Tahrirtorget i Kairo, även kallat Befrielsetorget, är en viktig plats för det egyptiska folket och en symbol för värden som demokrati och frihet. Dess betydelse underströks markant under den arabiska våren, då den egyptiska revolutionen tog fart 2011, och blev en samlingspunkt för de demonstranter, revolutionärer, som kämpade, och fortfarande kämpar, för befrielse från politiska orättvisor och fortsatt frihet.
Dokumentären The Square (originaltitel: Al Midan) följer en grupp människor som alla engagerar sig djupt i den reaktion som riktar sitt motstånd mot det egyptiska styret, i ett första skede presidenten Hosni Mubarak och hans regim. Man krävde hans avgång och en förändring i den politik han bedrivit, en politik som av få betraktats som demokratisk. Korruption, bristande yttrandefrihet, sociala missförhållanden och våldsamheter från polis och militär är exempel på punkter där folket ansåg sig illa behandlat. Mubaraks avgång firades som en stor triumf, men var samtidigt bara ett steg på vägen mot ett demokratiskt Egypten. Den militära ledning som tog över förändrade inte mycket till det bättre och i presidentvalet 2012 segrade islamisten Muhammad Mursi, vars starka band till det Muslimska brödraskapet splittrat folket och upprört stora delar ur detsamma.
Filmen följer händelseutvecklingen fram till sommaren 2013, då revolutionen ännu inte nått sitt mål men tagit stora kliv i rätt riktning. Även inom revolutionen ryms olika uppfattningar om vem som ska leda landet och hur, men den frågan är sekundär, menar en av huvudpersonerna. Huvudsaken är att man lyckats framkalla en medvetenhet, ett samvete och en folkets röst som gemensamt kan bära landet framåt.
Syftet med The Square är knappast att fullständigt redovisa den politiska utveckling som skett i landet eller ge en fullständig överblick av revolutionen. Istället placeras vi som tittare, genom närgående videoupptagningar, mitt ibland de kastade stenarna, de avfyrade skotten, elden och de för sina liv skrikande demonstranterna. Vi ser ett torg som fylls av folk som sätter upp tält för att stanna och sittstrejka för att få sina krav uppfyllda. Vi ser samma tält rivas ner av polisen, samma torg intas av soldater för att hålla folket borta, och samma torg på nytt fyllas av revolutionens folk för att återigen bli en plats för gemenskap och kamp. Det är en vacker syn när folkströmmen målmedvetet går ihop för att samlas på torget, enade trots politiska och religiösa meningskiljaktigheter, och det är en lika skakande och hemsk syn när stridsvagnarna anländer och kör över folk utan att blinka.
Videoupptagningar från kravaller och demonstrationer, där kameramannen tvingas springa genom skottlinjen av stenar och rökgranater, ger en enorm närhet och en direkt känsla som förstärker de redan starka scenerna. Parallellt med detta följer vi på nära håll ett antal personer i deras resa, kamp och utveckling under hela tidsperioden som dokumentären skildrar, vilket adderar till förståelsen för vad det egentligen är som sker där ute på gatorna – en dimension som nyhetssändningar och rapportering från håll inte kan komma i närheten av. Att se människor samlas runt en gammal man som precis förlorat sin son för att trösta honom, eller höra en annan man berätta om hur han torterats av polisen, är bilder som får en att fundera över hur långt ifrån de verkliga svårigheterna man befinner sig. Här är det verkligen på riktigt.
Gruppen i dokumentärens centrum består av den brittiskegyptiske skådespelaren Khalid Abdalla som återvänt från Storbritannien för att göra sina egyptiska rötter rättvisa, gaturevolutionären Ahmed Hassan, musikern Ramy Essam vars sånger blivit ett soundtrack för revolutionen, människorättsaktivisten Ragia Omran och filmaren Aida El Kashef, samt Magdy Ashour, som trots sitt medlemskap i det Muslimska brödraskapet (vilket spelat en komplicerad roll som, enligt många, revolutionärernas motståndare) har en viktig roll i gruppen.
Kontrasten mellan olika skeden under revolutionen är stark. Ena stunden talar Ahmed varmt om det vackra i solidariteten man uppnått på torget – i nästa sitter han och skakar i en trappuppgång och förklarar att revolutionen inte är en revolution längre, utan ett krig.
Produktionsmässigt imponerar The Square med sitt flytande berättande, uppnått genom ett slående snyggt foto, subtil musik och klippning och en välbalanserad kombination av bildmaterial från gator och torg, personliga möten, mäktiga folksamlingar och historiska ögonblick. Man tydliggör också händelseförloppet genom förklarande texter, vilket hjälper till att sortera upp i kaoset. Instick av gatukonst och nämnda Essams folkliga musik är andra fina inslag.
Kanske tappar filmen lite av sin udd mot slutet och blir lite repititiv, kanske kan man rikta kritik mot den ensidiga skildringen av revolutionen, som bara visar upp den ur revolutionärernas perspektiv, men kanske missar man då även poängen. Som jag förstår det övergår poängen den politiska biten och uppmanar snarare till medvetenhet och, det ord man avslutar hela filmen med – ett samvete. Jag har personligen fått en större förståelse för vad som egentligen har hänt i Egypten och vad människor har gått igenom, och sådan förståelse bör värdesättas. Sedan finns det naturligtvis mängder av saker man fortfarande missar, inte känner till eller inte kan ta till sig.
Jehane Noujaims dokumentär är inte fulländad, men högst sevärd och väl värd sin Oscarsnominering.
do you like phil collins? 