök att få barn, Rosemarys mentalt paranoida utveckling och mötena med det oerhört sociala pensionärsparet i lägenheten intill. När den kom klassades den som en skräckfilm, men i dagsläget bör den nog kategoriseras som en blandning av drama-, thriller- och rysargenrerna. Polanski är sannerligen en stämningens mästare och trots att det inte finns några rakt av läskiga eller övernaturliga scener så finns där ständigt en kuslig känsla som ju längre in i filmen man kommer övergår i rent obehag. Mia Farrow är lysande i huvudrollen, Cassavetes likaså, och filmens effektiva och välskrivna uppbyggnad får en att sitta med ögonen uppspärrade under hela upplevelsen. Ruth Gordon är fenomenal som den nästan obekvämt vänliga granntanten, en roll hon med all rätt fick en Oscar för. Rosemary’s Baby är en sådan där film som kan ge en rysningar längs ryggraden flera dagar efteråt.

THE WILD ONE (1953)

Under Marlon Brandos framgångsrika 50-tal med filmer som A Streetcar Named Desire och On the Waterfront gjorde han även rollen som motorcykelkillen Johnny Strabler i The Wild One. Han är ledaren av ett motorcykelgäng som mest åker runt och är allmänt stökiga. En dag åker de in i en liten småstad i Kalifornien, där det händer en hel del saker. De stöter på ett rivaliserande gäng, Johnny träffar den vackra Kathie Bleeker (Mary Murphy), som råkar vara dotter till sheriffen, och gänget hamnar på kollisionskurs med det mesta. Allt urartar, och mitt i kaoset finns en något vilsen karaktär i Brandos Johnny. Tyvärr har filmen inte åldrats särskilt väl och den når inte riktigt fram med något starkt budskap eller någon slående brännpunkt. Brando gör inte någon av sina bättre roller – han är godkänd, men inte i närheten så bra som i exempelvis A Streetcar Named Desire. Filmen i sig är även den klart godkänd, men inte mycket mer än så.

THE GREAT GATSBY (1974)

En av Robert Redfords mest ikoniska roller är rollen som Jay Gatsby i den Francis Ford Coppola-skrivna filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds klassiska roman med samma namn. Filmen utspelar sig under 20-talets högkonjunktur och kretsar kring denne Gatsby, en beryktad men för allmänheten okänd miljonär som anordnar stora fester i sitt palats utan att vara särskilt delaktig själv. Som officer under andra världskriget träffade han Daisy (Mia Farrow), som han älskat sedan dess, men som istället gifte sig med Tom Buchanan (Bruce Dern). Som nyrik ämnar Gatsby att vinna tillbaka Daisy, vilket utmynnar i ett komplicerat otrohetsdrama som får fatala konsekvenser. Filmen har av många avfärdats som ytlig och livlös och sagts sakna känslor, men personligen är jag av en annan åsikt. Nog för att den är välutsmyckad med flotta kostymer och glittrande fotofilter, men i grunden finns en mörk tragik och ämnen som besatthet, depression, samhällets struktur och i viss mån även meningen med livet. Redford är lysande medan Mia Farrow ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig. I biroller ser vi bra insatser från bland andra Bruce Dern, Scott Wilson och, som berättaren Nick Carraway, Law & Order-bekantingen Sam Waterston. The Great Gatsby är en läcker men samtidigt tragisk film som blir bättre under hela speltiden – andra halvan är klart bäst – och till slut är snubblande nära en fyra i betyg. Full pott ges dock utan minsta tvekan till Robert Redfords garderob – jag är villig att betala mycket för att få klä mig i Jay Gatsbys luxuöst eleganta skjortor och kostymer!

Det var alltså veckans reportoar med det genomsnittliga produktionsåret 1971! Ni har väl förresten inte missat våra 85 Oscars och 33 Razzies?

Veckans topp 3

1. Rosemary’s Baby
   
2. The Great Gatsby
3. Barefoot in the Park

Veckoresumé #19

Förra veckan lämnade en hel del att önska vad gäller kvalité – det blev många ettor och tvåor – men den här veckan har utdelningen varit desto bättre! Vanligtvis får man leta sig bakåt i tiden för att komma åt de riktiga guldklimparna, vilket jag till stor del ägnat mig åt under veckan som gått.

CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON (2000)

Ang Lee vann som bekant Oscarn för bästa regi förra helgen, så då tänkte jag att det vore passande att undersöka hans filmografi lite närmre. Lee inledde 2000-talet med denna s k wuxiafilm (klassiska hjältesagor med inslag av fantasy) om en ädel krigares svärd som överlämnas till en kvinna vid namn Yu Shu Lien, vars uppdrag är att leverera svärdet till den aktade Herr Te i Peking. Problem uppstår på vägen (svärdet blir stulet) och Shu Lien tvingas slåss i otaliga martial arts-fighter. Just dessa slagsmålsscener var det grundläggande problemet jag hade med den här filmen. För det första är de så välkoreograferade och dynamiska att det blir ointressant, det är mer uppvisning än genuin kamp, och för det andra tar de aldrig slut! Jag kan förstå att många njuter av dessa fighter, men hur mycket jag än försöker kan jag inte tycka att det är underhållande. Man vet att de kommer hålla på i minst ett par minuter till innan det kommer bränna till (vilket det inte alltid gör) och det blir således aldrig spännande. En annan sak som störde mig var att folk här kan flyga (?). Jag förstår att det är fantasy, men för mig blev det mer av ett hinder än underhållning. Slutsatsen vi får dra är väl att detta helt enkelt inte är min kopp te.

BULLY (2011)

Mobbning är bland det värsta som finns, vilket framgår tydligt i den här dokumentären, som följer fem barn som blir eller har blivit utsatta för mobbning och deras familjer. Filmen inleds med att en dyster pappa berättar om sin bortgångne son som tog sitt liv efter en lång tid av trakasserier och mobbning, och redan här brister det i tårkanalerna, som inte hinner torka under resten av filmens speltid. Det är hjärtskärande och fruktansvärt tungt att ta sig igenom den här dokumentären, man blir förbannad och bedrövad över att detta sker överallt, varje dag. Den gripande dimensionen är filmens starkaste kort, men i övrigt lämnar den en del att önska. Vad jag saknar är en mer ingående undersökning av hur skolor och myndigheter hanterar mobbningssituationen och vad för utveckling som egentligen sker. Poängen om att mobbning är hemskt hade framgått även om man hade klippt ner filmen med en halvtimme, och då hade man kunnat blanda in lite mer grävande reportage, eller i alla fall något som för upp frågan till en mer diskuterande och utredande nivå.

THE ICE STORM (1997)

Det stormar rejält i Life of Pi, men Ang Lees bästa storm är nog ändå The Ice Storm, ett höstigt drama med en isande kyla som sveper in över familjerna Carver och Hoods som bor i den lilla staden New Canaan i Connecticut. Mellan familjerna bubblar både en otrohetsaffär och ungdomsförälskelser som sakta men säkert letar sig upp till ytan, samtidigt som en isstorm (en bokstavlig sådan) är på ingång. Med ett manus som klingar lite American Beauty och Magnolia, prickfria skådespelarinsatser från Kevin Kline, Sigourney Weaver och Joan Allen och en ödslig, grå, smådeprimerad stämning har Lee paketerat The Ice Storm till en mycket bra film. I tidiga roller ser vi även Tobey Maguire, Elijah Wood och Katie Holmes.

DELIVERANCE (1972)

Fyra medelålders män bestämmer sig för att åka ut och paddla i en flod som ett trevligt litet helgäventyr. Men det blir inte alls så trevligt som de har tänkt sig. Istället förvandlas utflykten till en riktig mardrömsstrapats med död, våldtäkt, livsfarliga forsar och en utdragen flykt för livet. Det börjar när de stöter på den egendomliga urbefolkningen och trappas sedan upp ju längre in i skogen de kommer. En riktigt otrevlig film som framkallar en mycket olustig känsla. Trots den vackra naturen tränger obehaget igenom gång på gång, mycket tack vare det närvarande fotot och de välcastade skådespelarna med Jon Voight och Burt Reynolds i spetsen. Får fortfarande lite ont i magen när jag tänker tillbaka på filmen.

BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID (1969)

Fyra år innan de glänste i The Sting gjorde radarparet Redford-Newman detsamma i denna klassiska västernpärla, även den tillsammans med regissören George Roy Hill. Butch Cassidy och Sundance är två godhjärtade och lite fumliga kumpaner som tjänar sitt leverne genom att råna banker och tåg. Butch (Paul Newman) tänker ut planerna och Sundance (Robert Redford) skjuter snabbt, och dessa talanger sätts på prov när de efterlyses och blir jagade av sheriffen och hans mannar. Till slut bestämmer de sig för att ge upp inrikesflykten och istället åka till Bolivia med Sundances flickvän Etta (Katharine Ross), vilket blir en högst improviserad resa. Berättad med en oemotståndlig värme är Butch Cassidy and the Sundance Kid en charmig och oförglömlig klassiker som kommer att överleva många epoker i filmhistorien. Läcker klippning med partier med bara stillbilder, stilrent foto, övergångar mellan svartvitt, sepia och färg och skön musik gör filmen estetiskt tilltalande, samtidigt som den innehållsmässigt vandrar balansgången mellan humor och melankoli på ett bra sätt. Newman och Redford skiner i huvudrollerna och återger en vänskap som går rakt in i hjärtat. En fyra lika stark som dynamit delas ut till en film som är helt i klass med The Sting, om inte strået vassare.

IDLE HANDS (1999)

En skräckkomedi (redan där är vi ute på hal is) som andas så mycket B-film att den riskerar både lunginflammation och andnöd. Anton, en helt vanlig tonårskille som mest hänger med sina två kompisar i soffan och röker på, blir plötsligt besatt av djävulen. Eller rättare sagt, hans hand blir besatt. Den lever sitt eget liv bortom Antons kontroll, vilket skapar enorma problem i hans vardag, inte minst när han träffar den söta granntjejen Molly (Jessica Alba) som vill att han bjuder henne på den årliga Halloween-balen. I princip allt går snett och konsekvenserna blir värre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Det finns en viss potential i filmen, men den konkurreras gång på gång ut av dåligt manus med svaga skämt, ruttna specialeffekter och bedövande tjejskrik som oavbrutet skär in i öronen. De få roliga ögonblicken gör att jag nästan kan godkänna filmen, fast nej… Det kan jag inte.

BONNIE AND CLYDE (1967)

Från ett rånarpar till ett annat! Bonnie Parker och Clyde Barrow var två verkliga personer som blivit mer eller mindre kultförklarade som brottslingar. De rånade butiker och bensinstationer på landsbygden, ofta efter dåligt uttänkta planer, eller inga planer alls, vilket resulterade i kaotiska aktioner med allvarliga konsekvenser. Arthur Penns klassiska film ger en något romantiserad bild av vad de höll på med, på gott och ont. Å ena sidan är detta en underhållande och bitvis riktigt bra film med bra skådespelarinsatser från Faye Dunaway (Bonnie), Warren Beatty (Clyde) och kanske framförallt Gene Hackman som spelar Clydes äldre bror. Å andra sidan känns den något endimensionell, det är mest pang, pang och åter pang, och det saknas något för att den riktigt ska gripa tag i en och hålla en i sitt grepp under hela speltiden. Klart sevärd dock och en bra film.

THE UNBEARABLE LIGHTNESS OF BEING (1988)

Daniel Day-Lewis har inte alltid tagit flera år på sig att förbereda sig inför en roll – under andra halvan av 80-talet gjorde han 9 filmer. En av dem är Philip Kaufmans filmatisering av den tjeckiske författaren Milan Kunderas roman med samma namn som filmen, om läkaren Tomáš liv i Prag under slutet av 60-talet. Tomáš (Day-Lewis) är en riktig kvinnokarl med många pågående affärer, men när han träffar den unga Tereza (Juliette Binoche) förändras hans tillvaro. De faller för varandra och inleder en relation som ska sättas på prov flera gånger om under den samtidigt pågående Pragvåren. Både Day-Lewis och Binoche är riktigt bra och The Unbearable Lightness of Being är en lång (nästan tre timmar), vacker, välspelad, erotisk, och vemodig film med gott om historiska och politiska referenser. Scenerna som visar den ryska invasionen med stridsvagnar och kravaller är otroligt snyggt fotade och redigerade, och det är här Ingmar Bergmans gamle mästerfotograf Sven Nykvist skrider till verket. Just dessa scener är mästerliga, med en stor känsla av autencitet och närvaro. Sverige har här en ganska stor fot med i spelet – i biroller ser vi även Lena Olin, vars roll är av stor betydelse, samt Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Språkmässigt finns ett störningsmoment som hör till filmens få nackdelar – alla pratar engelska med försök till tjeckisk brytning. Sådant är aldrig kul och kan i värsta fall förstöra hela upplevelsen (War Horse), men här förblir det en parantes som tur är, eftersom fördelarna väger upp för nackdelarna. Totalt sett är detta en mycket vacker och gripande film med en intressant historisk kontext, absolut värd att ses.

Veckans topp 3

1. Butch Cassidy and the Sundance Kid
2. The Ice Storm
3. Deliverance

Veckoresumé #1

Förra veckan lämnades en hel del luckor i schemat, vilka självklart fylldes med en massa film! Här följer en kort resumé av vad jag har konsumerat under veckan som gått.

THE VILLAGE (2004)

M. Night Shyamalan må vara ojämn som regissör, men skapa stämning, det kan han. Filmen utspelar sig i en liten by, isolerad från omvärlden, som lever i harmoni med naturen – om det inte vore för de otäcka varelserna som lurar i skogen… The Village hör väl inte till Shyamalans bästa filmer – den börjar tveksamt – men erbjuder ändå en överhängande mystik, snygga miljöer, en intressant upptrappning och en ögonbrynshöjande twist mot slutet. Svag trea.

DER UNTERGANG (2005)

Denna starka skildring av Hitlers sista dagar och Tredje rikets fall är en fruktansvärt tung och tragisk film som håller hög kvalité på alla plan. Skådespelarna är superba hela bunten, framförallt Bruno Ganz som visar upp skådespeleri av högsta klass i sin gestaltning av Adolf Hitler. En historiskt viktig film som man inte skakar av sig i första taget. Stark fyra!

SOMEBODY UP THERE LIKES ME (1956)

Om hur den småkriminelle Rocky Graziano, spelad av en ovanligt ojämn Paul Newman, försöker jobba sig upp från New Yorks bakgator och bygga sitt liv på boxningen. Något som filmen gör bra är att den fokuserar mer på livet utanför ringen än på själva boxningen – uppväxt, familj, romanser och disciplinära problem. I slutändan inget fantastiskt, men en bra film.

THE SLEEPING DICTIONARY (2003)

Ung britt (Hugh Dancy) skickas till en av kolonialväldets avlägsnare posteringar och träffar en vacker inföding (Jessica Alba), varpå han tvingas välja mellan henne och en brittisk kvinna. Filmen handlar om hur dessa relationer utvecklar sig. Ur en filmisk synvinkel finns här inte mycket att hämta och skådespeleriet är överlag svagt. Är man däremot svag för Jessica Albas förföriska attribut blir upplevelsen uthärdlig.

PUNCH-DRUNK LOVE (2002)

Paul Thomas Anderson, som skämt bort oss med filmer som There Will Be Blood, Boogie Nights och Magnolia, har även gjort denna lilla komedi med Adam Sandler (jo, du läste rätt) i huvudrollen. En udda historia om en man med sociala problem som hittar ett piano, blir indragen i en bedrägerihärva, köper hutlösa mängder efterrätter och träffar en kvinna. Med andra ord en intressant karaktär, som dock tyvärr går något förlorad i en rätt trist kärlekshistoria. En lite halvsvag trea.

THE PETRIFIED FOREST (1936)

På en trött bensinstation mitt ute i ingenstans vandrar en vilsen författare (Leslie Howard) in och träffar mackägarens dotter (Bette Davis) som drömmer om att se världen. De lär känna varandra genom poetiska samtal och utvecklar snabbt en något udda relation. In stormar så småningom en storskurk (Humphrey Bogart) och sätter allas liv på spel. Hela filmen utspelar sig på macken och drivs utmärkt framåt av ett välskrivet manus, Bette Davis och framförallt en lysande Leslie Howard. Bogart är däremot ovanligt tråkig i sin skurkroll, men har å andra sidan inte mycket att jobba med. Stark trea!

BEAUTIFUL GIRLS (1996)

En alldeles underbar film om ett gäng gamla skolkamrater som samlas för en återföreningsfest i en snöig liten stad. Några har gift sig och har barn, medan andra inte vet vad de ska göra med sina liv. Problem och relationer blandas med humor och vänskap på bästa sätt i en film med mycket värme. Härlig musik bidrar till den sköna tonen och skådespelarna levererar, dessutom ser vi en otroligt söt Natalie Portman i en tidig roll som den lite knasiga Marty. Definitivt en film jag kommer se igen, klockren fyra!

CRY FREEDOM (1987)

Verklighetsbaserad berättelse om en vit journalist som blir vän med en svart frihetskämpe i apartheidens Sydafrika, och hur de båda kämpar för ett jämnställt samhälle. I grunden en bra film, som dock lider av tonproblem. Richard Attenborough har försökt infoga något slags komik i vissa scener, som sedan överlappas av våldsamma skjutningar av civila, vilket ger en märklig kontrast som inte fungerar särskilt bra och filmen blir därför oerhört ojämn. De bra bitarna samt stabila insatser av Kevin Kline och Denzel Washington räddar dock upp betyget till en trea.

AMERICAN REUNION (2012)

Jag har aldrig varit något fan av American Pie-serien och nu har bägaren verkligen runnit över för min del. Det är löjligt, omoget och poänglöst och jag har inget till övers för dessa barnsliga karaktärer. Filmen gjordes inte för att tas på allvar, men det är så urbota korkat att ingenting kan rädda betyget från att landa på en rutten etta. Trams!

CELEBRITY (1998)

En Woody Allen-komedi som utforskar kändislivets olika sidor och som vanligt kantas berättelsen av knepiga förhållanden och en mängd olika karaktärer. Huvudrollen spelas av Kenneth Branagh i Woody Allen-tappning – rollen som nervös och osäker författare är som skriven för Woody själv, men istället har han låtit Branagh imitera honom så gott han kan. Filmen har sina stunder, men blir för spretig för sitt eget bästa och har inte tillräckligt höga toppar för att nå något högre betyg än en stark tvåa eller möjligtvis en mycket svag trea.

VECKANS TOPP 3

1. Der Untergang
2. Beautiful Girls
3. The Petrified Forest