Veckoresumé #52

Gymnasiet är slut sedan början av sommaren. Men jag och David har inte fått nog av studierna. Vi har nu börjat plugga filmvetenskap på Stockholms universitet och det innebär mycket filmtittande under skoltid, vilket är lysande! Filmerna vi ser på filmvetenskapen kommer vi självklart att inkludera i veckoresuméerna. Den här veckan är In the Mood for Love, Psycho och Harakiri sådana filmer. Trevlig läsning!

IN THE MOOD FOR LOVE (2000)

(Originaltitel: Fa yeung nin wa). Mr. Chow (Tony Leung Chiu Wai) är en journalist som bestämmer sig för att hyra ett rum i en lägenhet i centrala Hong Kong. Samtidigt som han flyttar in får han reda på att den unga kvinnan Mrs. Chan (Maggie Cheung) också flyttar in i ett av de tillgängliga rummen. Båda två har varsin partner men börjar dras till varandra efter att de båda börjar misstänka sina respektive partners för att ha romantiska affärer med utomstående. In the Mood for Love utspelar sig under 60-talet och involverar fantastiskt komplexa klänningar, stilrena kostymer och fåordiga konversationer. Regissören Wong Kar Wai använder sig av spännande kamerapositioner, gulröd ljussättning och vackra slow-motion-sekvenser. In the Mood for Love är en långsamt berättad film där blickar ofta säger mer än ord. Skådespelet är tillbakadraget men samtidigt briljant. Maggie Cheung och Tony Leung glittrar tillsammans i bild och utgör en stark filmduo. Handlingen tar inga vågade steg och utvecklas inte i stora drag men det passar en film som In the Mood for Love. En film som behandlar en relation mellan en man och en kvinna på ett realistiskt och närgånget vis. Stark trea i betyg.

WORLD WAR Z (2013)

Apokalypsen är här än en gång! Den här gången är det zombies som hotar vår planet och det finns bara en man som kan rädda oss från undergången: Brad Pitt. FN-anställde Gerry Lane (Pitt) lever ett smörigt och perfekt stadsliv med sin fru Karin (Mireille Enos) och deras två döttrar. Men så en dag på väg till jobb och skola hamnar familjen i en stor bilkö i centrala Philadelphia. En bilkö som snabbt utvecklas till en svärm av köttätande zombies. Efter en stressfull och farlig flykt från storstaden blir familjen upphämtade av Lanes FN-stab och placerade ombord på ett hangarfartyg så långt från fastlandet och zombiesvärmen som möjligt. Lane sätts i arbete och får i uppgift att leda ett specialteam till alla världens hörn för att ta reda på var zombieepidemin började och för att försöka finna ett botemedel. Vad som följer är imponerande specialeffekter men trött manus, stereotypiska karaktärer och en förutsägbar handling. Brad Pitt är godkänd och han backas upp av James Badge Dale och David Morse som har små men sevärda insatser. Annars bjuder skådespelet inte på något anmärkningsvärt. World War Z är påkostad och intensiv men inte särskilt underhållande eller spännande. Handlingen är full med logiska hål och slutet är inte tillräckligt tillfredsställande för att höja betyget. Betyget slafsar sig fram till en stabil tvåa.

PSYCHO (1960)

Alfred Hitchcocks skräckklassiker Psycho handlar om sekreteraren Marion Crane (Janet Leigh) som inte riktigt trivs med sin nuvarande situation i livet. När hennes chef en dag ber henne att lämna in ett kuvert med 40 000 dollar på banken gör hon något oväntat – hon stjäl pengarna. Crane lämnar Phoenix bakom sig, staden hon bor och arbetar i, och beger sig ut på småvägarna i sin bil. Efter många timmars körning stannar hon vid det lilla och avlägsna Bates Motel för att sova. Ägaren och receptionisten Norman Bates (Anthony Perkins) har inte haft en gäst på flera veckor och bemöter Crane med öppna armar. Han bjuder på middag och sällskap. Men innanför Bates trevliga och välkomnande utsida döljer han ett mörker som skall komma att försätta Crane i fara. Psycho är en spännande och smart thriller med flera plötsliga vändningar. Skådespelet och manus hör till filmens starkaste sida och de gör sig särskilt tydliga i några av filmens långa dialoger mellan bland annat Crane och Bates. Janet Leigh och Anthony Perkins gör fenomenala insatser och gör filmen väldigt sevärd. Handlingsmässigt tappar den en aning i filmens slutskede med ett smått löjligt klimax. Den berömda duschscenen har inte åldrats på rätt sätt och är en ganska överskattad scen i mitt tycke. Men jag kan från en historisk synvinkel förstå att den var väldigt modig och nytänkande för sin tid. Psycho får en stark trea i betyg.

HARAKIRI (1962)

(Originaltitel: Seppuku). I min förra veckoresumé recenserade jag Takashi Miikes Hara-kiri: Death of a Samurai. Den här veckan har jag sett originalet som Miike baserade sin film på. Harakiri handlar precis som remaken om en fattig och arbetslös samuraj som anländer till en lords gård för att be om tillåtelse att utföra hara-kiri (hederligt samuraj-självmord) men som snabbt misstänks för att endast bluffa i hopp om att få donationer. Harakiri regisserad av japanen Masaki Kobayashi är ansedd vara en riktig samurajklassiker och ett mästerverk. Personligen kan jag inte hålla med. Filmen är en extremt långsamt berättad film med ointressanta karaktärer som i längden blir tröttsam att titta på. Remaken är något så ovanligt som bättre än sitt original. Till skillnad från originalet bjuder Miikes version på intressanta karaktärer och mer trovärdiga rollprestationer. Harakiri är en väldigt teatralisk film med överdramatiskt skådespel och överdrivet utdragna scener som är storslagna som idéform men som inte funkar i verkligheten. Harakiri är för det mestadels en tröttsam och blek filmupplevelse som dock bjuder på ett bra slut och snyggt foto. Betyget hugger sig fram till en stabil tvåa.

THE EAST (2013)

”We are The East, we don’t care how rich you are. We want all those who are guilty to experience the terror of their crime. It’s easy when it’s not your life, easy when it’s not your home. But when it’s your fault, it shouldn’t be so easy to sleep at night. Specially when we know where you live. Lie to us, we’ll lie to you. Spy on us, we’ll spy on you. Poison us, we’ll poison you. We will counterattack three corporations in the next six months for their worldwide terrorism. And this is just the beginning.”

The East inleds med ovanstående citat. Ett citat som påminner om aktivistkollektivet Anonymous många informationsmeddelanden. Ett provocerande och ytterst spännande citat som genomsyrar filmens handling och budskap. Den fenomenala Brit Marling gör sitt andra långfilmssamarbete med regissören Zal Batmanglij som skådespelare och manusförfattare. Deras tidigare samarbete heter Sound of My Voice och är en spännande dramathriller där Marling spelar mystisk sektledare. Den här gången byter Marling sida och är istället en f d FBI-anställd som arbetar som agent på en privat säkerhetsbyrå. Hon handplockas av sin chef, spelad av Patricia Clarkson, för att gå undercover och infiltrera aktivistgruppen The East som kämpar mot storföretagens miljöföroreningar och orättvisa behandling av natur och samhälle. Men efter en tid av infiltration börjar Marlings karaktär Sarah fatta känslor för gruppens medlemmar, speciellt gruppens ledare Benji (Alexander Skarsgård). The East har tydliga positiva spår av Marling och Batmanglijs tidigare verk. Filmen är annorlunda på många sätt. Den behandlar kontroversiella frågor som allt ifrån anarkism, anti-kapitalism, friganism och aktivism på ett humant och realistiskt vis. Det är tydligt att inga filmstudior har petat i filmens manus och handling. Istället har Marling och Batmanglijs nytänkande och smarta huvuden fått all frihet de behövt. Skådespelet är på topp med den alltid briljanta Brit Marling i spetsen. Hon backas upp av två starka prestationer från Alexander Skarsgård och Ellen Page. Handlingen är som sagt fräsch, spännande och bjuder på många vändningar och överraskningar. Som man förväntar sig från en riktigt bra thriller. Marling-tåget går vidare och med filmer som Another Earth, Sound of My Voice och nu The East i bagaget verkar det inte finnas något stopp för det. Stabil fyra i betyg.

Jag har också bockat av Steven Soderberghs två senaste filmer, Side Effects (4/5) och Behind the Candelabra (3/5), som David har resumerat.

VECKans topp 3

1. The East
2. In the Mood for Love
3. Psycho

Veckoresumé #50

Sci-fi, zombies, thriller, fantasy, drama, komedi och samurajer! Nästan allt är med i veckans filmresumé! Dessutom är det vår 50:e resumé på bloggen! Vi utlovar en superspecialare på resumé #100. Det gör mig lika glad som Kevin Spacey och Barry Pepper! Trevlig läsning!

EUROPA REPORT (2013)

I skymundan av alla stora science-fiction-filmer som har visats på biograferna det här året dök ett litet men samtidigt storslaget rymdäventyr upp regisserat av en ecuadoriansk regissör med en internationellt blandad rollista. Europa Report utspelar sig i en inte så avlägsen framtid och följer en grupp astronauter på deras långa resa till Jupiters fjärde måne Europa som ryktas ha potential att hysa levande organismer. Europa Report är helt och hållet berättad via videomaterial och ljudupptagningar från rymdskeppets kameror, vilket gör att filmen känns som en dokumentärfilm där klassificerat material visas upp för första gången. Som om man skulle sitta i kommandocentralen på jorden och kommunicera och observera besättningen ute i rymden via live-TV. Det gör att filmen känns otroligt realistisk, autentisk och engagerande utan att bli stel och ointressant. För trots den nästintill pedantiska realismen och detaljrikedomen är filmen alltid spännande och smått klaustrofobisk. Några av filmens bästa scener involverar stunder där besättningen koncentrerat lyssnar på små subtila ljudfrekvenser som blandas med kusliga stunder av ren och skär tystnad. Europa Report är en film som inte bjuder på feta explosioner utan istället påminner om filmer som Das Boot, där det mänskliga sinnet och den klaustrofobiska stämningen är i fokus. På skådespelarfronten är rollistan som sagt internationellt blandad med skådespelare från USA, Rumänien, Polen, Sverige och Sydafrika. De två sistnämnda nationerna är representerade av Michael Nyqvist (som dock spelar ryss) och District 9-stjärnan Sharlto Copley (som spelar amerikan). Skådespelet är stabilt av samtliga men det är Nyqvist och Copley som sticker ut mest. Europa Report är en frisk fläkt i sommarkaoset av påkostade blockbusters och uppföljare. En film som vågar något eget och som förtjänar en halvstark trea i betyg.

EL LABERINTO DEL FAUNO (2006)

(Sv: Pans labyrint). Året är 1944 och det spanska inbördeskriget börjar närma sig sitt slut. Mitt i den stora röran mellan Francos militäriska järnhandsstyre och de frihetssökande rebellerna befinner sig den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) som är dotter till den nyligen omgifta Carmen (Ariadna Gil). Ofelia flyttar med sin mor till sin nya styvfar, den auktoritäre och iskalle Vidal (Sergi López) som är kapten i Francos armé. Ofelia har svårt att anpassa sig till sitt nya liv där regler och disciplin är allt. Men allt skall komma att förändras när hon en dag hittar en mystisk labyrint i en skog som leder in till en magisk värld. El laberinto del fauno är den mexikanske regissören Guillermo del Toros mest kända och hyllade film som kammade hem tre av sex nominerade Oscarsstatyetter. Vad jag förväntade mig vara ett mysigt familjeäventyr visade sig vara något helt annat. El laberinto del fauno är en mörk och vuxen film som inte är lämplig för en yngre publik. Den är våldsam, blodig och obehaglig, något som överraskade mig totalt. På ett positivt sätt. Det är en film som med sin mörka och melankoliska stämning vågar berätta en mogen berättelse med sagoväsen och magi för en vuxen publik. En film som dessutom har ett barn i huvudrollen. Ett barn som spelas utmärkt av den unga Ivana Baquero. Hon backas upp av stabilt skådespel från alla delaktiga men särskilt av Sergi López som levererar en briljant och extremt osympatisk diktatorisk kapten. Med fantastiskt monstersmink, briljant skådespel och en mörk stämning lyckas del Toro dela med sig av en levande och magisk upplevelse. Betyget landar på en superstark trea.

YOUNG FRANKENSTEIN (1974)

Hjärnforskaren Dr. Frederick Frankenstein (Gene Wilder) får en dag plötsligt kännedom om att hans sedan länge döda farfar, den ökände Dr. Frankenstein, har ett gigantiskt slott i kusliga Transylvanien. Det visar sig att Frederick Frankenstein står i testamentet och därför får ärva slottet och alla dess tillhörigheter. Dr. Frankenstein beger sig till det spöklika slottet och möts där av slottets udda huspersonal. Den puckelryggige Igor (Marty Feldman), den korkade laboratorieassistenten Inga (Teri Garr) och den sura Frau Blücher (Cloris Leachman). Vad som sedan följer är komedi på hög nivå när försök att återuppliva Frankensteins monster sätts igång. Komedimästaren Mel Brooks har både skrivit och regisserat Young Frankenstein, som ofta får titulera på listor över världens bästa komedier. Dr. Frankenstein och hans slottspersonal utgör en fantastisk ensemble av komiska karaktärer som ständigt stöter på nya problem att lösa. Samtliga i rollistan gör fantastiskt härliga och överspelande prestationer. Gene Wilder är fantastisk som den excentriske och dramatiske Dr. Frankenstein och Marty Feldman är klockren som den förvirrade men godhjärtade Igor. Brooks har även fått med sig Gene Hackman i en liten men underbar roll som en blind gammal man. Young Frankenstein är en klassiker med fantastisk humor och härliga karaktärer. Betyget skrattar sig fram till en stark trea.

25TH HOUR (2002)

Monty (Edward Norton) har det jobbigt. Han har dömts till sju års fängelse för narkotikabrott och har endast 24 timmar kvar i frihet innan han skrivs in i fängelset för att avtjäna sitt straff. Deppig och fundersam inför sitt nya liv bakom galler promenerar Monty på New Yorks gator. Han besöker sin gamla skola, rastar sin hund, sitter på parkbänkar, äter lunch med sin far (Brian Cox), spenderar tid med sin flickvän (Rosario Dawson) och festar med sina kompisar Jacob (Philip Seymour Hoffman) och Frank (Barry Pepper). 25th Hour är en tänkande film där livet och vänskap reflekteras och där den konstanta känslan av missnöje och depression ligger som ett täcke på varje ord som yttras. Spike Lees 25th Hour är en mörk och tung film som är mänsklig och viktig. Karaktärernas känslor bubblar hela tiden under ytan på gränsen till att koka över. Manuset är skrivet av David Benioff (manusförfattare och skapare av HBO:s Game of Thrones) och baserat på hans egen roman med samma namn. Det är ett briljant manus som känns taget direkt ur verkligheten. Dialogerna är smarta, nyanserade och känslosamma. Skådespelet är på en fenomenalt hög nivå hos allihopa. Cox och Dawson gör briljanta insatser som Montys allra närmaste familjemedlemmar. Hoffman är fantastisk som den osäkre och blyge läraren Jacob. Pepper är kunglig som den kaxige och självsäkre börsmäklaren Frank. Edward Norton gör tillsammans med sin roll som nynazist i American History X kanske sin bästa prestation någonsin. Nästintill allt i 25th Hour är perfekt utfört. Stark fyra i betyg.

BREACH (2007)

Baserad på den verkliga händelsen om FBI-anställde Robert Hanssen som i hemlighet var spion åt Ryssland. Hanssen läckte ut topphemliga dokument och uppgifter till ryska kontakter i hela 22 år, samtidigt som han gjorde karriär i FBI:s största korridorer och levde ett djupt religiöst och konservativt liv med sin hemmafru och sina barn. Ryan Phillippe spelar den unge FBI-anställda Eric O’Neill som är sugen på att snabbt klättra på karriärstegen. Han får en dag i uppdrag av en högt uppsatt FBI-chef spelad av Laura Linney att börja arbeta som Robert Hanssens assistent. Men Eric O’Neills riktiga uppdrag är att lära känna Hanssen och samtidigt snoka efter ledtrådar som kan bevisa att Hanssen är en spion som den högsta ledningen befarat. Robert Hanssen spelas av den fantastiske Chris Cooper som gör en prestation på Oscarsnivå. Phillippe gör en stabil insats och Laura Linney är briljant som alltid. Breach är spännande och full av konspirationer och vändningar. Det är en smart thriller som aldrig spårar ur eller känns förutsägbar trots att den har ett förutbestämt slut. Breach är en resa in i en kluven och mystisk man vars agenda inte är vad den ser ut att vara. Det är en thriller som passar perfekt för konspirationshungriga filmälskare. Stabil fyra i betyg.

HARA-KIRI: DEATH OF A SAMURAI (2011)

(Originaltitel: Ichimei). Kontroversielle japanske regissören Takashi Miike, mannen bakom en av världens mest våldsamma och kontroversiella filmer, Ichi the Killer (Originaltitel: Koroshiya 1), är en man som gärna skiftar genrer. Den här gången är det samurajer som gäller. Hara-Kiri: Death of a Samurai är en remake på 1962 års Harakiri och handlar om en fattig samuraj som anländer till en lords gård för att be om att få utföra hara-kiri eller seppuku som det också kallas. Lorden börjar dock misstänka samurajen för att bluffa och en konfrontation inleds. Hara-kiri är att ta självmord genom att hugga och skära upp magen med sitt svärd. Det var en sed som kunde utföras av en samuraj om han hellre ville dö än att falla i fiendens händer. Hara-kiri ansågs vara ett värdigt sätt att ta självmord på med hedern i behåll. Hara-kiri: Death of a Samurai är en långsamt berättad film med väldigt lite svärdstrider och våldsamheter. Det är istället ett drama om den fattige samurajens liv och tidigare erfarenheter som far. Samurajen berättar via flashbacks för lorden om varför han har anlänt till gården. Filmen är välspelad men också stundtals överdrivet dramatisk, vilket gör att vissa scener inte passar in. Den är också stundtals för långsam för sitt eget bästa. Jag tappade intresset ett par gånger under filmens speltid. Men överlag är Hara-kiri: Death of a Samurai en vackert berättad film med snyggt foto och coola samurajer. Betyget blir en stabil trea.

COCKNEYS VS ZOMBIES (2012)

Londons stadsdel East End är känd för sin lokalbefolkning, så kallade cockneys. Med grov dialekt och en råbarkad och vild stil är cockneys högljudda och kaxiga. De får dock möta sin största utmaning någonsin när East End plötsligt invaderas av klassiska zombies. Andy och Terry är två godhjärtade cockney-bröder som tillsammans med bästa vännen Davey, kusinen Katy och galningen ”Mental” Mickey bestämmer sig för att råna en bank för att med hjälp av pengarna kunna rädda deras morfars ålderdomshem. Men när pengarna har packats ner i stora svarta väskor och gänget stiger ut ur banken välkomnas dem inte av polisen utan istället av köttätande zombies. Vad som sedan följer är en humoristisk köttfest med skjutvapen och avhuggna kroppsdelar i mängder. Filmen bjuder på rullstolspensionärer med kulsprutor och katana-svingande kusiner. Cockneys vs Zombies är en vild zombiekomedi med störtsköna dialekter och härliga one-liners. Filmens stora styrka är karaktären ”Mental” Mickey som inte bara är galen utan också riktigt badass. Han levererar one-liner efter one-liner och köttar sig igenom svärmer av zombies. Filmen är självklart en film som snubblar på gränsen till B-film. Men det är svårt att inte njuta av filmens första halva som är underbar. Den tappar dock rejält i sista halvan och blir enformig och tråkig. Underhållningsnivån sjunker rejält och man börjar nästan undra om filmen har bytt regissör och manus i andra halvlek. Det här köttkalaset är underhållande och dåligt och får en svag tvåa i betyg! Se den, fast gör det inte!

veckans topp 3

1. 25th Hour
2. Breach
3. El laberinto del fauno