Scotts pepplista 2014

2013 är över och vi är i mitten av det nya årets första månad. Det är en perfekt tid att berätta om vilka filmer som jag ser fram emot allra mest under 2014. Nedanstående filmer är listade utan någon form av ranking och där trailers finns att tillgå länkas dessa. Självklart finns det många fler filmer jag också gärna vill se, men alla kan inte få en plats på listan. Detta är helt enkelt ett urval av de filmer som ligger högst på peppmätaren.

FRANK (Storbritannien/Irland)

En komedi om en ung amatörmusiker vid namn Jon (Domhnall Gleeson) som inser att han har tagit sig vatten över huvudet när han ansluter sig till ett excentriskt popband under ledning av den mystiske och gåtfulle Frank (Michael Fassbender). Som av någon okänd anledning bär en stor mask på huvudet. Gleeson och Fassbender får sällskap av Maggie Gyllenhaal och Scoot McNairy i vad som beskrivs som en mystisk dramakomedi enligt IMDb. Någon mer information om filmen är svår att få tag på och det är en av anledningarna till att det är en film jag ser fram emot väldigt mycket. Tillsammans med det faktum att filmen har en härlig rollista med skådespelare som inte är så vanliga att stöta på i komedier.

A MOST WANTED MAN (Storbritannien/USA/Tyskland)

Det är dags för en till filmatisering av en John le Carré-roman. Den senaste var svenskregisserade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. I år är det dags för spionthrillern A Most Wanted Man att få en filmversion. Och vilken rollista Carrés författartalanger har lyckats locka till sig! En av mina absoluta favoriter Philip Seymour Hoffman leder en grupp bestående av Robin Wright, Rachel McAdams, Daniel Brühl och Willem Dafoe. A Most Wanted Man utspelar sig i Hamburg och kretsar kring en ung tjetjensk f d fånge som illegalt tar sig in i Tyskland. Han är outbildad men med anspråk på en stor förmögenhet i en privat bank. Filmen bjuder på tunga teman som pengatvätt, terrorism och många andra intressanta teman. Spionthriller med superskådisar och en mörk och spännande stämning låter perfekt på papperet! Det enda som gör mig lite orolig är att alla pratar engelska med tysk brytning, men trots det är peppen fortfarande otroligt hög!

Trailer

THE RAID 2: BERANDAL (Indonesien)

Den tidigare okände brittiske Indonesienbaserade regissören Gareth Evans, vars namn numera är välkänt efter 2011 års kanske bästa actionfilm The Raid: Redemption, är i år tillbaka med uppföljaren The Raid 2: Berandal. Filmen följer i första filmens fotspår och utspelar sig bara några timmar efter föregångarens slut. Åter igen är det den unge och ambitiöse polisen Rama (Iko Uwais) som är i fokus. Några fler detaljer om filmen finns inte förutom en makalös trailer som bjuder på våld uppskruvat till 1000 och vad som ser ut att vara minst lika spektakulärt koreograferade fighter som i första filmen. Det är fel att glorifiera våld men i det här fallet är det svårt att inte vara peppad!

Trailer

FOXCATCHER (USA)

Bennett Miller, regissören bakom filmer som Capote och Moneyball har tagit sig an uppgiften att göra sin tredje långfilm baserad på verkliga händelser och personer. Foxcatcher handlar om den amerikanske OS-vinnaren i brottning, Mark Schultz och hans schizofrene tränare John Du Pont som dödade hans bror Dave Schultz (också OS-vinnare i brottning). Mark spelas av Channing Tatum, John av Steve Carell och Dave av Mark Ruffalo. Foxcatcher verkar utifrån handlingen och trailern att vara en mörk, dyster och realistisk film som går djupt in i de tre individernas liv och relation med varandra. Med en lysande regissör, bra skådisar och en potentiellt tårframkallande handling är peppen hög. Tatum själv har i intervjuer sagt att rollen som Mark är det svåraste och tuffaste skådespelarjobbet han någonsin har tagit sig an. Det är upp till bevis om han och de andra kan slänga fram fantastiska prestationer, för de rätta förutsättningarna ser ut att finnas. Peppen är hög.

Trailer

LOW DOWN (USA)

En titt på pianisten Joe Albanys liv och hans kamp mot drogerna utifrån hans dotters perspektiv under 60- och 70-talets jazzscen. Low Down är baserad på Albanys dotters verkliga memoarer och filmen är en dramabiografi med den alltid briljanta Elle Fanning i rollen som Albanys dotter Amy. Själv har jag ingen koll på vem Joe Albany var och jag har inte hört hans musik. Anledningen till min pepp för denna film är en intressant handling, särskilt eftersom karaktären den handlar om berättas om utifrån en annan karaktär. En annan anledning är Fanning i huvudrollen och resten av den sköna rollistan som består av namn som John Hawkes som Joe, Lena Headey, Peter Dinklage, Glenn Close, Burn Gorman och Red Hot Chili Peppers-basisten Flea. Low Down har chans att bli en välspelad och intressant film som redan har vunnit mitt hjärta med en handling som utspelar sig i de härliga 60- och 70-talen.

GODZILLA (USA)

Den största överraskningen för mig själv är den kommande monsterfilmen Godzilla. När jag fick höra om filmen första gången kunde jag inte vara mer ointresserad. Godzilla har filmatiserats många gånger och Hollywoods skicklighet vad gäller monster och dylikt är inte av någon hög nivå. Men efter att filmens regissör avslöjades och två magnifika trailers lanserades har filmen vänt håll helt och hållet och blivit en av de filmer jag ser fram emot mest i år. Regisserad av f d indieregissören Gareth Edwards som 2010 lyckades skapa en spännande monsterfilm med låg budget, med den simpla titeln Monsters, känns det helt rätt att Edwards har fått chansen att göra en till monsterfilm, denna gång med betydligt högre budget. Godzilla har förutom en duktig och kostnadseffektiv regissör en trevlig rollista med namn som Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Juliette Binoche, Sally Hawkins, David Strathairn och Ken Watanabe. Kan komma att överraska totalt, något som inte känns omöjligt eftersom förra årets monsterfilm Pacific Rim lyckades leverera.

Trailer

INTERSTELLAR (USA/Storbritannien)

Christopher Nolan är i år tillbaka med ett helt nytt projekt som följer hans riktlinjer totalt: ”berätta ingenting om filmen, gör den så hemlig och mystisk som möjligt”. Peppen är enorm när Nolan får göra film på originalidéer skrivna av honom själv och hans bror. Det är då Nolan är som bäst. Interstellar heter hans kommande film och den har Matthew McConaughey i huvudrollen. Han backas upp av en gigantisk rollista av tunga namn som Jessica Chastain, Anne Hathaway, Michael Caine, Casey Affleck, Wes Bentley, Ellen Burstyn, John Lithgow och David Oyelowo. Vad filmen handlar om är som sagt oklart eftersom Nolan gillar att vara hemlig. Men den ska enligt uppgifter kretsa kring en grupp forskare som reser genom ett nyligen upptäckt maskhål i rymden. Filmen sägs bland annat innefatta tidsresor, alternativa dimensioner och annat smått och gott som får mitt sci-fi-hjärta att smälta av pepp. Bara tanken att Nolan ska göra en sci-fi-film som troligtvis är komplex och massiv får mina knän att vika sig. Som väntat säger trailern ingenting som bidrar till en ökad förståelse av vad filmen kommer att handla om. Men det är det som gör filmen ännu mer intressant.

Trailer

Veckoresumé #55

Efter en herrans massa veckor återvänder även jag med en liten resumé. Mestadels nytt och fräscht (?) blir det denna vecka.

ADORE (2013)

Dessvärre inleder vi med en besvikelse. Adore, eller Perfect Mothers som den heter i Sverige, handlar om två medelålders kvinnor (Naomi Watts och Robin Wright) som vuxit upp tillsammans och nu bor grannar vid Australiens kust. De har en varsin son, båda på väg att bli vuxna, och de fyra står alla varandra nära. Huvudproblematiken träder fram när de båda kvinnorna blir ännu lite tightare med sönerna och i hemlighet börjar umgås romantiskt med dem, den ena kvinnan med den andras son och vice versa. Klassiskt hemlighetsmakeri, passionerade äventyr, relationstvivel och moralfrågor, vars korsande band är lite udda, får sitt utlopp i någon grad av kris hos kvinnorna och ett slutgiltigt val hos de unga männen mellan vad de upplever som äkta kärlek och vad de upplever som påtvingad sådan, samt vad som uppfattas som normalt. Upplägget är intressant – filmen påminner kanske något om Breathe In – men förvaltas inte alls lika väl. Från första stund umgås vi med en enormt trist musik, ställs inför obefintligt åldrande (mammorna ser lika gamla ut under hela filmen trots att en betydande mängd år passerar) och avverkar en drös händelser som känns som att man sett förut. Mamma-son-affärerna kläms hafsigt in och känns inte naturligt utvecklade och på samma sätt är karaktärerna nästan fördummat osmidiga vad gäller hanteringen av desamma. Manuset blir ofta förutsägbart och enkelspårigt. På plussidan finns en bra ensemble, framförallt Watts och Wright men även Xavier Samuel och James Frecheville (sönerna) samt Ben Mendelsohn i en liten roll. Men tyvärr får de inget vidare material att jobba med, vilket är trist.

WE STEAL SECRETS: THE STORY OF WIKILEAKS (2013)

Samme man, Alex Gibney, som gjorde en av mina favoriter från Stockholms filmfestival, The Armstrong Lie, klämde dessförinnan fram en dokumentär om det högintressanta WikiLeaks och dess frontman Julian Assange. Filmen berättar om organisationens uppkomst, syfte och metoder och om hur etiska och politiska frågor kring WikiLeaks väckts och hanterats under dess existens. Kontroverser kring Assange och hans personliga liv tas upp, liksom ödet för den unge soldaten Bradley Manning som läckte massvis av sekretessbelagd information från ett amerikanskt militärläger. We Steal Secrets är en informativ och snyggt förpackad dokumentär som är en mycket bra ingång till grundläggande vetskap om WikiLeaks och debatten runt dess aktioner. Man ifrågasätter både WikiLeaks och USA, vilket ger en gråzon som öppnar för diskussion utan tydliga gränser mellan svart och vitt. Flera intressanta intervjuer ges från diverse personer med olika former av anknytning till Assange och Manning, men å andra sidan medverkar ingen av de två aktivt i filmen. Det är en förlust – sådana intervjuer hade verkligen berikat – men förståeligt då Assange tagit avstånd från filmen. Speltiden är något i överkant, men som presentation av fenomenet WikiLeaks fungerar filmen för det mesta mycket bra.

CONAN O’BRIEN CAN’T STOP (2011)

Om Julian Assange tog avstånd från ”sin” dokumentär gör den gode Conan här raka motsatsen. Filmen följer Conan O’Brien under liveshowturnén han gjorde efter att 2010 ha fått sparken från NBC och per kontrakt förbjudits att göra annan TV under en tid. Efter att The Tonight Show with Conan O’Brien lagts ner stack han helt enkelt ut på de amerikanska vägarna i en buss och satte upp 43 shower i USA och Kanada i The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour, med framförallt stand-up och sångnummer. Dokumentären följer Conan under hela resan, bakom kulisserna, i bussen, på hotellrum och i replokaler. Han vräker ur sig knasiga skämt, udda infall och ironiska (?) utskällningar av personer i sin närhet samt babblar på om hur jobbigt hans liv är efter NBC-debaclet och hur mycket han ändå älskar att vara ute och resa och göra liveframträdanden. Det är ett stundtals kul möte, men tyvärr är filmen alldeles för medveten för att bli verkligt intressant. Conan vet hela tiden att han filmas och när det är läge att vara rolig för kameran. Känslan är att han överdriver sina post-show-kollapser och försöker mata filmaren med användbart material för en bra slutprodukt – och där faller en del av det dokumentära syftet. Jag vill understryka att jag älskar Conan O’Brien. Han är en briljant programvärd som många gånger satt färg på vardagen. Men även om Conan O’Brien Can’t Stop blinkar till ibland är den i slutändan för medveten, och den känslan tar överhanden.

DRINKING BUDDIES (2013)

Åh, så trevligt! En gemytlig, 90 minuters dramakomedi med Olivia Wilde, Jake Johnson, Ron Livingston och Anna Kendrick. Kate (Wilde) och Luke (Johnson) jobbar på ett litet bryggeri i Chicago och lever ett simpelt och rätt behagligt liv med trevlig arbetsmiljö, många kvällar på puben och en värdefull vänskaplig relation, en sådan där vänskap i vilken man förstår varandra, kan skratta tillsammans och helt enkelt mår bra i varandras sällskap. De befinner sig båda i relationer, Kate med Chris (Livingston) och Luke med Jill (Kendrick). Chris bjuder in övriga tre till sitt familjehus på landet, där de umgås och har trevligt. Relationerna tar dock, som sig bör i filmer som denna, svårkontrollerade vändningar och blir centrala för filmens fortsatta utveckling. Detta sker på ett spontant, roligt och osentimentalt sätt som känns befriande – hela filmen har en naturlig känsla över sig. Filmen saknar ett detaljerat manus och bygger således på improvisation, och skådespelarnas kemi är fantastisk. Jag älskar Olivia Wilde, som gör en riktigt bra huvudroll, och övriga tre är också riktigt bra, framförallt en skäggig och skojfrisk Jake Johnson. Joe Swanberg (manus och regi) har lyckats mycket bra med mixen av komedi och drama samt den spontana, genuina känslan. Han visar även god fingertoppskänsla i upplösningen och slutet. Jag skrattade mycket och gillade Drinking Buddies skarpt. Som titeln antyder dricks det mycket i filmen och jag rekommenderar öl till densamma!

PRIMER (2004)

Indiefilmaren Shane Carruths första film (av två) är en inledningsvis småskalig fötterna-på-jorden-historia med sci-fi-influenser som kretsar kring skapandet av vad som verkar vara en tidsmaskin. De två småfrustrerade vännerna, kontorsarbetarna och egenföretagarna Aaron (Carruth) och Abe (David Sullivan) har länge kämpat för att få fram en säljbar produkt och jobbar nu på något som ska komma att få effekter de aldrig kunnat drömma om. Vad som börjar som en social skildring av uppfinningsprocessen och diskussioner vid matbord, med grynigt, gulbrunt foto och en karaktärsmässig Office Space-estetik, fortsätter som en alltmer svårföljd kedja av tidsresor, kausalitetsundersökningar och ”what if”-spekulationer. Under sina blott 77 minuter hinner Primer förvirra kraftigt och jag är långt ifrån säker på att jag ska kunna reda ut vad som egentligen sker i filmen. Det tänker jag inte försöka göra här och nu, utan nöjer mig med att utfärda ett hjärngymnastikstips i form av Primer. Shane Carruths auteurmässiga vision tar sig uttryck i bland annat manus, regi, huvudroll, produktion och musik, och det är alltid kul när sådana figurer dyker upp och både får och tar chansen att uttrycka avancerade idéer. Vissa likheter till Darren Aronofskys Pi finns för övrigt, även om den sistnämnda är mer abstrakt och poetisk.

Som andra part i min double feature såg jag även Carruths Upstream Color från i år, som hade många förbryllande lager. Oerhört vacker, med något Malickskt över sig, fast råare. Och högst svårtydd. Fyra stjärnor! Mer läsning om den finns här.

THE CONJURING (2013)

Regissören bakom Saw (som är en lysande skräckfilm), James Wan, är i år tillbaka i samma genre. Storyn är förlagd till 70-talet och handlar om en familj som flyttar in i ett hus som spökar. (Ett revolutionerande upplägg, helt klart). Händelser från förr gör sig påminda – check. Folk går ensamma ner i källaren med en tändsticka – check. Personer blir besatta av någon form av andar – check. Demonutdrivare anländer – check. Ron Livingston som förvirrad pappa – check. Shit goes down – check. Lite överdrivet kan man säga att detta gjorts otaliga gånger förut och att skräckfilmsmallen är som skriven i pannan på alla karaktärer. Det är tröttsamt att behöva vara besviken på ännu en skräckfilm som hade potential. Helt utan plus är den dock inte. Fotot är stundtals effektfullt med spänningsfulla panoreringar, hoppa-till-momentet används på en relativt rimlig nivå för att höja pulsen (även om hela filmen spårar ur på slutet), miljöerna är gedigna och vissa skräckscener lyckade vad gäller fysisk effekt. (Skulle jag se filmen själv skulle jag förmodligen skita på mig, av min paranoida natur. Men det är en annan historia). På minussidan hittar vi desto fler faktorer. Tråkiga CGI-skapelser, klyschigt manus, intetsägande story, stereotypa karaktärer (som som vanligt beter sig ologiskt) och det alltför vanliga problemet med för mycket in-your-face-skräck närvarar även här. Jag säger: våga göra subtilt isande, krypande, suggestiv skräck istället! Namnkunniga skådespelare som Patrick Wilson, Vera Farmiga och nämnde Ron Livingston får inte mycket att jobba med här och The Conjuring blev till slut en besvikelse, som så många andra filmer i genren. Hade slutet inte varit så överdrivet och om den försökt vara lite mindre kopia på all annan skräck fanns chans till en trea åtminstone.

WHITE HOUSE DOWN (2013)

Har Roland Emmerich (Independence Day, The Day After Tomorrow, 2012) fått nog av katastrofer? Absolut inte! I år har han bestämt sig för att fucka upp Vita huset! Det gör han genom att slänga in Channing Tatum på guidad tur med sin 11-åriga dotter och samtidigt låta en bunt terrorister, utklädda till städare, traska in helt utan vidare med sprängmedel kapabelt att skapa nationellt kaos. Det blir fjantig action, lite flaggviftande (mest noterbart när dottern vevar flaggan mot anländande helikoptrar på gräsmattan framför Vita husets brinnande front), one-liners, missilskjutning mot Air Force One, patetiska sidospår med familjedrama, obligatoriskt klädbyte hos herr Tatum från kostym till minimalt linne, tränade terrorister som helt och hållet retarderas och tappar all stridsförmåga när våra hjältar ska passera genom rummet, skämskuddekompatibla comic relief-karaktärer, träbocks-Tatum och den här oväntat utstrålningsbefriade Jamie Foxx som president och några malplacerade skådespelare som Maggie Gyllenhaal, James Woods, Jason Clarke och Richard Jenkins. Emmerich gör parodi på sig själv i en sörja som tog mig ungefär tre-fyra timmar att ta mig igenom på grund av återkommande insomningar. En sådan där film som får en att tappa hoppet en stund och som inte är värd ett enda ord till från mig. Abort! (Och då syftar jag inte på det medicinska ingreppet utan den amerikanska frasen som används när man inom militären ska avbryta ett uppdrag).

Så, det var de filmerna. I TV-serieväg har jag som bekant avverkat spektaklet Twin Peaks och raskt fortsatt med att beta av första säsongen av House of Cards (Netflix-versionen) som jag gillade till graden av en stark trea. Härnäst peppar jag fortsatt True Detective, men innan dess ger jag mig nog in i någonting annat också. Jag har mina idéer, men vill ni föreslå något är det naturligtvis uppskattat. Trevlig helg!

Veckans topp 3

1. Drinking Buddies
2. Primer
3. We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

Veckoresumé #4

Den här veckan har bjudit på två Jeff Bridges-filmer, följda av en dokumentär och en remake.

THE LAST PICTURE SHOW (1971)

Det här ungdomsdramat handlar om två kompisar, spelade av Jeff Bridges och Timothy Bottoms, som bor i en liten stad i Texas som håller på att förfalla på grund av dålig ekonomi och brist på arbete. Mitt i allt detta hotas de två tonåringarnas vänskap när vuxenlivet och kärleken knackar på dörren. The Last Picture Show är en ledsam och känslomässigt tung film med välskapta karaktärer som man får lära känna på djupet. Filmens svaghet är ett långsamt tempo vilket drog ner intresset en aning, då det långsamma tempot också innebär en lång speltid med ett flertal scener som känns onödiga. Jag tycker även att Timothy Bottoms inte var helt briljant – han överspelade i vissa scener och kändes frånvarande i andra. Betyget blir en stark trea!

CRAZY HEART (2009)

I den här Oscarsbelönade dramafilmen spelar Jeff Bridges en avdankad countrystjärna vid namn Bad Blake som en gång i tiden spelade på stora arenor inför tusentals fans men som nu är tvungen att ensam åka runt i USA och spela på avlägsna barer och restauranger för att hålla sin karriär igång och tjäna sitt leverne. Jeff Bridges gör kanske sin bästa rollprestation någonsin när han spelar den alkoholiserade och smått överviktiga Blake som hamnar i en kärleksrelation med en journalist spelad av en lysande Maggie Gyllenhaal. Filmen börjar segt men förändras snabbt till ett intressant drama med Bridges sångröst som förgyller filmen. Crazy Heart är en film om kärlek och hopp som förtjänar en svag fyra i betyg!

SIDE BY SIDE (2012)

Keanu Reeves undersöker i den här dokumentären den digitala teknikens framfart och användning inom filmmediet. Filmindustrin har alltid använt sig av kameror med riktig filmrulle för att spela in filmer med. På senare år har den digitala eran tagit över allt mer och idag spelas många filmer in med digitala filmkameror där det inspelade materialet sparas på minneskort och hårddiskar istället för filmrullar. I dokumentären får vi se både positiva och negativa aspekter hos det digitala filmskapandet respektive det klassiska arbetssättet. Stora filmprofiler som Martin Scorsese, Danny Boyle, James Cameron, Steven Soderbergh, David Fincher och Christopher Nolan uttrycker sina åsikter om vad som är bäst. Side by Side är en otroligt intressant dokumentär för filmnördar som vill få sig både en historielektion och en inblick i filmskapandets magiska värld. Keanu Reeves gör ett bra jobb när han intervjuar och berättar, vilket gör att dokumentären känns personlig. Betyget hamnar på en halvstark fyra!

TOTAL RECALL (2012)

2012 har bjudit på många remakes av alla dess slag. En av dem är Total Recall som är en remake på sci-fi-filmen med samma namn från 1990 med vår allas österrikiska actionfavorit Arnold Schwarzenegger. Den här gången spelas inte huvudkaraktären Douglas Quaid av en österrikare utan istället av irländaren Colin Farrell. Total Recall utspelar sig i framtiden där svävande bilar och spektakulära cyber-städer hör till vardagen. Douglas Quaid är en deprimerad fabriksarbetare som trots en otroligt snygg fru (Kate Beckinsale) inte känner sig lycklig. Quaid bestämmer sig för att besöka Rekall, ett företag som kan förverkliga ens drömmar genom att bokstavligt talat placera klienten i en drömvärld som känns lika verklig som den riktiga världen. Valmöjligheten är stor, men istället för att välja en avkopplande semester eller en trevlig äventyrsresa, väljer Quaid att bli hemlig spion för att få lite krut på vardagen. Men under proceduren går någonting käpprätt åt helvete och Quaid blir en jagad man. Total Recall är en typisk kassako som har spelats in endast för att tjäna pengar på varumärket och leva på originalets kultstatus. Manuset är korkat och generiskt och karaktärerna tråkiga. Men filmen har sina ljuspunkter – bland annat hör musiken och det visuella till filmens starka sidor, med häftiga ljudeffekter, pampig framtidsmusik och spektakulära miljöer. Jag tror att jag är ensam om att tycka att den här remaken är bättre än originalet, som jag endast fann extremt töntig och som gav mig B-films-vibbar. Det betyder däremot inte att Total Recall är en särskilt bra film, för trots det visuella och en ytterst häftig handling så skadas filmen rejält av klichéer och ointressanta karaktärer. Betyget blir en svag tvåa.

VECKANS TOPP 3

1. Side by Side
2. Crazy Heart
3. The Last Picture Show