Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment

Veckoresumé #11

Award Season är i full gång, med Golden Globe-galan som pågår i skrivande stund och nyligen avslöjade Oscarsnomineringar, så de närmaste veckorna kommer förmodligen präglas en hel del av alla förhandsfavoriter man vill hinna se. Men visst finns det även plats för lite annat!

MONSTER’S BALL (2001)

I sydstatsrasismens USA avrättas en svart man efter att ha dömts till döden. Avrättningen sker genom den elektriska stolen och leds av den rasistiske polisen Hank (Billy Bob Thornton). Den dömde mannens fru (Halle Berry) får svårt att få ihop livet efter sin mans död och dras med stora ekonomiska problem, och som om detta inte vore nog råkar hon ut för en olycka. Då korsas hennes livsbana av Hanks, vilket leder till en minst sagt komplicerad situation. Filmen bärs upp av mycket bra rollprestationer, framförallt av Billy Bob Thornton och Halle Berry, som även vann en Oscar för sin insats. I biroller ser vi även Peter Boyle och Heath Ledger, varav den sistnämndes karaktär tyvärr får alldeles för lite utrymme. En tung och svår film i svettiga sydstatsmiljöer med några riktigt starka scener som det verkligen tar emot att se på. Stark trea, med reservation för eventuell höjning.

HAYWIRE (2011)

Efter den fyrstjärniga Contagion har inte Steven Soderbergh kommit upp i närheten av sin högstanivå. Innan årets Magic Mike gjorde han den här actionthrillern, en film som jag rätt snabbt vill glömma. Med välrenommerade skådespelare som Michael Douglas, Antonio Banderas, Ewan McGregor och Michael Fassbender i rollistan överlämnas huvudrollen åt ingen mindre än (trumvirvel)… MMA-fightern Gina Carano! Det blir lika tveksamt som det låter, dels eftersom Caranos skådespelartalang är högst begränsad, dels för att hennes främste motspelare inte är någon mindre än… Channing Tatum! Ja, det blir ju som det blir och filmen går ut på att Carano ska springa runt och slåss med poliser och skurkar för att Soderbergh ska få visa upp lite schyssta fightscener, men som i slutändan bara känns löjliga och meningslösa. Folk tål hur mycket som helst och storyn brister i flera sömmar, kvar lämnas vi med en uttråkande actionsoppa som endast förlitar sig på Soderberghs känsla för visuell stil. Den är det enda som gör att filmen klarar godkänt med nöd och näppe, men den lever riktigt farligt och riskerar en betygssänkning. En cast som Haywire:s (minus Carano och Tatum) får inte slösas bort så här.

ALFIE (1966)

En underbar Michael Caine spelar Alfie, en ung man i sina bästa år, med ett liv som rullar på bra med grym skjuts i vardagen! Han är nöjd med sin tillvaro, som går ut på att träffa kvinnor att förföra, jobba litegrann, äta och ligga på soffan med en kall öl i handen. Han möter nya damer varje dag, eller birds som han själv kallar dem, och njuter av att inte behöva hantera några komplicerade relationer. Han svävar lite som på moln och vandrar med lätta steg genom London för att bege sig in i nästa lustfyllda möte. Molnen mörknar något när han får veta att Gilda, en av hans affärer, är gravid, men efter mycket om och men bestämmer han sig för att det skulle vara ganska trevligt att bli pappa, trots allt. Riktigt så enkelt blir det inte, och relationen mellan Alfie och Gilda sätts på många prov. Filmen har en trevlig och lättsam stämning och en stor glimt i ögat, något som är nödvändigt när ens huvudkaraktär benämner kvinnor som den och beter sig allmänt oansvarigt. Michael Caine är som sagt helt underbar, och filmen har ett speciellt narrativ som går ut på att han gör korta avbrott då och då där han pratar direkt in i kameran och adresserar publiken. Hans härliga dialekt och positiva approach gör dessa pratstunder till en njutning att se på, och filmen blir en charmig och härlig feel-good med en klockren 60-talskänsla.

INDECENT PROPOSAL (1993)

Skulle du ha sex med Robert Redford för en miljon dollar? Den frågan ställer den här filmen till Demi Moore, som får ta sig en rejäl funderare kring saken tillsammans med sin man (Woody Harrelson). Diana och David (Moore och Harrelson) håller på att bygga sig ett drömhus efter Davids egen ritning när de får reda på att banken vill ha tillbaka sina pengar som de lånat. De åker då till Vegas för att försöka spela in pengarna, där de träffar miljardären John Gage (Redford). Han erbjuder dem sin hjälp i form av ett högst udda erbjudande: En miljon dollar för en natt med Diana. En svår fråga, naturligtvis, eftersom de verkligen behöver pengarna, men kan de tacka ja med gott samvete? Filmen presenterar matchen Love vs Money för publiken, och har man sett ett par filmer från Hollywood kan man snabbt ana vart filmen är på väg. Lite väl sliskiga scener med överdrivna kärleksförklaringar och en förutsägbarhet i klass med Oscarsjuryn drar ner filmen en hel del, så pass mycket att den inte kan räddas upp av de helt godkända skådespelarinsatserna från de tre huvudrollsinnehavarna. Den är långt ifrån dålig, men också långt ifrån bra.

WESTWORLD (1973)

Glöm Disneyland, Legoland och Skara Sommarland – världens bästa nöjespark heter Westworld! Där får du uppleva en simulerad värld där alla människor egentligen är robotar, vilket innebär att du kan göra vad du vill eftersom det inte är på riktigt! Du får skjuta vem du vill, starta barslagsmål, spränga hus och råna banker, allt utan att behöva ta något som helst ansvar för dina handlingar, till en kostnad av 1 000 dollar per dag. Två män bestämmer sig för att åka dit och hamnar i samma värld, västernstaden Westworld. (Det finns även en medeltida värld och en som motsvarar Romarriket). De roar sig tillsammans i den spännande världen, innan saker börjar gå snett. Robotarna beter sig underligt och i kontrollrummet förstår man ingenting. Snart blir de två männen jagade av en skräckinjagande cowboy-robot (Yul Brynner) vars sikte är inställt på att döda. Westworld är en grymt underhållande och explosiv rulle och en skön hyllning till västerngenren, regisserad av Michael Crichton (som även gjort Coma som jag skrev om förra veckan). En lättsam men spännande film med ett roligt och kreativt koncept.

IRON SKY (2012)

Finland associeras ofta med Mumintroll, depression, mörker, misär och Marimekko, men nu kan vi även lägga till rymdnazister i listan. Redan 2006 började man fila på projektet Iron Sky, en storslagen sci-fi-komedi, som till stor del finansierats med hjälp av crowdfunding. Filmen bygger på en idé om att nazisterna efter andra världskrigets slut 1945 flög till månens baksida för att bygga upp en stor militärbas. 2018 upptäcker amerikanerna nazisternas månbas, varpå nazisterna skrider till verket med sin plan att återvända till jorden och erövra planeten. Detta trappas upp till ett nytt världskrig i rymden, där USA:s president (en fiktiv version av Sarah Palin) tar upp kampen med nazisterna och drar med sig hela FN in i kriget. Filmen spelar på många bekanta nazistskämt, vilka håller en stund innan det blir uttjatat och överspelat. Skådespeleri och manus är uruselt, och när inte humorn håller faller hela filmen, trots en ganska imponerande produktion (sett till budgeten) med specialeffekter och rymddueller. Naturligtvis bör man inte ta filmen seriöst, men letar man efter någon form av kvalité är Iron Sky en återvändsgränd.

ARGO (2012)

En av årets Oscarsnomineringar för bästa film är Ben Afflecks historiska thriller om en grupp amerikaners flykt från ett krigshärjat Iran under den iranska revolutionen 1979. Sex amerikaner lyckades smita från ett gisslandrama, men tvingas gömma sig i väntan på att kunna ta sig ut ur landet, något som Tony Mendez (Affleck) får i uppdrag att hjälpa till med. Med en plan som går ut på något så osannolikt som en fejkad filminspelning åker han ner för att försöka rädda de sex personerna. Filmen är baserad på en sann historia och visar upp många bilder från den våldsamma revolution som ägde rum i Iran. Tidskänslan finns där hela tiden, med 70-talskostymer, faxapparater och lufsiga frillor och mustascher, något som tillsammans med de Alla presidentens män-liknande korridorerna och den härligt tidsenliga musiken gör resan bakåt i tiden till en angenäm sådan. Argo är en spännande film som lyckas hantera det känsliga ämnet med en hel del humor (John Goodman och Alan Arkin bjuder på lättsamma skratt), men som i slutändan blir en något endimensionell ”hinna till planet”-historia. Jag saknar även någon form av karaktärsfördjupning, då jag aldrig känner mig särskilt involverad i någon av personerna, men trots dessa svagheter är det en bra film och en härlig resa i tiden som är klart sevärd.

SILVER LININGS PLAYBOOK (2012)

En annan Oscarsnominerad film är The Fighter-regissören David O. Russells dramakomedi med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollerna. Cooper spelar en psykiskt instabil man som kommer ut från den psykiatriska anstalten och kommer hem till sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Han vill söka upp sin (före detta) fru, något alla avråder honom från, och istället träffar han en annan tjej (Lawrence) som visar sig vara ganska speciell. Här utvecklas en relation med upp- och nedgångar, i en film som blandar drama och komedi på ett bra sätt. Cooper och Lawrence är bra, men bäst är en helt underbar Robert De Niro, som spelar en fotbollstokig farsa med tvångstankar om fjärrkontrollernas placering på TV-bordet. Filmen är bra hela vägen, ibland riktigt bra, men saknar en sista lilla växel för ett riktigt högt betyg. Tre starka stjärnor förtjänar den i alla fall, och jag tycker att De Niro ska ha en guldgubbe – han briljerar verkligen och fick mig att skratta många gånger! Det största garvet bjuder dock översättaren bakom den svenska titeln på, en titel som gör mig rent av galen!

I addition till ovanstående kan jag liksom Scott rekommendera tsunamidramat Lo imposible (4/5) med två starka prestationer från Naomi Watts och Ewan McGregor, samt dokumentären om Hergé, Tintin et moi (4/5), som jag recenserat under veckan.

Veckans topp 3

1. Alfie
   
2. Tintin et moi
3. Lo imposible