The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Blockbuster-sommaren har smygstartat och efter bibelaction kommer serietidningsaction. Teamet bakom The Amazing Spider-Man, 2012 års start på spindelmansrebooten, är nu redo att bjuda på ännu ett storslaget äventyr. Kanske skakar ni nu på huvudet och tänker ”Vilket lågt betyg!”, men icke att förglömma är att allt är relativt. Jag tyckte att den första filmen var tämligen usel, och med det i medvetandet förstår ni alltså att uppföljaren faktiskt är mycket bättre.

Peter Parker (Andrew Garfield) har vuxit till sig en aning och graduerar från high school, men bor fortfarande hos sin faster (Sally Field), umgås fortfarande med Gwen Stacy (Emma Stone) och sliter fortfarande för att få sitt dubbelliv som Spider-Man att fungera. Nya utmaningar väntar emellertid bakom krönet. Peter undersöker, plågad av separationen från sina föräldrar i tidig ålder, sin fars historia inom genetisk forskning, anar att något är i görningen hos OsCorp Industries och upplever en turbulent period i relationen med Gwen. Spider-Mans roll i samhället debatteras – är han en hjälte eller en olaglig vigilant? – och när både fans och vänner blir besvikna på Spider Mans respektive Peter Parkers agerande gör han sig fiender som ska komma att hota New York-bornas säkerhet.

Utifrån det upplägget stöps Marc Webbs superhjältefilm i en superhjältefilmsmall så bekant att man kan skissa ner den med förbundna ögon. Story, manus och dramaturgi är förutsägbart och typiskt för superhjältegenren, och det är inte i dessa aspekter som filmens främsta egenskaper ligger. Den börjar starkt med en spännande omstrukturering i flashback-sekvenser och karaktärsperspektiv och en rafflande actionscen i en flygplanskabin. Men därefter är The Amazing Spider-Man 2 en ojämn film som många gånger skiftar i kvalité. Här finns riktigt häftiga, mäktiga och spektakulära partier och riktigt dåliga, skämskuddekompatibla partier.

Tonproblemen är ständigt framträdande. Spider-Man framstår som en pajas när han svingar sig mellan husen och droppar one-liners i samma takt som J-O Waldner matar pingisbollar. Humorn är ofta fjantig och barnslig och motarbetar de mörkare partierna som ofta har något intressant att utforska. Som totalt okunnig i serietidningsvärlden kanske jag är snett ute, kanske är det så Spider-Man ska bete sig, men jag hade mer än gärna sett en minskad barnslighet, ett ökat allvar och en större tonmässig konsekvens. Hur uttjatad jämförelsen än är så kan jag inte låta bli att referera till Christopher Nolans Batman-trilogi som föredöme – den är långt ifrån perfekt men har i alla fall stämt sin ton i en förhållandevis konsekvent seriositet. Ett steg i rätt riktning i The Amazing Spider-Man 2 är att Hans Zimmer gör musiken istället för föregångarens James Horner, vars musik är betydligt glättigare.

Det är inte bara Spider-Mans lattjo-lajban-beteende som går till överdrift. Jamie Foxx karaktär, ingenjören Max (som får en elchock och blir elmannen Electro), går runt och pratar för sig själv och beter sig allmänt hysteriskt – inget fel med det, men det går att göra mer finkänsligt. Paul Giamatti spelar en tatuerad ryss som prickar in de flesta av den stereotypens attribut. Dr Kafka, spelad av Marton Csokas, är kanske den sämsta galen-professor-inkarnationen mitt öga beskådat.

Peter Parkers googlarförmåga kan också ifrågasättas:

”what is roosevelt”

Skådespelarmässigt finns några riktigt starka kort i ensembeln. Andrew Garfield har gjort flera mycket bättre roller än Peter Parker, men är klart godkänd. Emma Stone funkar också bra, även om man kan klaga en aning på hennes karaktär. Gwen Stacy är långt ifrån den sämst behandlade flickvänskaraktären på film, men att hennes universitetsambitioner och steg ut i vuxenlivet ständigt hakas upp av Peters ibland hopplöst planlösa leverne – och att hon till slut ändå står där i hans, hjältens, famn på ett hustak – känns lite trist. Sally Field, Chris Cooper, Campbell Scott, Embeth Davidtz och Denis Leary gör stabila birollsinsatser. I den alltid så tråkiga kategorin underanvända skådespelare får vi tyvärr placera in Felicity Jones, som efter förträffliga prestationer i bland annat Like Crazy och Breathe In här bara får ett par repliker.

Bäst i filmen är tveklöst Dane DeHaan som Harry Osborn, Peter Parkers barndomsvän vars vägar åter korsas med spindelkillen. Harry är superrik arvtagare men döende och plågas av både sjukdom, jakten på botemedel och en alltmer ansträngd vänskap med Peter. Kort bakgrund på Dane DeHaan: 28-årig supertalang med filmer som Chronicle, Lawless, The Place Beyond the Pines, Lincoln, Kill Your Darlings och Devil’s Knot på CV:t – allt inom en tvåårsperiod. Detta stycke kan för övrigt inte passera utan att jag noterar att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är otroligt het. Snyggare än vad Leonardo DiCaprio någonsin har varit! DiCaprios snygghet är i och för sig överskattad. Nåväl, nog om det.

På ett visuellt plan är filmen stundtals lysande – bokstavligt talat. Electros elljusspektakel på Times Square är oerhört mäktigt, läckert och sprakande coolt. Slow-motion, CGI, 3D, ljus, färger, ljudeffekter, pulserande musik – ibland stämmer allt och då är filmen jäkligt bra. Synd bara att det bara är just ibland. Exempel på scener där långt ifrån allt stämmer är de relationsmässiga bitarna mellan Peter och Gwen. Den smöriga musiken är all over the place, klyschorna haglar och deras relation, vilken alltid är nära att ta slut men som ändå aldrig är nära att ta slut, är bara så utdragen, tröttsam och ointressant. Filmens handling är i allmänhet ganska rörig med skurkar hit och dit och fighter och klimax (?) hit och dit. Samtidigt har allt gjorts förut och nyskapandet lyser med sin frånvaro – en svaghet som i och för sig finns i hela superhjältegenren.

På ett personligt plan är Spider-Man för mig en karaktär som jag mest stör mig på. Jag varken relaterar till eller sympatiserar med honom och hejade filmen ut på hans motståndare, i princip. Jag vet inte om det är mig eller filmen det är fel på, men lite märkligt blir det i vilket fall. Kanske kan detta till slut ändå spåras till mitt grundläggande problem med superhjältefenomenet – jag har sällan något att hämta i dessa filmer.

För att runda av denna recension säger jag: Stirra er inte blinda på mitt betyg och ha i åtanke att superhjältefilm inte på långa vägar är någon favoritgenre för mig. The Amazing Spider-Man 2 är absolut sevärd, och då på bio – med 3D, som ser riktigt bra ut. Som lättsam matiné gör den sitt jobb, även om det finns många, många detaljer att fila på, och gillar man superhjältegrejen blir man nog nöjd. Marc Webbs serie är på uppåtgående av de två första filmerna att döma, och jag är faktiskt – vilket jag aldrig trodde att jag skulle säga efter att ha sett den första filmen – lite, lite nyfiken på nästa Spider-Man-film.

Kingdom of Heaven (2005)

Fem år efter det historiska dramat i Gladiator bestämde sig Ridley Scott för att än en gång bege sig långt bakåt i tiden men istället för att åter skildra romarrikets glada dagar, äntra den blodiga och mörka perioden då Korstågen plundrade och härjade i mellanöstern. Året är 1184 och den franska smeden Balian (Orlando Bloom) plågas av sin frus plötsliga självmord. Tystlåten och ensam arbetar han i sin smedja belägen i en grå och snöig slottsby när en grupp korstågsriddare en dag dyker upp ledda av den prominente riddaren Baron Godfrey av Ibelin (Liam Neeson). Godrey introducerar sig med att berätta att han är Balians far och ber om förlåtelse för att han aldrig har funnits vid hans sida. Godrey berättar om korstågen som har inrättats och staden Jerusalem som hotas erövras av den muslimske krigsherren Saladin (Ghassan Massoud) och hans gigantiska armé. Tillsammans beger sig far och son på en resa mot Jerusalem för att understödja staden mot hoten. Det som följer är ett storslaget äventyr (i alla fall om man ser Director’s Cut-versionen).

Bioversionen av Kingdom of Heaven är ett offer för starka påtryckningar från filmbolag och producenter som lägger sina feta fingrar i blöt. En stor besvikelse med minimal karaktärsutveckling och otillräcklig dramaturgi som bara fokuserar på ändlös action och våld. Som vi alla vet kan Ridley Scott så mycket mer men han var tvungen att ge vika för 20th Century Fox krav. De ville släppa en medeltida sommar-blockbuster som skulle kamma hem stora mängder pengar runt om i världen. Inte helt oförståeligt eftersom  filmen hade en massiv budget på 130 miljoner amerikanska dollar som var tvungen att täckas. Det sorgliga med det hela är att Ridley Scotts originalversion lades åt sidan, han berövades på sin konstnärlighet och sitt verk. Som tur var insåg filmbolag såval som publik att originalversionen behöver få se dagens ljus särskilt eftersom bioversionen möttes med låga betyg och kritik mot att det var en ofärdig film med stora hål i handlingen. I slutet av 2005 anlände Ridley Scotts originalversion med hela 45 minuter nytt material som förlänger filmens speltid till tre timmar och nio minuter. Plötsligt blir Kingdom of Heaven en helt annan film. Karaktärer blir mångsidiga. Nya sidospår inkluderas i filmen som gör att filmen inte bara fokuserar på Orlando Blooms hjälte utan blir mer av en ensemblefilm. De andra birollerna utvecklas och får mer speltid, bland annat prinsessan Sibylla av Jerusalem spelad av Eva Green och hennes bror, den leprasmittade kungen Baldwin IV av Jerusalem (Edward Norton), iförd silvermask. Kungens son Baldwin V är en helt ny och viktig karaktär som inkluderas och får mycket speltid. Han är inte med i bioversionen överhuvudtaget utan nämns endast vid namn. I princip alla viktiga karaktärer får mer speltid inklusive Balian som blir en helt annan karaktär i Director’s Cut. Här byts hans tråkiga och bleka sida som är förekommande i bioversionen ut mot en man med en riktig agenda som inte har en tydlig sida av godhet. De mästerligt välgjorda och välkoreograferade action- och krigsscenerna som blir tråkiga och inte har någon tyngd på grund av den dåliga dramaturgin i bioversionen får i regissörsversionen en helt annan mening och kan avnjutas på riktigt. (För en lista på allt som är annorlunda och som har lagts till i Director’s Cut-versionen klicka här).

Kingdom of Heaven Director’s Cut är en helt annan film jämfört med bioversionen. Fokus läggs inte på action utan något motiv. Istället bjuder Director’s Cut på en historiskt och faktamässigt trogen berättelse där politik, religion och krig behandlas på ett mänskligt och djupgående vis. Director’s Cut fokuserar mer på dialog och karaktärsinteraktioner och skapar en film fylld med intriger, känslor och våld som jag som tittare både underhålls av och som får min hjärna att reflektera. Kingdom of Heaven Director’s Cut är så mycket mer än en episk krigsfilm. En mänsklig och realistiskt berättad film där ingen är riktigt god eller ond. Jag sympatiserar med ledarna för de båda sidorna i filmen. Den mycket intressanta och jordnära karaktären Saladin spelad av den syriska skådespelaren Ghassan Massoud och leprakungen Baldwin IV spelad av en silvermaskbärande Edward Norton. Både dessa herrar gör strålande rollinsatser. Skådespelare som David Thewlis, Brendan Gleeson, Michael Sheen, Jeremy Irons och Marton Csokas gör alla minnesvärda rollinsatser. Ridley Scott har hyllats av både kristna och muslimer för att vara neutral i religionsfrågan och istället för att säga att den ena religionen är bättre än den andra, visa nyanserade och rättvisa bilder av de båda. Om man förväntar sig en hyllning av västvärlden och kristendomen eller tvärtom är man helt fel ute.

Kingdom of Heaven Director’s Cut är inte en vanlig krigsfilm. Den är filosofisk, analyserande, tankeväckande, viktig och såklart underhållande som så många av Ridley Scotts andra filmer är. Samtidigt som filmen är visullt enastående med fantastiskt foto, hårresande miljöer och vacker musik. Det är det som gör Ridley Scott till en unik och banbrytande regissör som kan arbeta inom alla olika genrer. Det är det som gör honom till en av mina stora favoriter! Det är det som gör Director’s Cut versionen av Kingdom of Heaven till en riktigt bra film! Bioversionen får en tvåa i betyg men Director’s Cut får en stabil fyra!