Veckoresumé #28

Påsklov är mer än bara godis och mat, det är en perfekt tid för film. Sju filmer har setts över påskhelgen. En dokumentär, två indie-dramer, en Scorsese- respektive Hitchock-rulle och två 60-talsdramer.

GARDEN STATE (2004)

Scrubs-skådisen Zach Braff regisserar och spelar huvudrollen i sin egenskrivna indie-rulle Garden State. Den misslyckade skådespelaren Andrew ”Large” Largeman (Braff) snaskar dagligen lugnande piller för att dämpa sin depression. En dag dör plötsligt hans mor och han bestämmer sig för att avsluta sitt pillerberoende och återvända till sin hemstad för att närvara på begravningen. Där stöter han på sin barndomsvän Mark (Peter Sarsgaard) och mytomanen Sam (Natalie Portman). Andrews relation till Mark och Sam växer och hans sinnen för livet öppnar sig. På pappret ser Garden State ut som en jordnära och potentiellt rolig indie-pärla med stora namn och spralligt manus. Pappret ljuger! Zach Braff är filmens absolut största svaghet och eftersom han har ansvaret för regin, manuset och huvudkaraktären resulterar det att i stort sett filmens alla svagheter är direkt kopplade till honom. Det är svårt att sympatisera och få en känslomässig relation till Andrew när det enda han egentligen gör är att tycka synd om sig själv. Filmen består av Largemans utdragna analyser av sig själv som innehåller självömkan och känslobeskrivningar utan dess like. Braff är oerhört frånvarande och platt i samtliga scener och mitt intresse för hans karaktär existerade inte överhuvudtaget. Natalie Portman spelar en karaktär som är raka motsatsen till Andrew. En färggladare och livligare karaktär som trots att hon spelas av en briljant skådespelerska inte lyckas skapa något intresse. Portman når i vissa scener överspel, något som är tungt att erkänna. Det finns dock två stabila rollprestationer i en annars medioker film. Peter Sarsgaard spelar den enda intressanta karaktären i Garden State. Som en halvkriminell slacker som tar varje dag som den kommer lyckas Sarsgaard som alltid prestera på topp. Ian Holm gör en stabil och mysig insats som den sorgsne men samtidigt hoppfulle Gideon, far till Andrew Largeman. Garden State lider av ett pretentiöst manus som framförs av pretentiösa karaktärer. Stabil tvåa i betyg.

CASINO (1995)

En av de stora mästarna ute i filmvärlden är den älskvärde och sympatiske Martin Scorsese. Den lilla mannen med det stora hjärtat har pumpat ut klassiker och mästerverk i mängder under åren. 1995 släpptes Martys storfräsarrulle Casino på biografer runt om i världen. Den smarta och hårda Sam Rothstein (Robert De Niro) är maffians utsände i uppgift att agera chef på ett av Las Vegas största och bästa kasinon som ägs av den matglada amerikansk–italienska maffian. Vid sin sida har De Niro sin vackra och sluga fru Ginger (Sharon Stone) och kompanjonen Nicky (Joe Pesci). Casino följer de tre individernas liv i Las Vegas under 70-talet och arbetet med att försöka tjäna så mycket som möjligt med så lite utgifter som möjligt i kasinobranschen. Det är en glamorös och förmögen värld Scorsese målar upp med fantastiska kostymer och blinkande och hektiska kasinomiljöer. En värld som hela tiden hotas av våld, stöld och konspirationer. Casino är en spännande, detaljerad och välspelad film som förtjänar klassikerstämpeln. Casino ”cashar” in en stabil fyra i betyg.

ROOM 237 (2012)

Room 237 är en dokumentär som fördjupar sig i Stanley Kubricks mästerverk The Shining från 1980. Likt en konspirationsdokumentär sätter Room 237 en grupp Shining-fanatiker i centrum och låter dessa individer tala fritt om sina teorier kring Kubricks riktiga mening och budskap med filmen. Allt ifrån konservburkar, mattor och tavlor till ansiktsuttryck, kameravinklar och manus analyseras djupgående och förklaras utifrån de besatta beundrarnas undersökningar. Förtryck mot indianer, nazism och Förintelsen är bara en bråkdel av teman som talas om. Room 237 är en ytterst intressant dokumentär som vrider och vänder på The Shining men ibland blir det för mycket. Det överanalyseras konstant och en del teorier är inte ens i närheten av att vara vattentäta. En slutsats man kan dra efter alla överanalyser och överdrivna teorier är att några av de medverkande är mer besatta än vad som är nyttigt. De kan inte sluta tänka på The Shining och drar därefter nya ologiska slutsatser och skapar nya galna teorier. Room 237 är trots sina svagheter en sevärd dokumentär för de allra största Kubrick-fansen och för såna som jag, som tycker The Shining är ett mästerverk. Betyget analyseras fram till en halvstabil trea.

THE TROUBLE WITH HARRY (1955)

En man vid namn Harry hittas död i en skogsdunge utanför en liten gemytlig amerikansk 50-talsby. Det är den gamla sjökaptenen Albert (Edmund Gwenn) som under sin dagliga jakt stöter på det kostymklädda liket. Det oväntade fyndet startar en svärm av åsikter om vad som ska göras med liket mellan Albert, den unga konstnären Sam (John Forsythe), tanten Ivy (Mildred Natwick) och Harrys fru Jennifer (Shirley MacLaine). Alfred Hitchcock regisserar denna mysiga ensemblekomedi som bjuder på vackra miljöer och sprudlande manus. Det är en film som värmer om hjärtat och som är en gnutta provocerande för sin tid med vågade skämt om sex och våld. Filmens starka sida är skådespelarna som spelar huvudkaraktärerna. Samtliga gör strålande insatser med en underbar scennärvaro och personkemi. The Trouble with Harry börjar svagt men växer sig sedan till en sevärd komedi som utstrålar humor och glädje. Betyget mördar sig fram till en stabil trea.

GINGER & ROSA (2012)

Två oskiljaktiga tonårsflickor, Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Englert), lever  i 1960-talets London när Kubakrisens missiler hotar om ett framtida kärnvapenkrig. Deras relation sätts på prov under deras uppväxt när de får intresse för olika saker. Ginger är fast besluten att bli aktivist och försöka påverka världens politiker från att besluta om ett krig. Rosa intresserar sig hellre för killar och Gingers pappa Roland (Alessandro Nivola). Regissören Sally Potter har tagit vara på 60-talets politiska instabilitet och implementerat det effektivt i flera aspekter av filmen. Gingers föräldrar är båda två radikala vänsteraktivister med kultur och frihet som största livsåskådning. Kläderna är typiska för 60-talets nytänkande och moderna stil och även manuset är fyllt med referenser till filosofi och politik aktuell för den gällande tidseran. Potter lyckas skapa en autentisk och realistisk vision av 60-talet. Ginger & Rosa är en stundtals väldigt fin men hjärtskärande berättelse om övergivenhet och tonårsproblem. Elle Fanning är fenomenal i huvudrollen och gör den starkaste insatsen i filmen. Den svagaste insatsen tillhör Mad Men-skådespelerskan Christina Hendricks som spelar Gingers mor. Hon är en amerikansk skådespelerska som inte kan tala ordentlig brittiska, något som är ett problem om man ska spela en brittisk roll. Utöver språkbristningarna tenderar Hendricks att överspela i nästan varje scen hon medverkar i. Ginger & Rosa är trots några svaga rollprestationer en bra film med en fantastisk huvudroll, skarp tidskänsla och otroligt vackert foto. Stabil trea i betyg.

THE GRADUATE (1967)

En av filmens stora klassiker är Mike Nichols The Graduate som handlar om den nyligen utexaminerade Ben Braddock (Dustin Hoffman) som inte vet vad han ska göra med sitt liv efter college. Förvirrad och osäker stöter han på Bens föräldrars bekanta och betydligt äldre vän Mrs. Robinson (Anne Bancroft) som han inleder ett hemligt förhållande med. Tillvaron blir komplicerad då Ben samtidigt bildar känslor för Mrs. Robinsons jämngamla dotter Elaine (Katharine Ross). The Graduate är inte bara en rolig komedi där förvirring och pinsamma situationer förekommer utan också ett drama om oskuldsfull ungdom som begränsas av en korrupt och misstroende äldre generation. Dustin Hoffman gör sin genombrottsdebut på ett magnifikt sätt. Han visar redan i tidig ålder sina mästerliga skådespelartalanger som kom att forma honom som en av de bästa skådespelarna. Anne Bancroft gör en fenomenal insats som en smart och smått mystisk förförerska som vet hur man hanterar unga och osäkra män som Ben. Fotot är briljant med nytänkande vyer och och spektakulära miljöer. Ett exempel är en helikopterbild på en stor bilbro som börjar med fokus på Bens röda sportbil och sedan nästan magiskt zoomar och panorerar ut för att få en bild av den storstad som bron sträcker sig till. Cinematografi när den är som bäst! The Graduate fångar 60-talets Amerika på ett speciellt sätt som gör att jag som tittare transporteras in i den perioden. Det är ett av alla tecken på att The Graduate har något av det extra som inte riktigt går att beskriva utan istället måste upplevas. Det är inte bara en klassiker – det är ett mästerverk! Fem av fem!

THE SQUID AND THE WHALE (2005)

Storebrodern Walt (Jesse Eisenberg) och lillebrodern Frank (Owen Kline) bor tillsammans med sina excentriska och kulturförnäma författarföräldrar Bernard (Jeff Daniels) och Joan (Laura Linney) i 1980-talets New York. Efter många år av att Joan har stått vid sin Bernards sida som prominent romanförfattare upptäcker hon att hon också har författartalanger, något som retar upp Bernard. Han har alltid sett sig som familjens kulturbärare och klarar inte av att Joans nyfunna talanger får mer respons än sitt eget senaste verk som han frenetiskt letar utgivare till. Bernard och Joan bestämmer sig för att skilja sig och delar upp ett schema om vårdnaden av Walt och Frank. Manusförfattaren och regissören Noah Baumbach har baserat The Squid and the Whale på sin egna barndom och sina upplevelser med två skilda författare till föräldrar. Det märks tydligt av då filmen känns realistisk och personlig. The Squid and the Whale är ett underbart litet drama med fantastisk vardagshumor. Karaktärerna är udda, frispråkiga och livliga och spelas på topp av samtliga. Jeff Daniels levererar stort som den svartsjuke och högaktande Bernard. Laura Linney är underbar som den gråtfärdiga mamman Joan som inte drar sig för att ha förhållanden med andra män. Jesse Eisenberg gör en strålande insats som den osäkre men kaxige storebrodern som ser upp till sin far mer än sin mor. Owen Kline passar perfekt som den nyfikne lillebrodern som är mitt i processen att upptäcka sin egen kropp och dess funktioner. Tillsammans med den slappe tennistränaren Ivan (William Baldwin) utgör dessa karaktärer en fantastisk familj som är lätt att tycka om. The Squid and the Whale är ena stunden sorglig och andra stunden hjärtvärmande och rolig, en riktigt mysig filmpärla med fantastiska skådespelare! Betyget skriver sig fram till en stabil fyra i betyg!

Veckans topp 3

1. The Graduate
2. Casino
3. The Squid and the Whale

Veckoresumé #19

Förra veckan lämnade en hel del att önska vad gäller kvalité – det blev många ettor och tvåor – men den här veckan har utdelningen varit desto bättre! Vanligtvis får man leta sig bakåt i tiden för att komma åt de riktiga guldklimparna, vilket jag till stor del ägnat mig åt under veckan som gått.

CROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON (2000)

Ang Lee vann som bekant Oscarn för bästa regi förra helgen, så då tänkte jag att det vore passande att undersöka hans filmografi lite närmre. Lee inledde 2000-talet med denna s k wuxiafilm (klassiska hjältesagor med inslag av fantasy) om en ädel krigares svärd som överlämnas till en kvinna vid namn Yu Shu Lien, vars uppdrag är att leverera svärdet till den aktade Herr Te i Peking. Problem uppstår på vägen (svärdet blir stulet) och Shu Lien tvingas slåss i otaliga martial arts-fighter. Just dessa slagsmålsscener var det grundläggande problemet jag hade med den här filmen. För det första är de så välkoreograferade och dynamiska att det blir ointressant, det är mer uppvisning än genuin kamp, och för det andra tar de aldrig slut! Jag kan förstå att många njuter av dessa fighter, men hur mycket jag än försöker kan jag inte tycka att det är underhållande. Man vet att de kommer hålla på i minst ett par minuter till innan det kommer bränna till (vilket det inte alltid gör) och det blir således aldrig spännande. En annan sak som störde mig var att folk här kan flyga (?). Jag förstår att det är fantasy, men för mig blev det mer av ett hinder än underhållning. Slutsatsen vi får dra är väl att detta helt enkelt inte är min kopp te.

BULLY (2011)

Mobbning är bland det värsta som finns, vilket framgår tydligt i den här dokumentären, som följer fem barn som blir eller har blivit utsatta för mobbning och deras familjer. Filmen inleds med att en dyster pappa berättar om sin bortgångne son som tog sitt liv efter en lång tid av trakasserier och mobbning, och redan här brister det i tårkanalerna, som inte hinner torka under resten av filmens speltid. Det är hjärtskärande och fruktansvärt tungt att ta sig igenom den här dokumentären, man blir förbannad och bedrövad över att detta sker överallt, varje dag. Den gripande dimensionen är filmens starkaste kort, men i övrigt lämnar den en del att önska. Vad jag saknar är en mer ingående undersökning av hur skolor och myndigheter hanterar mobbningssituationen och vad för utveckling som egentligen sker. Poängen om att mobbning är hemskt hade framgått även om man hade klippt ner filmen med en halvtimme, och då hade man kunnat blanda in lite mer grävande reportage, eller i alla fall något som för upp frågan till en mer diskuterande och utredande nivå.

THE ICE STORM (1997)

Det stormar rejält i Life of Pi, men Ang Lees bästa storm är nog ändå The Ice Storm, ett höstigt drama med en isande kyla som sveper in över familjerna Carver och Hoods som bor i den lilla staden New Canaan i Connecticut. Mellan familjerna bubblar både en otrohetsaffär och ungdomsförälskelser som sakta men säkert letar sig upp till ytan, samtidigt som en isstorm (en bokstavlig sådan) är på ingång. Med ett manus som klingar lite American Beauty och Magnolia, prickfria skådespelarinsatser från Kevin Kline, Sigourney Weaver och Joan Allen och en ödslig, grå, smådeprimerad stämning har Lee paketerat The Ice Storm till en mycket bra film. I tidiga roller ser vi även Tobey Maguire, Elijah Wood och Katie Holmes.

DELIVERANCE (1972)

Fyra medelålders män bestämmer sig för att åka ut och paddla i en flod som ett trevligt litet helgäventyr. Men det blir inte alls så trevligt som de har tänkt sig. Istället förvandlas utflykten till en riktig mardrömsstrapats med död, våldtäkt, livsfarliga forsar och en utdragen flykt för livet. Det börjar när de stöter på den egendomliga urbefolkningen och trappas sedan upp ju längre in i skogen de kommer. En riktigt otrevlig film som framkallar en mycket olustig känsla. Trots den vackra naturen tränger obehaget igenom gång på gång, mycket tack vare det närvarande fotot och de välcastade skådespelarna med Jon Voight och Burt Reynolds i spetsen. Får fortfarande lite ont i magen när jag tänker tillbaka på filmen.

BUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID (1969)

Fyra år innan de glänste i The Sting gjorde radarparet Redford-Newman detsamma i denna klassiska västernpärla, även den tillsammans med regissören George Roy Hill. Butch Cassidy och Sundance är två godhjärtade och lite fumliga kumpaner som tjänar sitt leverne genom att råna banker och tåg. Butch (Paul Newman) tänker ut planerna och Sundance (Robert Redford) skjuter snabbt, och dessa talanger sätts på prov när de efterlyses och blir jagade av sheriffen och hans mannar. Till slut bestämmer de sig för att ge upp inrikesflykten och istället åka till Bolivia med Sundances flickvän Etta (Katharine Ross), vilket blir en högst improviserad resa. Berättad med en oemotståndlig värme är Butch Cassidy and the Sundance Kid en charmig och oförglömlig klassiker som kommer att överleva många epoker i filmhistorien. Läcker klippning med partier med bara stillbilder, stilrent foto, övergångar mellan svartvitt, sepia och färg och skön musik gör filmen estetiskt tilltalande, samtidigt som den innehållsmässigt vandrar balansgången mellan humor och melankoli på ett bra sätt. Newman och Redford skiner i huvudrollerna och återger en vänskap som går rakt in i hjärtat. En fyra lika stark som dynamit delas ut till en film som är helt i klass med The Sting, om inte strået vassare.

IDLE HANDS (1999)

En skräckkomedi (redan där är vi ute på hal is) som andas så mycket B-film att den riskerar både lunginflammation och andnöd. Anton, en helt vanlig tonårskille som mest hänger med sina två kompisar i soffan och röker på, blir plötsligt besatt av djävulen. Eller rättare sagt, hans hand blir besatt. Den lever sitt eget liv bortom Antons kontroll, vilket skapar enorma problem i hans vardag, inte minst när han träffar den söta granntjejen Molly (Jessica Alba) som vill att han bjuder henne på den årliga Halloween-balen. I princip allt går snett och konsekvenserna blir värre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Det finns en viss potential i filmen, men den konkurreras gång på gång ut av dåligt manus med svaga skämt, ruttna specialeffekter och bedövande tjejskrik som oavbrutet skär in i öronen. De få roliga ögonblicken gör att jag nästan kan godkänna filmen, fast nej… Det kan jag inte.

BONNIE AND CLYDE (1967)

Från ett rånarpar till ett annat! Bonnie Parker och Clyde Barrow var två verkliga personer som blivit mer eller mindre kultförklarade som brottslingar. De rånade butiker och bensinstationer på landsbygden, ofta efter dåligt uttänkta planer, eller inga planer alls, vilket resulterade i kaotiska aktioner med allvarliga konsekvenser. Arthur Penns klassiska film ger en något romantiserad bild av vad de höll på med, på gott och ont. Å ena sidan är detta en underhållande och bitvis riktigt bra film med bra skådespelarinsatser från Faye Dunaway (Bonnie), Warren Beatty (Clyde) och kanske framförallt Gene Hackman som spelar Clydes äldre bror. Å andra sidan känns den något endimensionell, det är mest pang, pang och åter pang, och det saknas något för att den riktigt ska gripa tag i en och hålla en i sitt grepp under hela speltiden. Klart sevärd dock och en bra film.

THE UNBEARABLE LIGHTNESS OF BEING (1988)

Daniel Day-Lewis har inte alltid tagit flera år på sig att förbereda sig inför en roll – under andra halvan av 80-talet gjorde han 9 filmer. En av dem är Philip Kaufmans filmatisering av den tjeckiske författaren Milan Kunderas roman med samma namn som filmen, om läkaren Tomáš liv i Prag under slutet av 60-talet. Tomáš (Day-Lewis) är en riktig kvinnokarl med många pågående affärer, men när han träffar den unga Tereza (Juliette Binoche) förändras hans tillvaro. De faller för varandra och inleder en relation som ska sättas på prov flera gånger om under den samtidigt pågående Pragvåren. Både Day-Lewis och Binoche är riktigt bra och The Unbearable Lightness of Being är en lång (nästan tre timmar), vacker, välspelad, erotisk, och vemodig film med gott om historiska och politiska referenser. Scenerna som visar den ryska invasionen med stridsvagnar och kravaller är otroligt snyggt fotade och redigerade, och det är här Ingmar Bergmans gamle mästerfotograf Sven Nykvist skrider till verket. Just dessa scener är mästerliga, med en stor känsla av autencitet och närvaro. Sverige har här en ganska stor fot med i spelet – i biroller ser vi även Lena Olin, vars roll är av stor betydelse, samt Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Språkmässigt finns ett störningsmoment som hör till filmens få nackdelar – alla pratar engelska med försök till tjeckisk brytning. Sådant är aldrig kul och kan i värsta fall förstöra hela upplevelsen (War Horse), men här förblir det en parantes som tur är, eftersom fördelarna väger upp för nackdelarna. Totalt sett är detta en mycket vacker och gripande film med en intressant historisk kontext, absolut värd att ses.

Veckans topp 3

1. Butch Cassidy and the Sundance Kid
2. The Ice Storm
3. Deliverance