The Wind Rises (2013)

(Originaltitel: Kaze tachinu). Den japanske animemästaren Hayao Miyazaki har meddelat att förra årets Oscarsnominerade The Wind Rises (premiär i år här i Sverige, närmare bestämt 4:e april – vi är alltid långt efter!) blir den 73 år gamle regissörens sista film. Om det visar sig vara sant är alltid lite oklart då det är sjätte gången under hans karriär som han säger att han ska gå i pension. Med risken att hans pension denna gång är på allvar var jag förväntansfull men samtidigt en aning ledsam över tanken på att detta kan vara den sista Hayao Miyazaki-filmen någonsin när jag satte mig i biografsalongen.

The Wind Rises, eller Det blåser upp en vind som den heter på svenska, är en fiktiv biografi baserad på den japanske flygingenjören Jiro Horikoshi som var en prominent designer av stridsflygplan för det japanska flygvapnet under mellankrigsperioden. Filmen är delvis baserad på en novell från 1937 om Horikoshi och delvis fiktivt berättad och skriven av Miyazaki själv. Filmens version av Jiro Horikoshi är enligt Miyazaki en blandning av den verklige Horikoshi och novellens författare Tatsuo Hori. Trots filmens lösa biografiska element är den otroligt detaljerad och till synes trogen sin tidsperiod. Filmen följer inledningsvis Horikoshis tidiga barndom och hans fascination för flygplan som sedan fortsätter genomsyra hela hans vuxna liv. Miyazaki berättar om Horikoshis målmedvetna och ambitiösa karriär inom flygplanens komplicerade värld. Inga detaljer åsidosätts utan allt från komplicerade matematiska uträkningar om vinglängd till skruvars positioner på flygplanskroppar redogörs med en imponerande entusiasm. Miyazaki fördummar eller förenklar inget utan beskriver saker in i minsta detalj med respekt för flygplansentusiaster, Horikoshi själv och hans aerodynamiska verk.

Miyazakis detaljrikedom gör sig också synbar i filmens karaktärer. Samtliga är intressanta, livfulla och unika. De har alla en nyfikenhet och en entusiasm som smittade av sig på mig som åskådare. Ansiktsuttryck, ögon och kroppsrörelser kommer till liv med hjälp av Studio Ghiblis detaljerade och otroligt vackra animationer. Stundtals känns filmens karaktärer till och med mer levande än vad riktiga skådespelare av kött och blod gör.

Medan animationerna, karaktärerna och detaljrikedomen är på en mästerlig nivå ligger filmens svaghet förvånansvärt nog i själva berättelsen. Med en mästerberättare som Miyazaki är förväntningarna höga. Han har levererat så ofantligt många fantastiska filmer som alla har fantastiska berättelser att dela med sig av. The Wind Rises är till största delen mycket intressant rent händelsemässigt men den har stunder i sitt mittparti som haltar en aning i både tempo och effektivitet. Filmen blir en aning segdragen och hade troligtvis tjänat på att ha en kortare speltid. Men det lite svagare mittenpartiet som stundtals känns oerhört stillastående lyfts sedan tillbaka till sin magnifika och rättmätiga nivå med en briljant sista akt som också har ett mycket bra slut.

Alla Miyazakis filmer har en tendens att uppskattas av både vuxna som barn. De blandar effektivt humor med allvar, sorg med skratt. The Wind Rises är kanske Miyazakis mest mogna och vuxna film. Den innehåller mindre humor än vad några av hans tidigare verk gjorde och den är samtidigt inte lika lekfull i själva utförandet. Det existerar inga fantasy-karaktärer och huvudkaraktären är inte ett barn till skillnad från många av Miyazakis filmer. Den är mer fokuserad på realism och att berätta ett personligt drama om en ung vuxen man och hans kärlek för flygplan under en tid då Japan och resten av världen var långt ifrån lyckligt och välmående.

The Wind Rises är inte Miyazakis bästa film och långt ifrån filmer som Spirited Away och My Neighbor Totoro. Men det är fortfarande en fantastisk film på en nivå som många andra animationsstudior bara kan drömma om. Ett visuellt konstverk med fantastiska karaktärer, en häpnadsväckande detaljrikedom och nästintill verkliga animationer som dessutom ackompanjeras av hårresande klassisk musik och en underbar japansk ballad i eftertexten. Miyazakis sista (?) verk är en hyllning till livet och den inspirerande värld som vi lever i. Det är ett värdigt avslut på en karriär som hör till filmhistoriens största och bästa. Hayao Miyazaki överlämnar nu facklan vidare till sin son Goro Miyazaki som får ta över Studio Ghiblis verksamhet. Goro har redan bevisat att han är en fantastisk filmskapare i och med filmer som till exempel From Up on Poppy Hill. Framtiden ser ljus ut och förhoppningsvis kan den anrika animationsstudion leva vidare i många, många år till.

Veckoresumé #10

Den här veckan blev det allt möjligt i filmväg, från science-fiction till anime. Hela åtta filmer har setts, betygsatts och reflekterats kring!

WHITE SQUALL (1996)

Ridley Scott bevisar än en gång att han är en mångsidig regissör som kan skapa film i olika genrer. Den här gången tar han med oss på ett äventyr ute till havs. Skeppskaptenen Sheldon (Jeff Bridges) och hans fru Alice (Caroline Goodall) anordnar varje år ett månadslångt sommarläger ombord på båten Albatross för odisciplinerade och stökiga tonårspojkar. Pojkarna ska under lägret kunna samarbeta ombord och lära sig alla knep och knåp för att framgångsrikt styra ett skepp. White Squall är en berättelse om kamratskap och svårigheter med att vara tonåring, att inte finna sin identitet och plats i världen. Jeff Bridges gör en lysande insats som den envisa och stränga kaptenen. Han backas upp av en bra Caroline Goodall och en härlig John Savage som agerar engelsklärare ombord på båten. White Squall är både ett äventyr och ett intimt drama som underhåller och väcker känslor. Betyget seglar sig in till en väldigt stark trea!

MONDAY (2000)

Det är måndag morgon och Takagi vaknar upp i ett hotellrum helt ovetande om hur han hamnat där eller vad han gjort kvällen innan. Plötsligt faller en påse begravningssalt ur hans ficka som triggar igång hans minne som startar en kedjereaktion av fler minnen som kontinuerligt fylls på i Takagis minnesluckor. Det som började med en simpel begravning visar sig vara något helt annat när pusselbitarna stadigt faller på plats. Monday är en annorlunda film som på ett smart och humoristiskt sätt återberättar och sätter ihop Takagis minnen. Det är typisk japansk galenskap och humor som regissören och manusförfattaren Hiroyuki Tanaka (oftast kallad Sabu) och hans udda karaktärer bjuder på. Filmen är även väldigt kreativ – ett exempel är en scen i en bar där Takagi och en förvirrad äldre herre kommunicerar med varandra genom skratt och glädje utan ord och meningar. En annan scen involverar enbart fylledans. Det skapar nya upplevelser som tänjer på de filmnormer som vi är vana med. Monday är en rolig, smart men också våldsam film som kritiserar samhällets inställning till alkohol och våld och bjuder på ett oväntat slut. Den här japanska filmpärlan dansar sig fram till en stabil fyra i betyg.

PAPRIKA (2006)

Anime-regissören Satoshi Kon som ligger bakom filmer som Tokyo Godfathers och den briljanta thrillern Perfect Blue hann regissera en sista film innan han avled 2010. I Paprika får vi följa en grupp forskare och psykologer samt en detektiv som tillsammans försöker finna en så kallad ”dröm-terrorist” som har stulit en uppfinning som gör det möjligt för läkare att ta del av och dokumentera sina patienters drömmar. Den kvinnliga psykologen Chiba och hennes alter ego Paprika, som endast existerar i drömmarnas värld, hjälper detektiven och de andra att lösa mysteriet med den okända terroristen som har infiltrerat och modifierat människors drömmar. Satoshi Kon transporterar publiken rakt in i en magisk och komplex värld komplett med vilda karaktärer och färgsprakande animationer. Paprika är en upplevelse olikt något annat med en spännande och hjärtvärmande historia som fascinerar och överraskar. Intressant kuriosa kring filmen är att Christopher Nolan använde sig av Paprika som inspiration när han skrev manuset till dröm-thrillern Inception, något som märks av om man har sett båda filmerna och kan jämföra dem med varandra. Likheterna åsido är Paprika en starkare och bättre upplevelse. Det är en perfekt film när man vill drömma sig bort och uppleva något utöver det vanliga. Paprika får fyra stora och starka paprikor i betyg!

ZERO DARK THIRTY (2012)

I Zero Dark Thirty tar Kathryn Bigelow med tittaren på vad som anses av filmens marknadsföring och tagline som the greatest manhunt in history. Det är en pompös och maffig tagline som skriker uppmärksamhet, men den kan också kritiseras för att vara typiskt amerikansk och patriotisk, något som jag förväntade mig att själva filmen skulle vara. Så var det inte…riktigt. Zero Dark Thirty kretsar kring världens troligen dyraste jakt och kanske en av de längsta. Vi får följa Maya (Jessica Chastain) som leder jakten på Usama Bin Laden å CIA:s vägnar. Positionerad i ett flertal olika länder i mellanöstern driver hon arbetet inom ett team av rådgivare och konsulter hämtade direkt från universitetet av USA:s regering. Spännande och tunga disskussioner i små rum som luktar auktoritet blandas med obehagliga tortyrscener och bombattentat, allt förpackat i en story som sträcker sig från 2003 till 2011. Filmen är som sagt inte särskilt patriotisk eller USA-glorifierande utan känns istället som en dokumentation av hur arbetet gick till på en administrativ nivå, något som resulterar i att det är svårt att tyda fram något glasklart budskap eller kritik mot USA:s insats, vilket förekom i Bigelows förra film The Hurt Locker. Zero Dark Thirty är oerhört välproducerad med ett bra och komplicerat manus som känns autentiskt, troligen eftersom manusförfattaren Mark Boal egentligen är en undersökande journalist som har skrivit manuset utifrån förstahandskällor han själv träffat. Men trots en trevlig rollista och en bra Chastain så blir filmen aldrig gripande eller riktigt spännande förrän den sista halvtimmen. Zero Dark Thirty är mer dokumentär än vad den är politisk thriller. En stabil trea får filmen i betyg.

THE IMPOSSIBLE (2012)

Lite av en smygare under filmåret 2012. The Impossible är en oväntad fullpottare som vänder känslorna upp och ner och kastar dem ner för en brant backe. Filmen är baserad på en riktig händelse, nämligen tsunamikatastrofen i Thailand 2004 och följer en familj baserad på en riktig familj som var närvarande när vågorna sköljde över tusentals liv. Ewan McGregor och Naomi Watts agerar föräldrar i en brittisk globetrotter-familj med tre pojkar som barn. Vad som från början var en fridfull och avslappnad semester blir till ett letande efter varandra när vågorna träffar land. The Impossible är en fasansfullt sorglig och känslomässigt påfrestande film som man inte kan se utan att bli berörd. Med fantastiska specialeffekter och vattenscener som för det mesta har spelats in med riktigt vatten har The Impossible förmågan att även imponera på ens ögon. Filmen känns realistisk och har en blodig och rå handling som bidrar än mer till den känslovåg som träffar tittaren. Ewan McGregor gör en av sina bästa roller i karriären som fadern i familjen och med sig har han en duktig Tom Holland som den äldsta pojken i familjen. Men det är Naomi Watts som stjäl showen med en fantastisk rollinsats som hon har fått en Oscarsnominering för, något hon verkligen förtjänar. Jag hade heller inte protesterat ifall McGregor också skulle fått en för sin prestation. The Impossible har några smådetaljer som inte är perfekta, men på det stora hela är det ett känslomässigt mästerverk! Tårarna rann och det förtjänar filmen en femma i betyg för.

DARK CITY (1998)

John Murdoch (Rufus Sewell) vaknar precis som Takagi upp i ett hotellrum helt ovetande om hur och varför han hamnade där. Kort efter en förvirrad och stirrande Murdochs uppvaknande ringer det på en telefon och via en doktor vid namn Dr. Schreber (Kiefer Sutherland) får Murdoch reda på att han är efterlyst för ett antal mord. Med den dramatiska inledningscenen sätts Dark City igång och tittaren släpps ut i en mörk 40-talsinspirerad storstad. Dark City är en sci-fi-rulle med noir-vibbar och mystiska konspirationer som börjar oerhört starkt. Handlingen är kreativ och spektakulär och innehåller många oväntade scener som imponerade på mig. Filmens stora svaghet ligger i några överdrivna slutscener som är löjliga och slarviga och huvudrollsinnehavaren Rufus Sewell som är tråkig och inte gör en särskilt stabil rollprestation. Intresset dalar ännu mer så fort karaktären Murdoch stöter på någon som helst karaktärsutveckling, eftersom han endast blir mer ointressant. Däremot gör Kiefer Sutherland en minnesvärd och annorlunda rollinsats som visar att han är en mångsidig skådespelare. Jennifer Connelly gör också ett bra jobb som Murdochs fru. Dark City är en cool film som underhåller och väcker tankar, och betyget vaknar upp till en stabil trea.

DEMON SEED (1977)

Om man som jag tycker att vissa scener i Dark City är löjliga, är Demon Seed snäppet värre. Filmen handlar om en forskare (Fritz Weaver) som tillsammans med ett team begåvade människor har skapat en superdator som kan tänka och utveckla sig själv likt en människa. En dag går datorn bärsärk när den har bestämt sig för att den vill göra som den vill. Datorn vid namn Proteus IV hackar sig in i forskarens hus och låser in hans fru Susan, spelad av en överspelande Julie Christie, i huset. Proteus IV:s intention är att impregnera Susan så att hans avkomma kan röra sig fritt i världen som en människa. Till råga på allt innehåller Demon Seed ruttna scener där Susan slåss mot en robotrullstol och en surfer-hacker-nörd som dödas av en triangel gjord av brons som kan förvandla sig till en triangel-orm av brons. Ni fattar grejen! Demon Seed får en trött etta i betyg.

FROM UP ON POPPY HILL (2011)

Den här mysiga animeberättelsen är regisserad av anime-mästaren Hayao Miyazakis son Goro och handlar om flickan Umi som lever utan sina föräldrar tillsammans med sin farmor och sina syskon, bosatta i ett fint hus med blick ut över havet, beläget i en pittoresk stad under 60-talet i Japan. Umi har ansvaret för både matlagningen och städningen i hemmet samtidigt som hon går i skolan. I skolan intresserar hon sig för en pojke som hon snabbt bildar en relation med. Handlingen i From Up on Poppy Hill är en simpel och avslappnad sådan som fokuserar på karaktärer och dialog. Det är en fantastiskt fin och trevlig film med snygga animationer och detaljerade bakgrunder. Men trots den simpla handlingen innehåller filmen en oväntad twist som lyfter den ännu mer. Filmen får en svag fyra i betyg.

Veckans topp 3

1. The Impossible
2. Paprika
3. Monday