Veckoresumé #26

Fransk, asiatisk och amerikansk är nationaliteterna på veckans sedda filmer. Trevlig läsning!

INFERNAL AFFAIRS (2002)

2006 vann Martin Scorseses The Departed Oscar för bästa film. Med en gedigen rollista med stora namn som Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson och Mark Wahlberg har den kammat mängder med priser och lovord. Få vet om att The Departed faktiskt är en remake av en fyra år äldre film från en helt annan kontinent: Asien. Filmen heter Infernal Affairs och följer två infiltratörer. Den ena, Yan (Tony Leung Chiu Wai), är en erfaren undercover-polis som har arbetat under täckmantel i en av Hong Kongs största kriminella imperium. Den andra gör samma sak fast från andra sidan lagen. Ming (Andy Lau) har arbetat för stadens poliskår i tio år för att få tillgång till viktig information som han delar med sig av till sin riktiga chef, den hala och oförutsägbara maffiabossen Sam (Eric Tsang). Efter ett misslyckat narkotikatillslag inser både poliskåren och maffiatriaden att det existerar en förrädare inom de egna leden. En katt-och-råtta-lek startar där de båda sidorna skyndar sig för att avslöja varandras infiltratörer. Infernal Affairs är sann Hong Kong-action med malplacerad musik, svettiga kameravinklar och överdriven användning av slow-motion. Liknelser kan göras till filmer av John Woo som Hard Boiled där slow-motion och spektakulära shootouts är i centrum. Infernal Affairs är dock mycket mer nedtonad och fokuserar mer på thrilleraspekter med elektriska konversationer och oförutsägbara twist-plots. Det är en underhållande och explosiv film med bra skådespel och smart handling. Huvudrollsinnehavarna Andy Lau och Tony Leung gör stabila insatser med den sistnämnda som den mest intressanta. Han är dock inte i närheten av hans fenomenala rollinsats i Ang Lees Lust, Caution. Infernal Affairs är inte i klass med Scorseses version men den är stundtals en imponerande och välgjord actionthriller som förtjänar en stabil trea i betyg.

BASIC INSTINCT (1992)

Holländske regissören Paul Verhoeven, mannen bakom fruktansvärda Total Recall och Robocop skapade 1992 Basic Instinct, en film som sedan sin premiär ofta anses som en kultfilm. Nick Curran (Michael Douglas) och hans poliskollegor får ett mord att lösa när en före detta rockstjärna hittas naken i sin säng med handlederna fastbundna i sängstolparna och magen uppsprättad med en ishacka. Den huvudmisstänkte är rockstjärnans älskarinna Catherine Tramell (Sharon Stone), en snygg och förförisk kriminalförfattare, vars fiktiva romanmord har en förmåga att inträffa på riktigt. Curran bestämmer sig för att lära känna Tramell för att komma närmare in på henne och luska fram ledtrådar som kan sätta dit henne som skyldig. Men han finner sig snabbt dragen till den mystiska och frestande Catherine och han faller snabbt för hennes manipulativa personlighet. Basic Instinct är en väldigt spännande thriller i Fincher-anda som lyckas skapa en mystisk och mörk stämning där det oförutsägbara väntar runt varje hörn. Det som har gjort Basic Instinct till en kultfilm är de grova sexscener som förekommer. Basic Instinct är mer erotik än vad den är polisfilm. I början trodde jag Verhoeven var besatt av att se sina skådespelare rulla runt nakna men på något sätt lyckas allt sex bli en naturlig del av filmen. Det passar in på filmens ton och tema. Filmens erotiska delar tar aldrig bort spänningen från thrillerelementen utan passar faktiskt förvånansvärt bra in. Basic Instinct är dock mer än bara samlag. Filmen bjuder på en kuslig och intensiv handling där tankarna om vem som kan vara mördaren hela tiden byter spår. Som tittare gick mitt huvud i hyperfart hela tiden när jag försökte leta efter små detaljer som jag kan ha missat för att försöka komma på den skyldige. Basic Instinct får en stark trea i betyg.

L’INSTINCT DE MORT (2008)

(En: Mesrine: Part 1 – Killer Instinct). Jacques Mesrine var mellan 50- och 70-talet Frankrikes största fiende. Med smeknamn som ”franska Robin Hood” och ”mannen med hundra ansikten” var Mesrine ansvarig för mängder av bankrån, kidnappningar och stölder. Under sin tid som brottsling lämnade han många döda bakom sig och han lyckades fly från fängelse två gånger. L’instinct de mort är den första delen av två om Jacques Mesrine och hans kriminella men spektakulära liv. Filmen börjar att följa Mesrine (Vincent Cassel) som ung nyligen hemkommen soldat från kriget i Algeriet under mitten av 1950-talet. Utan utbildning och någon trivsam framtid dras Mesrine in i den kriminella undervärlden av sin kompis Paul (Gilles Lellouche) och börjar arbeta för den hänsynslösa maffiabossen Guido (Gérard Depardieu). Redan här börjar filmens största minus att lufta sig. Utan förklaring och något som helst djup hoppar filmen fram i tiden utan någon förvarning. Scenerna är generellt sett väldigt korta och byts snabbt ut mot en ny lika kort scen där karaktärsuppbyggnad och dramaturgi har lagts åt sidan. Nya karaktärer introduceras i varannan scen men får ofta slippa en ordentlig introduktion. Det känns som att filmskaparna utgår från att man som tittare redan har full koll på Mesrines liv. Karaktären Mesrine är en stereotypisk filmgangster med aggresivitetsproblem. Även om Mesrine kanske var en typisk gangster på riktigt känns hans filmversion ändå väldigt överdriven och uppskruvad. Vincent Cassel tillsammans med det snygga fotot och det höga produktionsvärdet hör till filmens få styrkor. Det blir en stabil tvåa i betyg för denna mediokra gangsterbiografi.

L’ENNEMI PUBLIC N°1 (2008)

(En: Mesrine: Part 2 – Public Enemy #1). Jacques Mesrines storslagna liv fortsätter i L’ennemi public n°1 under 60- och 70-talets glada dagar. Hans kriminella bana är nu känd över hela världen och särskilt i Frankrike där han har utsetts till ”public enemy #1”. Uppföljaren undviker ett problem som jag hade med första filmen, nämligen mitt låga intresse för Mesrine som filmkaraktär. I del två behåller han några av sina stereotypiska stildrag men han utvecklar några nya karaktärsdrag som gör han till en mycket mer intressant karaktär. En annan positiv sak är Vincent Cassel som gör en ännu bättre insats än i första filmen. Han genomgår även en fysisk utveckling genom att lägga på sig mycket mer vikt och hår och förblir nästan oigenkännlig i vissa scener. Men det episodiska hoppandet i tid och rum existerar fortfarande. Den här gången introduceras ännu fler okända karaktärer som man aldrig riktigt får veta vilka de är trots att de har mycket speltid. Hela filmen känns som ett montage av Mesrines livshöjdpunkter, lite som en highlights-video från en fotbollsmatch. Utan några direkta kopplingar till föregående scen rullar filmen på i samma stressiga tempo som i första filmen. L’ennemi public n°1 bjuder även på färre dialoger och mer action, något som inte gör filmen bättre. Visst, några actionscener är spektakulära och underhållande men efter vad som känns som ett tiotal bankrån efter varandra börjar man inse att varje actionscen är likadan. Filmen upprepar sig själv och bjuder inte på mycket nytt. Till slut ligger intresset på en minimal nivå. Berättelsen om Jacques Mesrine är väldigt intressant i grund och botten men hans liv är för innehållsrikt för totalt fyra timmar film. Jag hade mycket hellre sett en miniserie tillägnad Frankrikes mest hatade och älskade man. Del två är snäppet mer underhållande än första delen men den får också en stabil tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. Basic Instinct
2. Infernal Affairs
3. L’ennemi public n°1