Veckoresumé #42

Sommaren rullar vidare och TV-serier och riktigt arbete lämnar mindre plats i det dagliga schemat för filmtittande men självklart lyckas man alltid klämma in några stycken. Den här veckan har jag haft turen att se fyra filmer som alla var sevärda på sina olika sätt. Inom de närmaste dagarna kommer en ny topp 10-lista och senare även min första I fokus-text. Trevlig läsning och ha en fortsatt skön filmsommar!

Hachiko: A Dog's TaleHACHI: A DOG’S TALE (2009)
3 stjärnor DYLPC

Professor Parker Wilson (Richard Gere) är en ordinär man i en pittoresk amerikansk småstad som tar tåget in till storstaden varje dag för att undervisa på universitet. När han en sen kväll anländer vid sin hemstation efter en lång dag på jobbet stöter han på en hemlös hundvalp på perrongen. Efter ett par dagars väntan på hundens ägare utan någon lycka bestämmer sig Wilson för adoptera hunden och ger honom namnet Hachiko, eller Hachi som han också kallas. Namnet betyder nummer åtta på japanska och bringar lycka enligt japanska sägner. De två nyfunna vännerna bildar en stark vänskap som skall komma att förändra deras liv för alltid. Lasse Hallström styr i spakarna i denna mysiga men också sorgliga film som i grund och botten är en enkel film om vänskap och kärlek men som känns en aning annorlunda på grund av att en av huvudkaraktärerna är en hund. Hallström lyckas injicera en sorts värme i filmen som sipprar igenom varenda scen som gör filmupplevelsen väldigt behaglig. Gere och Hachiko backas upp av stabila insatser av Joan Allen som spelar Wilsons fru, Sarah Roemer som spelar Wilsons dotter och Jason Alexander a.k.a George Costanza som spelar småstadens tågmästare. Hachi: A Dog’s Tale är en välgjord och bra film som trots ett par sliskiga scener behåller båda fötterna på marken och inte släpper sin värdighet i jakten efter publikens åtråvärda tårar. Betyget skäller sig fram till en stark trea.

Spring Breakers

SPRING BREAKERS (2012)
4 stjärnor DYLPC

Vad händer när man blandar Disney Channel-skådespelerskor, Skrillex-dubstep, bröst, droger och en smått psykotisk James Franco? Fram tills i år var det ingen som visste. Men ni kan andas ut, amerikanska regissören Harmony Korine har svaret: Spring Breakers. Faith (Selena Gomez), Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens) och Cotty (spelad av regissörens fru Rachel Korine) är fyra uttråkade och problematiska collegetjejer som inte bryr sig om skolan, samhället eller framtiden. Det enda de är fokuserade på är Spring Break (amerikanskt vårlov för collegestudenter som involverar stora mängder av festande) och hur de ska ta sig till Spring Breaks heliga centrum, Florida. Efter att ha rånat en restaurang för att finansiera resan anländer tjejerna till Florida, där party och alkohol bara är förnamnet, men stoppas snabbt när de grips av polisen för droginnehav. Förtvivlade och rädda inför tanken om fängelse blir de frisläppta mot borgen av en lokal rappare/gangster vid namn Alien (James Franco) vars motiv är oklart för tjejerna. Spring Breakers är en annorlunda och speciell upplevelse som på pappret ser ut som en vanlig film med tonåringar som gillar att festa och ha kul men som är så mycket mer. Först och främst är filmen stilistiskt imponerande med många effektiva slow-motion-scener och svepande voice-overs till annars dialoglösa scener. Korine lyckas skapa en psykedelisk stämning som passar perfekt in på temat med droger och alkohol. Filmen känns också i stora drag som en lång och påkostad musikvideo där det visuella står i centrum. Det är en färgglad film till utseendet där allt från neonfärgade kläder till belysning i rum matchar varandra perfekt. Skådespelet är också på hög nivå av alla fyra tjejer. Men den som sticker ut och gör den riktigt minnesvärda prestationen är James Franco som spårar ur helt och väljer en roll som jag tror många skådespelare inte skulle våga sig på. Franco lever sig in i rollen helt och hållet och blir den kaxige och självsäkre gangstern Alien, komplett med Florida-dialekt och bling-bling-tänder. Som tittare glömde jag nästan bort att det var Franco – så imponerande är hans prestation – en av de bästa i år. Men det är inte bara det visuella och skådespelet som funkar utan också handlingen och dess händelseförlopp. Vad som börjar som en festfilm slutar som något helt annat. Spring Breakers kritiserar fenomenet Spring Break men också det amerikanska samhället i helhet. Det är en film om den ouppnåeliga ”amerikanska drömmen” och om den moderna tonåringens fall. Spring Breakers är en otroligt sevärd men skrämmande film som överraskade starkt och gjorde något unikt och eftertänksamt. Svag fyra i betyg.

TranceTRANCE (2013)
3 stjärnor DYLPC

Efter indiskt drama, zombies, drogtripper i Skottland, klaustrofobi med James Franco och London-OS testar den genreflexibla Danny Boyle något nytt än en gång. Den här gången är det en hypnos-thriller. Simon (James McAvoy) jobbar på en auktionsfirma som har några av världens dyraste konstverk och några av världens rikaste konstsamlare. En dag blir han involverad i en stöld från sin egen auktionsfirma och beblandas med en grupp kriminella ledda av en fransk klubbägare vid namn Franck (Vincent Cassel). Under stölden blir Simon slagen i huvudet och drabbas av minnesförlust. Franck, som efter stölden upptäcker att han inte fick med sig den värdefulla tavla som var målet, bestämmer sig för att kidnappa Simon och pressa honom på information som kan leda honom till den försvunna tavlan. Men Simon kan inte komma på var tavlan skulle kunna vara på grund av sin minnesförlust. Franck bestämmer sig för att ta hjälp av en hypnotisör (Rosario Dawson) i hopp om att luska fram tavlans tillhåll från Simons medvetande. Trance är likt Spring Breakers en visuellt färgglad och snygg film som är en fröjd för ögat. Handlingsmässigt är det uppenbart redan i början av filmen att handlingen kommer ta flera oväntade vändningar, något som jag nästan alltid uppskattar i en film. Problemet är att det är så tydligt att dessa vändningar ska komma att när de väl gör det så är upplevelsen inte så magnifik som man hoppats. Det oväntade är inte så oväntat längre. Men trots det är Trance en sevärd och för det mesta väl utförd film som vågar något nytt och det med en grupp riktigt bra skådespelare. Trance får en stark trea i betyg.

Shadows of LibertySHADOWS OF LIBERTY (2012)
4 stjärnor DYLPC

Hur mycket påverkan har media på samhället? Det är en fråga som dokumentären Shadows of Liberty frågar sig när den tar sig en titt på amerikansk media genom historien och dess aktuella position i det amerikanska samhället. En sak är säker – amerikanska nyhetskanaler och nyhetstidningar påverkar både stat som samhälle på ett destruktivt vis. En grupp megaföretag som Viacom, Disney, General Electric, News Corporation med flera, har nästintill monopol på mediaflödet i USA och påverkar beslut i de politiska maktkorridorerna. De går hand i hand med politikerna och följer även deras order och beslut. Tillsammans tillämpar de censur, korruption och frihetsberövande akter på amerikanska medborgare. Detta kanske låter som en tokig konspirationsteori men Shadows of Liberty lägger fram sina argument och reflektioner på ett briljant sätt som eliminerar idén om att detta skulle var en sådan teori. Istället visar filmen en tung och mörk sanning och kritiserar hur kapitalism och konsumtion har fördärvat media och amerikansk politik och flyttat det amerikanska samhället så långt bort som möjligt ifrån grundidén vad USA ska vara som The Founding Fathers skrev när de grundade landet. Shadows of Liberty är en väldigt skrämmande och välgjord dokumentär som lämnar en tom och förtvivlad. Betyget landar på en stark fyra.

veckans topp 3

  1. Shadows of Liberty
  2. Spring Breakers
  3. Trance
Annonser

Veckoresumé #19

Förra veckan lämnade en hel del att önska vad gäller kvalité – det blev många ettor och tvåor – men den här veckan har utdelningen varit desto bättre! Vanligtvis får man leta sig bakåt i tiden för att komma åt de riktiga guldklimparna, vilket jag till stor del ägnat mig åt under veckan som gått.

Crouching Tiger, Hidden DragonCROUCHING TIGER, HIDDEN DRAGON (2000)
2 stjärnor DYLPC

Ang Lee vann som bekant Oscarn för bästa regi förra helgen, så då tänkte jag att det vore passande att undersöka hans filmografi lite närmre. Lee inledde 2000-talet med denna s k wuxiafilm (klassiska hjältesagor med inslag av fantasy) om en ädel krigares svärd som överlämnas till en kvinna vid namn Yu Shu Lien, vars uppdrag är att leverera svärdet till den aktade Herr Te i Peking. Problem uppstår på vägen (svärdet blir stulet) och Shu Lien tvingas slåss i otaliga martial arts-fighter. Just dessa slagsmålsscener var det grundläggande problemet jag hade med den här filmen. För det första är de så välkoreograferade och dynamiska att det blir ointressant, det är mer uppvisning än genuin kamp, och för det andra tar de aldrig slut! Jag kan förstå att många njuter av dessa fighter, men hur mycket jag än försöker kan jag inte tycka att det är underhållande. Man vet att de kommer hålla på i minst ett par minuter till innan det kommer bränna till (vilket det inte alltid gör) och det blir således aldrig spännande. En annan sak som störde mig var att folk här kan flyga (?). Jag förstår att det är fantasy, men för mig blev det mer av ett hinder än underhållning. Slutsatsen vi får dra är väl att detta helt enkelt inte är min kopp te.

BullyBULLY (2011)
3 stjärnor DYLPC

Mobbning är bland det värsta som finns, vilket framgår tydligt i den här dokumentären, som följer fem barn som blir eller har blivit utsatta för mobbning och deras familjer. Filmen inleds med att en dyster pappa berättar om sin bortgångne son som tog sitt liv efter en lång tid av trakasserier och mobbning, och redan här brister det i tårkanalerna, som inte hinner torka under resten av filmens speltid. Det är hjärtskärande och fruktansvärt tungt att ta sig igenom den här dokumentären, man blir förbannad och bedrövad över att detta sker överallt, varje dag. Den gripande dimensionen är filmens starkaste kort, men i övrigt lämnar den en del att önska. Vad jag saknar är en mer ingående undersökning av hur skolor och myndigheter hanterar mobbningssituationen och vad för utveckling som egentligen sker. Poängen om att mobbning är hemskt hade framgått även om man hade klippt ner filmen med en halvtimme, och då hade man kunnat blanda in lite mer grävande reportage, eller i alla fall något som för upp frågan till en mer diskuterande och utredande nivå.

The Ice StormTHE ICE STORM (1997)
4 stjärnor DYLPC

Det stormar rejält i Life of Pi, men Ang Lees bästa storm är nog ändå The Ice Storm, ett höstigt drama med en isande kyla som sveper in över familjerna Carver och Hoods som bor i den lilla staden New Canaan i Connecticut. Mellan familjerna bubblar både en otrohetsaffär och ungdomsförälskelser som sakta men säkert letar sig upp till ytan, samtidigt som en isstorm (en bokstavlig sådan) är på ingång. Med ett manus som klingar lite American Beauty och Magnolia, prickfria skådespelarinsatser från Kevin Kline, Sigourney Weaver och Joan Allen och en ödslig, grå, smådeprimerad stämning har Lee paketerat The Ice Storm till en mycket bra film. I tidiga roller ser vi även Tobey Maguire, Elijah Wood och Katie Holmes.

DeliveranceDELIVERANCE (1972)
4 stjärnor DYLPC

Fyra medelålders män bestämmer sig för att åka ut och paddla i en flod som ett trevligt litet helgäventyr. Men det blir inte alls så trevligt som de har tänkt sig. Istället förvandlas utflykten till en riktig mardrömsstrapats med död, våldtäkt, livsfarliga forsar och en utdragen flykt för livet. Det börjar när de stöter på den egendomliga urbefolkningen och trappas sedan upp ju längre in i skogen de kommer. En riktigt otrevlig film som framkallar en mycket olustig känsla. Trots den vackra naturen tränger obehaget igenom gång på gång, mycket tack vare det närvarande fotot och de välcastade skådespelarna med Jon Voight och Burt Reynolds i spetsen. Får fortfarande lite ont i magen när jag tänker tillbaka på filmen.

Butch Cassidy and the Sundance KidBUTCH CASSIDY AND THE SUNDANCE KID (1969)
4 stjärnor DYLPC

Fyra år innan de glänste i The Sting gjorde radarparet Redford-Newman detsamma i denna klassiska västernpärla, även den tillsammans med regissören George Roy Hill. Butch Cassidy och Sundance är två godhjärtade och lite fumliga kumpaner som tjänar sitt leverne genom att råna banker och tåg. Butch (Paul Newman) tänker ut planerna och Sundance (Robert Redford) skjuter snabbt, och dessa talanger sätts på prov när de efterlyses och blir jagade av sheriffen och hans mannar. Till slut bestämmer de sig för att ge upp inrikesflykten och istället åka till Bolivia med Sundances flickvän Etta (Katharine Ross), vilket blir en högst improviserad resa. Berättad med en oemotståndlig värme är Butch Cassidy and the Sundance Kid en charmig och oförglömlig klassiker som kommer att överleva många epoker i filmhistorien. Läcker klippning med partier med bara stillbilder, stilrent foto, övergångar mellan svartvitt, sepia och färg och skön musik gör filmen estetiskt tilltalande, samtidigt som den innehållsmässigt vandrar balansgången mellan humor och melankoli på ett bra sätt. Newman och Redford skiner i huvudrollerna och återger en vänskap som går rakt in i hjärtat. En fyra lika stark som dynamit delas ut till en film som är helt i klass med The Sting, om inte strået vassare.

Idle HandsIDLE HANDS (1999)
1 stjärna DYLPC

En skräckkomedi (redan där är vi ute på hal is) som andas så mycket B-film att den riskerar både lunginflammation och andnöd. Anton, en helt vanlig tonårskille som mest hänger med sina två kompisar i soffan och röker på, blir plötsligt besatt av djävulen. Eller rättare sagt, hans hand blir besatt. Den lever sitt eget liv bortom Antons kontroll, vilket skapar enorma problem i hans vardag, inte minst när han träffar den söta granntjejen Molly (Jessica Alba) som vill att han bjuder henne på den årliga Halloween-balen. I princip allt går snett och konsekvenserna blir värre än vad någon hade kunnat föreställa sig. Det finns en viss potential i filmen, men den konkurreras gång på gång ut av dåligt manus med svaga skämt, ruttna specialeffekter och bedövande tjejskrik som oavbrutet skär in i öronen. De få roliga ögonblicken gör att jag nästan kan godkänna filmen, fast nej… Det kan jag inte.

Bonnie and ClydeBONNIE AND CLYDE (1967)
3 stjärnor DYLPC

Från ett rånarpar till ett annat! Bonnie Parker och Clyde Barrow var två verkliga personer som blivit mer eller mindre kultförklarade som brottslingar. De rånade butiker och bensinstationer på landsbygden, ofta efter dåligt uttänkta planer, eller inga planer alls, vilket resulterade i kaotiska aktioner med allvarliga konsekvenser. Arthur Penns klassiska film ger en något romantiserad bild av vad de höll på med, på gott och ont. Å ena sidan är detta en underhållande och bitvis riktigt bra film med bra skådespelarinsatser från Faye Dunaway (Bonnie), Warren Beatty (Clyde) och kanske framförallt Gene Hackman som spelar Clydes äldre bror. Å andra sidan känns den något endimensionell, det är mest pang, pang och åter pang, och det saknas något för att den riktigt ska gripa tag i en och hålla en i sitt grepp under hela speltiden. Klart sevärd dock och en bra film.

The Unbearable Lightness of BeingTHE UNBEARABLE LIGHTNESS OF BEING (1988)
4 stjärnor DYLPC

Daniel Day-Lewis har inte alltid tagit flera år på sig att förbereda sig inför en roll – under andra halvan av 80-talet gjorde han 9 filmer. En av dem är Philip Kaufmans filmatisering av den tjeckiske författaren Milan Kunderas roman med samma namn som filmen, om läkaren Tomáš liv i Prag under slutet av 60-talet. Tomáš (Day-Lewis) är en riktig kvinnokarl med många pågående affärer, men när han träffar den unga Tereza (Juliette Binoche) förändras hans tillvaro. De faller för varandra och inleder en relation som ska sättas på prov flera gånger om under den samtidigt pågående Pragvåren. Både Day-Lewis och Binoche är riktigt bra och The Unbearable Lightness of Being är en lång (nästan tre timmar), vacker, välspelad, erotisk, och vemodig film med gott om historiska och politiska referenser. Scenerna som visar den ryska invasionen med stridsvagnar och kravaller är otroligt snyggt fotade och redigerade, och det är här Ingmar Bergmans gamle mästerfotograf Sven Nykvist skrider till verket. Just dessa scener är mästerliga, med en stor känsla av autencitet och närvaro. Sverige har här en ganska stor fot med i spelet – i biroller ser vi även Lena Olin, vars roll är av stor betydelse, samt Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Språkmässigt finns ett störningsmoment som hör till filmens få nackdelar – alla pratar engelska med försök till tjeckisk brytning. Sådant är aldrig kul och kan i värsta fall förstöra hela upplevelsen (War Horse), men här förblir det en parantes som tur är, eftersom fördelarna väger upp för nackdelarna. Totalt sett är detta en mycket vacker och gripande film med en intressant historisk kontext, absolut värd att ses.

Veckans topp 3

  1. Butch Cassidy and the Sundance Kid
  2. The Ice Storm
  3. Deliverance