Veckoresumé #47

Richard Gere som gigolo, Håkan Hellström, Helen Mirren som drottning och två dudes som inte kan hitta sin bil.

AMERICAN GIGOLO (1980)

En tre decennier gammal Richard Gere spelar titelrollen i detta romantiska kriminaldrama om den unge gigolon (manshora om man så vill, även om jag personligen föredrar de eleganta synonymerna hållherre och yrkescharmör) Julian, som trivs rätt bra med sitt liv – han tjänar pengar, träffar damer, bor i en bra lägenhet, spatserar runt i dyra kostymer och har ganska mycket fritid över. Personer i hans omgivning börjar oroa sig över att han inte inser hur fragilt hans liv är och hur hårt slaget av en tappad kund skulle kunna slå. När slaget väl kommer är det nog hårdare än vad någon hade kunnat ana – en av hans kunder mördas och Julian blir huvudmisstänkt. American Gigolo har beskrivits som en sexuellt laddad och spännande klassiker, men den har också skrapats av tidens tand. Tyvärr är den inte tillräckligt bra. Idén är spännande – en sällan skildrad manlig prostitutionsvärld placerad i Los Angeles och presenterad av en här fräsch Richard Gere – en idé som också tilltalade Gere då han fann den extremt främmande och utmanande. Han pekade också på karaktären Julians homosexuella undertoner som något spännande. Gere var med facit i hand ett bra val på flera punkter. Han har (1980) kroppen, charmen och den ungdomliga manligheten som behövs. Men om man lyfter ut och granskar scen för scen har han fallit offer för filmens svagheter och dragits in i filmens problem. Den är nämligen långa stunder ytterst tråkig. Den sensuella miljön lyckas inte förföra, karaktärsutvecklingen engagerar inte och någon spänning är inte ens nära att infinna sig. Att filmens höjdpunkter är när Gere halvnaken hänger upp-och-ner och tränar svenska glosor, samt mellanklippen när han åker i sin bil och lyssnar på musik, är inte ett bra betyg (även om soundtracket innehåller några sköna spår, bland annat Blondies Call Me som skrevs särskilt för filmen). Speltiden på två timmar måste fyllas ut med en tätare, starkare, vassare story om det ska hålla en intresserad hela vägen, vilket den ändå godkända American Gigolo alltså inte lyckas med.

KÄNN INGEN SORG (2013)

Om förra årets bästa marknadsföringsdrag var Being: Liverpool kan det här årets reklamtriumf tillskrivas Håkan Hellström. Känn ingen sorg bygger som bekant på hans texter och musik, som används flitigt genom hela filmen. Jag är ingen stor HH-lyssnare (man ska alltid vara försiktig med Gaisare), men har länge tänkt dyka in helhjärtat i hans diskografi, en handling som den här filmen nu fört mig närmare att utföra (därav ett lyckat reklamknep från den gode Håkan). Pål (Adam Lundgren), i viss utsträckning (?) Hellströms alter ego, är en nervös och osäker person med stor musikalisk talang, som dock ballar ur och försätts i total panik så fort han hamnar i ett sammanhang där han ska uppträda inför folk. Det hinner hända mycket i den här filmen, men sammanfattningsvis kan sägas att Pål studsar mellan huvudsakligen fyra olika personer under filmens gång. Barndomsvännen och livskamraten Johnny (Jonathan Andersson), den boxande kanske-mer-än-vän?-vännen Lena (Josefin Neldén), farfadern som uppfostrat honom (Tomas von Brömssen) och sist men inte minst personen som vänder hela Påls värld upp och ner – den tappa-hakan-vackra och extremt förföriska Eva (Disa Östrand). Känn ingen sorg greppar tag i ens arm och drar in en i en fartfylld resa med många mellanstationer. Kärlek, vänskap, Göteborg, ungdom, musik, svek, bröllopshaveri, drömmar, flykt från arga IFK:are, panik, ångest, mardrömstågresa, fester, nostalgi, tårar, glädje, farliga drogaffärer… Ja, listan fortsätter. Jag ger upp försöket att sammanfatta filmen i en liten text, för det händer så jäkla mycket och det handlar samtidigt mer om känslor och upplevelser. Helhetsintrycket är positivt – en härlig och varm film med en stark ton av vemod i eftersmaken. Skådespelarna imponerar, särskilt Lundgren (aka Elijah Wood) och Disa Östrand, och von Brömssen är alltid ett kärt återseende. Musikanvändningen är finfin med många kollageaktiga scener till kraftfullt härliga Hellström-låtar och berättandet är energifullt och färgstarkt. En dramatisk upplösning ökar hjärtfrekvensen stadigt och resan avslutas fint. Jag hade gärna delat ut ett högre betyg om det inte hade varit för ett par invändningar. Mot slutet för man in ett litet sidospår som involverar droger, som ska bli avgörande för hela upplösningen, något som känns påtvingat och inte tillräckligt utvecklat. Känslan är att det kommer från ingenstans och frågan är om det verkligen hade behövts. Karaktären Lena försvinner helt från storyn en lång stund och kommer sedan tillbaka som om ingenting hänt, vilket känns märkligt, och tidsmarkörer ger (medvetet?) olika utfall genom filmen – när utspelar den sig? Manuset är ojämt, karaktären Pål lite överdriven ibland och vissa musikalinslag rejält over the top. Nog sagt om det, ingen vinner på att sitta här och älta sådana petitesser när vi snackar om en bra, härlig film som får en sjukt stark trea!

THE QUEEN (2006)

1997 var ett händelserikt år för Storbritannien. I samma veva som att Tony Blair (Michael Sheen) besöker slottet och har sitt första möte med drottning Elizabeth II (Helen Mirren), ett mycket formellt och trevande sådant, nås drottningen av beskedet att prinsessan Diana omkommit i en bilolycka i Paris. Blairs första tid som premiärminister blir av en annan karaktär än förväntat och hans främsta utmaning blir att hitta ett sätt att hantera denna nationella kris. The Queen hade nästan kunnat heta The Prime Minister, för Blair får ungefär lika mycket fokus som drottningen. Det är han som slits mellan de olika inställningar som finns – kungafamiljens hårt kritiserade agerande där de drog sig undan och vägrade kommentera händelsen då det rörde sig om en redan förlorad familjemedlem å ena sidan, det sörjande och upprörda folket där vissa gick så långt som att kräva monarkins avskaffande å andra sidan. Den brittiska skådespelarensembeln med Helen Mirren, Michael Sheen och James Cromwell i spetsen gör ett gediget arbete, i en stabil film som underhåller lite lagom och lär ut grunderna i vad som hände i samband med Dianas död. Manuset är skrivet på ett sådant sätt att subtil kritik mot de stela och konservativa monarkiska traditionerna framgår tydligt, ofta utformad som absurda kommentarer eller ageranden i olika situationer. Några gånger funkar det som komiska detaljer, några gånger blir det övertydligt. The Queen får en avljumnande trea.

DUDE, WHERE’S MY CAR? (2000)

Nu kanske vissa sätter halsen i kaffet (”Hur i h*#@/(-: kan det här tramset få samma betyg som The Queen?!” etc), och visst, jag hade inte heller väntat mig en så positiv reaktion på denna annars förmodade usla film. Skenet bedrar ibland och är klockan tre på natten befinner man sig ofta i ett mer accepterande tillstånd. Jesse (Ashton Kutcher) och Chester (Seann William Scott) är två svettiga polare med till synes låg IQ men mycket spontan livsglädje. En dag vaknar de upp och inser att de inte minns någonting av den föregående kvällen. En okänd man har flyttat in, i köket finns chokladpudding för en livstid och Jesses bil är borta. De bestämmer sig för att gå ut och leta efter bilen, varpå gårdagkvällens pusselbitar faller på plats en efter en, fortfarande dock obegripligt osannolika och oklara. De får reda på att de befunnit sig på en strippklubb, strött pengar omkring sig, köpt skräddarsydda träningsoveraller, kraschat sina tvillingflickvänners hus och blivit indragna i jakten på någon form av rymdvapen som kan förinta jorden. Dude, Where’s My Car? är löjlig, på ytan ful och i princip helt tom på substans av värde. Men den framkallar ändå en hel del skratt och har lagt ribban så lågt vad gäller skämtens intelligens att det faktiskt funkar många gånger. Lite Hot Shots! alltså (dock inte så lyckat). Skådespelarna är inte bra, men har ändå en ovillkorlig glädje och en avslappnad inställning som gör det till en trevlig liten jakt på ledtrådar till vad som egentligen hänt och var bilen är någonstans. En svag trea kan jag allt bjuda på.

Slutligen har jag även sett Hitchcock-klassikern Strangers on a Train som var alldeles lysande (4/5). Scott var inte lika imponerad, men nog gillade han den allt, den gode kotten.

Veckans topp 3

1. Känn ingen sorg
2. The Queen
3. Dude, Where’s My Car?

Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger