Veckoresumé #33

Vad nu då? Två resuméer på samma dag? Ja, tänk så det kan gå. Trevlig läsning!

LE CAPITAL (2012)

(En: Capital). Mästaren Costa-Gavras har försett oss med fantastiska filmer sedan slutet av 60-talet, och den numera 80-årige grekiskfödde fransmannen verkar inte ha tappat sin hunger för fler. Le capital handlar om en nybliven VD (Gad Elmaleh) för en stor europeisk bank som befinner sig i ett känsligt skede. Man diskuterar inom styrelsen försäljningar, löner och nedskärningar, samtidigt som Marc Tourneuil (Elmaleh) fattar en del kontroversiella beslut och bestämmer sig för att göra kraftiga förändringar. Vi leds in i en värld av pengar, makt, korruption och moraliska dilemman. Bankens intressen ställs mot vår VD:s egna, en krock som skaver ganska rejält emellanåt. Costa-Gavras har inte gjort en ny Z, och det kan man väl inte förvänta sig heller, men väl en småspännande och elegant film med tydligt satiriska undertoner – kanske Costa-Gavras största signum. I en tid av ekonomiska kriser är temat högst relevant och kritiken mot banker och andra maktfaktorer i samhället ibland svidande välriktad. ”Mina vänner, jag är den moderne Robin Hood! Låt oss fortsätta stjäla från de fattiga och göra de rika rikare!” är ett av vår (ibland inte så) sympatiske Marc Tourneuils säljknep. Le capital är ingen fullträff – den är inte sådär genomordentligt klockren som exempelvis Le couperet är, och Gabriel Byrne (som spelar en amerikansk höjdare som Marcs bank förhandlar med) går mest på någon form av autopilot – men Costa-Gavras närvaro känns bitvis och han lämnar även här en vass slutreplik. Soundtracket från Armand Amar ska också lyftas fram bland det positiva.

WINTER’S BONE (2010)

Ett mycket välspelat indiedrama som blev den numera Oscarsbelönade Jennifer Lawrence genombrott. Ree (Lawrence), vars pappa är någon form av knarklangare och vars mamma är svårt psykiskt sjuk, tar hand om sina två yngre syskon på egen hand, i en stuga någonstans ute i någon skog. Pappan är försvunnen sedan en tid tillbaka och när Ree får veta att han riskerat både huset och tomten i en rättegångssituation bestämmer hon sig för att försöka leta rätt på honom. Hon hör sig för hos grannar och människor i byn, varav många är både otrevliga och hotfulla. Detta tar ungefär 40 minuter (av speltiden alltså) och det tar ett tag innan filmen kommer igång på riktigt. Introduktionerna av nya karaktärer kunde ha kortats ner något, och när handlingen väl tar fart faller bitarna på plats lite väl enkelt, alternativt att man lämnar någon lös tråd här och där. Bortsett från det är Winter’s Bone en bra, lite sådär skogsruskigt obehaglig historia med riktigt bra skådespeleri. Jennifer Lawrence är bra, även om hon överglänses av lysande biroller från exempelvis John Hawkes och Dale Dickey. Ett kyligt och skarpt foto ramar in de karga miljöerna fint och detta lilla thriller-aktiga drama får en stark trea.

SOUL KITCHEN (2009)

En varm och hjärtlig komedi från den turkisktyske regissören Fatih Akin, i första hand känd för sina mer allvarliga dramafilmer. Soul Kitchen är en sliten restaurang i Hamburg som serverar halvfabrikat och får återkommande besök från skattemyndigheten. Zinos (Adam Bousdoukos), som driver restaurangen, anställer den otroligt passionerade men svårhanterade kocken Shayn Weiss (underbart spelad av Birol Ünel) som förespråkar avancerade gourmeträtter, till stamkundernas skräck, och blir ursinnig så fort någon ifrågasätter honom. In i denna oklara och hektiska tillvaro dras Zinos kriminelle men godhjärtade bror Illias (Moritz Bleibtreu) samt servitrisen Lucia (Anna Bederke). Fatih Akin visar sin kärlek till Hamburg, brödraskap, mat och musik (skön musik är ett av filmens grundelement) och ger samtidigt en känsla av vemod. Skratten kommer då och då till följd av de roliga karaktärerna och deras smått galna upptåg, även om slapstick-inslagen kanske blir ett par för många. Nog förtjänar denna feelgoodfilm en svag fyra ändå!

TITANICA (1995)

För snart 20 år sedan kom denna dokumentär vars huvudsakliga USP var de häftiga filmupptagningarna från havets botten med IMAX-kameror. Idag har den förlorat en del av sin sensationalitet, dels för att en vanlig TV inte kan återge IMAX-proportionerna, dels för att vi redan sett de där bilderna från Titanics vrak ett flertal gånger. I övrigt har dokumentären inte mycket att komma med – den berättar grundläggande historien kring Titanic, med fokus utifrån en ubåtsexpedition som ägde rum 1992, och om man inte är helt oinsatt är det mesta sådant som man redan tagit till sig på annat håll. Är man på desperat jakt på material om Titanic kan man väl ge den korta filmen en chans (Netflix-versionen är 67 minuter), men det finns definitivt mer givande dokumentärer att se.

ENTRE LES MURS (2008)

(Sv: Mellan väggarna). Ett mycket hyllat franskt lärardrama som under dryga två timmar utspelar sig i skolmiljöer, huvudsakligen i franskläraren François Marins klassrum. Vad som är intressant med denne François är att han i princip spelar sig själv (i verkligheten heter han François Bégaudeau). Filmen baseras på Bégaudeaus bok som bygger på hans egna erfarenheter av livet som lärare i det problemfyllda Paris. Det märks att han är van i rollen, men det märks också att han har talang för skådespeleriet, för han är lysande som pressad lärare med knepiga situationer att lösa i princip varje dag. Problematiken ligger i hanteringen av de mest problematiska eleverna, försöken att få dem motiverade, att lyckas hålla ordningen i klassrummet och samtidigt lyckas lära ut någonting. Kulturkrockar, samhällsstatus och gangsterism är återkommande punkter som gör mötet mellan elever och lärare svårt, liksom mötet mellan de olika elverna där det diskuteras huruvida man är fransman, marockan eller malier och vilket land som har det bästa fotbollslaget. Med ett realistiskt och naturligt manus, imponerande barn-/ungdomsskådespelare och ett snyggt närbildsdominerat foto lyckas regissören Laurent Cantet hålla tittaren engagerad hela vägen fram, trots att filmen under stora delar inte skildrar något mer dramatiskt än lektioner. Ett minus, kan tyckas, är att något kraftfullt klimax aldrig kommer riktigt, även om en subtil händelseupptrappning definitivt finns där och som ger ett vemodigt eftertryck. Hur som helst, en riktigt bra film som absolut rekommenderas!

9/11: THE FALLING MAN (2006)

Bland alla bilder som togs från 9/11-tragedin finns en som upprört och fascinerat allra mest. Det är bilden till höger, föreställandes en man som faller handlöst ut från ett av World Trade Centers två torn. Bilden trycktes upp i stor skala i tidningen dagen därpå och väckte stor ilska och rev upp många känslor hos befolkningen. Denna TV-dokumentär låter oss höra anhöriga till personer som kan ha hoppat berätta om de sista telefonsamtalen och de svåra stunderna kring händelsen, för att sedan leda in filmen specifikt på historien bakom fotografiet och mannen på bilden. Vem var han? Fotografen som tog bilden berättar om sina upplevelser och en journalist beskriver hur han gick till väga för att desperat försöka identifiera mannen. Det är gripande och känslosamt att ta del av allt som berättas, samtidigt som sökandet efter The Falling Man är djupt fascinerande. Filmen ackompanjeras av stämningsfulla och sorgsna pianoslingor, vilka tillsammans med den fina klippningen skapar en mycket stämningsfull film. Stark trea till en högst sevärd dokumentär!

I övrigt har det denna vecka blivit skräck och sci-fi: Mama (svag 2/5), som Scott skrev om i sin förra resumé, och J.J. Abrams äventyrliga Star Trek (3/5) som knep en plats på Scotts topp 10 för science fiction-genren!

Veckans topp 3

1. Entre les murs
2. Soul Kitchen
3. 9/11: The Falling Man

Veckoresumé #30

Efter mycket arbete i skolan och ett kort uppehåll på bloggen är veckoresumérna äntligen tillbaka. Jolly good reading!

RAIN MAN (1988)

Den evigt unge Tom Cruise och den lille fenomenale herren Dustin Hoffman spelar som två vitt skilda bröder i Barry Levinsons klassiker om en annorlunda resa genom USA. Rain Man handlar om den unge bilförsäljaren Charlie Babbitt (Tom Cruise) som iförd slickad kostym och trendiga solglasögon endast fokuserar på sig själv och pengar. När hans far som han inte har haft någon som helst kontakt med plötsligt avlider hoppas Charlie förväntansfullt att han ska få ärva sin fars rikedomar och kunna betala av sina skulder. Till Charlies stora förtret visar det sig att han endast får ärva sin fars gamla Buick Roadmaster. Faderns pengar får den autistiske savanten Raymond (Dustin Hoffman), som bor på en institution för handikappade, erhålla. Charlie bestämmer sig för att ta Raymond ifrån sitt vårdhem för att kunna pressa honom på hans pengar. Vad Charlie inte vet är att Raymond är hans bror. Rain Man är en berörande berättelse med fantastiskt manus och briljant skådespel. Tom Cruise gör ett galant jobb som den osympatiske och känslokalle Charlie och Dustin Hoffman är mästerlig i rollen som autistiskt geni. Den trogne tysken Hans Zimmer har skrivit musiken som alltid är lika fantastisk och regissören Barry Levinson har släppt sina skådespelare fria för improvisation och full inlevelse. Rain Man är en enastående film som både berör och underhåller. Halvstark fyra i betyg.

LE COUPERET (2005)

(Sv: Mördande konkurrens). Bruno (José Garcia) blir efter femton år av lojalt arbete på ett pappersföretag uppsagd på grund av omstruktureringar. Inte så tagen som man kan tro njuter Bruno i början av sin arbetslöshet, men efter nästan två år utan arbete och pengar att försörja sin familj med bestämmer han sig för att söka nytt arbete. Problemet är att papper är det enda han är bra på. Bruno söker reda på andra arbetslösa pappersarbetare med liknande kompetens som han själv och inser snabbt att hans chans att få ett nytt jobb är liten. Bruno bestämmer sig därför att mörda sina arbetssökande konkurrenter i hopp om en fast anställning. Le Couperet är en svart komedi med ett tydligt samhällskritiskt budskap. Att alltid ha pressen på sig att leverera och klättra upp för karriärstegen blir för mycket för Bruno. José Garcia gör en skinande insats som klumpig mördare och kärleksfull familjefar. Manuset är kvicktänkt och skapar tillsammans med skådespelarinsatserna humoristiska scener där smilbanden sträcks ut till max. Regissören Costa-Gavras lyckas med både humor och våld att skapa en trovärdig film som vågar provocera och underhålla. Tillsammans med det snygga fotot blir helheten otroligt sevärd och bra. Stabil fyra i betyg.

EXOTICA (1994)

Exotica är skriven, producerad och regisserad av den kanadensiske regissören Atom Egoyan, känd för sina smala och tunga dramor med otraditionella händelseförlopp som ofta innehåller oväntade vändningar. Exotica är just en sådan film och följer en grupp karaktärer vars liv skall komma att beblandas. Eric (Elias Koteas) och Christina (Mia Kirshner) träffades för första gången när de en solig sommardag hjälpte till i letandet efter en försvunnen flicka. Nu arbetar de båda på sexklubben Exotica, han som DJ och hon som nakendansare. Christinas stamkund Francis (Bruce Greenwood) är en sliten skatterevisor som spenderar sina kvällar på Exotica. En kryptisk beskrivning av handlingen och inget mer är vad som krävs för att titta på Exotica med ovetande sinnen. Precis som jag nämnde ovan är Egoyan en regissör med oväntade händelseförlopp och jag vill därför behandla handlingen så lite som möjligt. Skådespelet är på topp med starka rollprestationer från samtliga tre. Elias Koteas gör en annorlunda och stark rollprestation som svettig och långhårig sex-DJ. Mia Kirshner gör också hon en stark insats som förförisk men hårdhudad dansös. Men den bästa i filmen är Bruce Greenwood som levererar fullt ut. En skådespelare som jag har fått upp ögonen för på senare tid. Han figurerar vanligtvis som birollsskådis i filmer som Capote, Star Trek, Flight och många, många fler. Exotica är mer än bara starka skådespelarinsatser. Fotot, den minimalistiska dialogen, den mörka noire-film-stämningen och känslan av isolering är alla delar som utgör Exotica och gör den värd en stabil fyra i betyg.

THIRTEEN DAYS (2000)

I oktober 1962 var USA nära att kastas in i ett nytt världskrig med kärnvapen. Amerikanska  övervakningsflyg tog bilder på sovjetiska raketbaser placerade på Kuba riktade mot amerikansk mark. Det var händelsen som agerade startskott för de svettiga och nervpirrande tretton dagarna då John F. Kennedy och hans stab arbetade frenetiskt med att försöka lösa krisen, avvärja de sovjetiska hoten och förhindra ett tredje världskrig. Thirteen Days skildrar denna period inifrån Kennedys administration. Kevin Costner, som spelar presidentens närmaste rådgivare Kenny O’Donnell, gör en godkänd men inte fantastisk insats. Costner försöker nämligen klämma fram en Boston-dialekt som inte alltid är helt stabil och i vissa stunder rentav dålig. Han gör i vissa stunder av filmen ett bra jobb men i andra är han ointressant och tråkig. Två som dock levererar är Steven Culp som spelar presidentens bror Robert F. Kennedy och Bruce Greenwood som levererar än en gång, den här gången som John F. Kennedy och inte skatterevisor som gillar strippklubbsbesök. Dessa två herrar lyckas inte bara till utseendet men även med röst och tal likna John och Robert. Thirteen Days är en film som till största del av sin speltid utspelar sig i Vita Husets konferensrum med grupper av kostymklädda gubbar som pratar. Det kanske låter långtråkigt men i Thirteen Days ligger spänningen alltid på en relativt hög nivå. Speltiden är lång, cirka två och en halv timme men gör det möjligt att introducera stora delar av Kennedys stab och samtidigt gå igenom händelserna under tretton dagar. Thirteen Days har dock en svaghet, nämligen ett svajigt mellanparti där särskilda händelser inte förklaras fullt ut, något som drar ner på helhetsbetyget en aning. Trots det är Thirteen Days en spännande och välgjord thriller som passar perfekt för personer som inte bara vill ha stora explosioner och galen action. Stabil trea i betyg.

Den senaste veckan har jag precis som David sett The Place Beyond the Pines (4/5). Här är Davids recension! Jag har även sett National Treasure som kommer recenseras i en fullängdstext senare denna vecka!

Veckans topp 3

1. Rain Man
2. Exotica
3. Le Couperet