Veckoresumé #38

Tre science-fiction-filmer, två klassiker och en ultrafräsch film! Trevlig läsning!

THE MAN WHO WOULD BE KING (1975)

Året är 1885 och det brittiska imperiet har med sitt starka fäste i Indien aldrig mått bättre. Men två brittiska sergeanter har fått nog. Danny (Sean Connery) och Peachy (Michael Caine) tycker att de behandlas orättvist av den brittiska armén och dess administration. De bestämmer sig för att söka lycka någon annanstans och efter noga planering beger de sig till det outforskade och ociviliserade Kafiristan – ett land som ingen utomstående har satt sin fot i sedan Alexander den Store. Deras mål är att vinna lokalbefolkningens hjärtan med brittisk kunskap och teknik för att i sinom tid bli nya kungar i det okända Kafiristan. The Man Who Would Be King är regisserad av John Huston, mannen bakom klassiker som The Treasure of the Sierra Madre och The Maltese Falcon, och är baserad på en kortroman med samma namn, skriven av Rudyard Kipling, som även förekommer i filmen. Kipling spelas av den eminente Christopher Plummer. Filmen är ett storslaget äventyr med action och humor. Det är i alla fall vad jag fick intrycket av att filmen skulle vara när jag hörde talas om den för första gången. Mina tankar fördes direkt till den fantastiska Mountains of the Moon och förväntningarna för denna film ökade drastiskt. Men trots två charmiga huvudrollsinnehavare, påkostade scenerier och många bra höjdpunkter så saknar The Man Who Would Be King något för att komma upp i samma nivå som Mountains of the Moon. Den har ett svajigt tempo som skiftar mellan underhållning på hög nivå och långtråkiga scener som man önskar ska ta slut. Men trots svagheterna är det uppenbart att Huston & Co har skapat en film med omsorg och passion. Den ställer frågor om moral och etik som är både intressanta och viktiga och den har en briljant Michael Caine som spelar en oförutsägbar och aningen osympatisk karaktär som ibland trampar väldigt nära gränsen till galenskap. The Man Who Would Be King får en stabil trea i betyg.

STOKER (2013)

En ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor Evelyn (Nicole Kidman). Efter sin fars död flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände farbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men känner sig samtidigt dragen till honom. Stoker nämnde jag i min pepplista i början av 2013 och är den film jag har längtat mest efter det här året. Filmen är regisserad av min favoritregissör Chan-wook Park och är den sydkoreanska mästarens engelskspråkiga debut. Manuset har lite oväntat skrivits av huvudrollsinnehavaren i fängelseserien Prison Break, Wentworth Miller. Manuset låg länge på the Blacklist, en lista över de bästa oanvända manusen i världen tills Park tog hand om projektet. Stoker går i Parks typiska tematiska fotspår där våld, mörker och hämnd är i fokus. Stoker är dock nedtonad i alla dessa aspekter jämfört med hans tidigare filmer. Det som istället lyfts fram är de mångsidiga karaktärerna som leder filmen framåt. India är en oförutsägbar och udda tonåring som spelas galant av Mia Wasikowska. Vid sin sida har hon en smått galen Nicole Kidman och en ännu galnare Matthew Goode. Den sistnämnda är också den bästa i filmen och gör en fenomenal och unik insats som obehaglig men samtidigt karismatisk farbror. Förutom tre enastående karaktärer och briljanta skådespelare har Park också lyckats skapa en krypande och knivskarp stämning som ligger som en filt över hela filmen, något som gör att man som tittare alltid är koncentrerad och alert. Musiken av Clint Mansell är isande och välgjord och fotot är något av det mest nytänkande och snyggaste jag har sett på länge och helt klart det bästa hittills i år. Händelsemässigt är Stoker inte en film med överraskningar, utan istället en ganska förutsägbar berättelse, men den lyckas ändå vara spännande till stor del tack vare de andra redan nämnda pusselbitarna som tillsammans utgör filmen. Chan-wook Park bevisar i och med Stoker att han inte har tappat stinget och att han är en av de bästa. En riktigt stark debut i Hollywood, en debut som förtjänar en svag fyra i betyg.

DUNE (1984)

Science-fiction-författaren Frank Herberts Dune har länge varit i Hollywoods kikare och har sedan 70-talet varit under försök att filmatiseras ett flertal gånger utan lyckat resultat. Men i början av 80-talet tog David Lynch tag i projektet och lyckades med det många tidigare inte hade lyckats med – att förvandla Herberts komplexa berättelse till ett filmmanus. Dune utspelar sig i ett avlägset solsystem där tre mäktiga familjer har varsin planet. Dessa familjer kämpar om tillgången till den mystiska och värdefulla kryddan melange som sägs förlänga liv och vidga medvetandet. Melange existerar endast på den obebodda sandplaneten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Filmen följer familjen Atreides och dess prins Paul Atreides (Kyle MacLachlan) och deras kamp mot de andra familjerna i sökandet efter melange. Dune består av en gigantisk ensemble av skådespelare med profiler som Sting, Max von Sydow, Patrick Stewart, Jürgen Prochnow, José Ferrer, Brad Dourif , Virginia Madsen och Blade Runner-profilen Sean Young. David Lynch blandar monologer och berättarröst till en stor soppa av förvirring och oklarhet. Det är svårt att hänga med när karaktärer i dialoger med varandra helt plötsligt börjar tänka och man som tittare får lyssna på både deras monologer och deras dialoger. Händelseförloppet är även det kantat av otydlighet. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan karaktärer helt hänsynslöst och sätter tittarens koncentration på prov. Dune plågas även av ett långsamt och ointressant tempo som håller i sig långt in i filmen. Filmen blir helt enkelt långtråkig och lyckades därför inte fånga min uppmärksamhet när de intensivare scenerna trädde in. Något som Lynch dock har lyckats fånga är imponerande miljöer och scenografi. Coola industrilokaler blandas med pampiga palats och vilda sandslätter. Dune lyckas däremot inte imponera på mig och är enligt mig en ganska medioker upplevelse. Filmen får en stabil tvåa i betyg.

GATTACA (1997)

Jerome (Ethan Hawke) lever i ett framtida samhälle där eliten består av människor med endast bra och användbara egenskaper. Dessa privilegierade individer har skapats i laboratorier med hjälp av genmanipulation. Efter befruktning och innan födsel får barnets föräldrar besöka sjukhuset för att bestämma vilka egenskaper barnet ska ha och inte ha. Målet är att producera så riskfria och skickliga medborgare som möjligt. Jerome är en av de personer som inte tillhör eliten, han har inte genmanipulerats och lider av stor risk för hjärtsvikt och andra åkommor. Hans största dröm är att åka ut i rymden och han bestämmer sig för att anta en genmanipulerad mans (Jude Law) identitet för att kunna ansöka om anställning för företaget Gattaca som är framtidens motsvarighet till NASA. Gattaca är en smart och spännande thriller där stela och kala miljöer är vardag. Det Gattaca gör bäst är stämning. En stämning som osar av ett auktoritärt och strikt samhälle där personlighet och identitet åsidosätts för produktivitet och kontroll, likt ett storebrorsamhälle. Skådespelet sköts väl av en trio som dock är lite tråkig. Hawke och Uma Thurman som spelar en av Jeromes arbetskollegor gör godkända insatser men saknar karisma. Den enda som sticker ut är Jude Law som är den enda karaktären som är riktigt intressant. Olyckligtvis får han inte så mycket speltid som jag hade önskat. Till skillnad från skådespelarna har Gattaca karisma och karaktär även fast filmens centrala tema är ett opersonligt samhälle. Filmens sci-fi-element är väl utförda och likaså handlingen och dess förlopp. Gattaca får en stabil trea i betyg.

PANDORUM (2009)

Två astronauter (Ben Foster och Dennis Quaid) vaknar plötsligt upp ombord på ett gigantiskt rymdskepp. De två männen minns ingenting – vilka är de och vad är deras uppdrag? Omringade av mörker och kusliga ljud upptäcker de att enda vägen ut från rummet de vaknade upp i är en trång och mörk passage/ventilationstrumma. De inser att det kan vara enda vägen ut och beger sig ut på en upptäcktsfärd genom rymdskeppets inre. Men de inser snabbt att något inte står rätt till. Pandorum är en tyskproducerad sci-fi-skräckis med engelskspråkigt manus och till största del engelskspråkiga skådespelare, regisserad av en tysk regissör. Den börjar bra med en riktigt kuslig känsla av isolation och minnesförlust. Under filmens första halvtimme är stämningen på topp och filmen bygger upp för något som man kan ana betyder trubbel. När filmen når den katalyserande scenen, den scen som nästan alltid förekommer i skräckfilmer, den scen där det riktiga hotet uppkommer, fallerar hela bilden av en smart och läskig sci-fi-rysare och allting byts ut mot övervåld, klyschor, svordomar, överspel och skrik. Pandorum blir som så många andra skräckfilmer – ointressant och överdriven. Men trots allt skit rent ut sagt som rullar på i filmen lyckas den överraska med ett unikt och lite oväntat slut. Dessutom är Dennis Quaid, som jag alltid har tyckt illa om, helt okej i filmen trots överspel och är faktiskt den mest intressanta karaktären av de två astronauterna. Pandorum lyckas även introducera två verktyg som är perfekta sci-fi-prylar, precis sånt man vill se i en framtidsrulle. En laserrakhyvel och ett superhäftigt kravallskjutvapen. Pandorum är en ostig rysare som trots en spännande inledning och prylar som är värda en plats på min önskelista endast får en stabil tvåa i betyg.

BEN-HUR (1959)

Den judiska adelsmannen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), bosatt i Jerusalem, får uppleva ett av de kanske mest livsomvälvande filmäventyren någonsin. Efter ett missförstånd om mordförsök arresteras Ben-Hur av romarna och döms som slav och roddare ombord på en romersk galär. Med en speltid på cirka tre timmar och fyrtio minuter är Ben-Hur en av de längre klassikerna filmvärlden har att bjuda på och vi får förutom hans liv som slav även bevittna Ben-Hurs möten med Jesus och hans liv som romersk adelsman, samt hans hämndjakt efter romarna som gjorde honom till slav. Ben-Hur är ett otroligt ambitiöst projekt med scenerier som är spektakulära även sett till dagens standard. Scener där tusentals statister förekommer, alla utsmyckade i väldetaljerade kostymer och smink, visar på Hollywoods storhet och extrema budgetar under sina guldår. Visst är mer pengar involverade i dagens storfilmer men det är imponerande och nästan lite läskigt vad Ben-Hur lyckas åstadkomma utan någon CGI och andra avancerade specialeffekter. Filmen i sig är en långsam film med utdragna scener och teatraliskt skådespel, det vill säga skådespel direkt hämtat från teaterscenen. Det resulterar i detta fall i stelt och överdramatiskt skådespel som blir lite äckligt i slutändan. Översentimentalt och krystat är bara förnamnet som beskrivning när Heston och den gigantiska rollistan för dialoger med varandra. Något annat som är sliskigt är handlingen som är fylld med religiösa budskap som efter nästan fyra timmar känns som religiös propaganda. Men Ben-Hur har trots många negativa sidor många positiva. Förutom redan nämnda scenerier och detaljrikedom bjuder filmen på några scener som är minnesvärda. En sådan är en stridscen mellan ett stort antal krigsskepp och en fantastisk hästkapplöpningsscen i en gigantisk arena. Den sistnämnda hör till en av de bästa actionscenerna jag har sett och bör upplevas av alla filmentusiaster. Ben-Hur är en klassiker, inget snack om saken! Den har många mediokra sidor och är stundtals riktigt tråkig. Men när filmen lyser till, då gör den det på ett makalöst sätt och bjuder på scener som jag personligen aldrig kommer glömma. Ben-Hur får en halvsvag trea i betyg.

veckans topp 3

1. Stoker
2. Gattaca
3. The Man Who Would Be King