Veckoresumé #32

Skolan är fortfarande i full fart och prioritering krävs. Därför är produktiviteten på sidan fortfarande låg. Vi suktar efter mer tid att skriva och lovar att det snart kommer bli som vanligt igen. Om exakt en månad går vi ut gymnasiet och fritiden kommer att omfamna oss. Gör er redo för massvis av filmgodis!

CARLITO’S WAY (1993)

Brian De Palma gillar att filmatisera gangsters och det har han visat genom åren med bland annat tunga titlar som Scarface, The Untouchables och Carlito’s Way. Året är 1975 och Carlito Brigante (Al Pacino) kommer tillbaka till sina hemtrakter i New York City efter fem års fängelse. Brottsligheten är sig lik men Carlitos gamla kollegor syns inte till. Carlito bestämmer sig för att bryta sig loss från sitt forna jag och starta ett nytt liv. Men han behöver ett startkapital. Carlitos vän och advokat David Kleinfeld (Sean Penn) ber om en sista gentjänst och Carlito bestämmer sig för att hjälpa till eftersom David fixade ut honom från fängelset i förtid. Men vad som från början var tänkt som en sista brottsakt eskalerar fort till något annat. Carlito’s Way följer den klassiska mallen för gangsterfilmer med högljudda macho-män i centrum som slåss och dricker. Repetitivt och stereotypiskt är två ord som passar för en beskrivning av De Palmas gangsterfilm. Inget är oväntat och inget är nytt. Men trots en simpel och ordinär handling med stereotypiska karaktärer är Carlito’s Way för det mesta en underhållande och bra film, till största del på grund av Al Pacinos prestation som är en av de få saker i filmen som sticker ut och känns annorlunda. Det märks att Pacino försöker skilja sin karaktär Brigante och göra något unikt med den till skillnad från det vanliga man får när man ser en gangsterfilm. Carlito’s Way är en välgjord film som tyvärr inte vågar något nytt. Filmen får dock en stabil trea i betyg för en mäktig Pacino och en spännande slutscen.

SHADOW DANCER (2012)

Colette (Andrea Riseborough) är en ensamstående mor i 1990-talets Irland som tvingas arbeta för underättelsetjänsten MI5 som spion. Hennes uppgift är att infiltrera och rapportera om en grupp IRA-medlemmar i Belfast. Problemet är bara att Collete själv är en medlem av gruppen tillsammans med sin mor och sina två bröder. Shadow Dancer är en irländsk thriller med en realistisk ton. Förvänta dig inte explosioner och påkostade biljakter! Nervkittlande dialoger och superbt manus gör Shadow Dancer till en stillsam men samtidigt spännande dramathriller som är både oförutsägbar och obehaglig. Andrea Riseborough gör ett strålande jobb och hon backas upp av en stabil Clive Owen som MI5-agent. Aidan Gillen och Domhnall Gleeson spelar Colletes två bröder, mest kända för The Wire och Game of Thrones respektive Harry Potter-filmerna. Shadow Dancer är en snyggt fotad och detaljerad film med härligt djup irländsk-engelska som får en halvstark trea i betyg.

THE THREE BURIALS OF MELQUIADES ESTRADA (2005)

Skådespelaren Tommy Lee Jones är inte bara duktig framför kameran, utan han kan också bemästra filmkonsten bakom kameran, något han visar med äventyrsdramat The Three Burials of Melquiades Estrada. I Texas, nära gränsen till Mexico, har en fatal olycka inträffat. En gränspolis vid namn Mike Norton (Barry Pepper) har av misstag skjutit den illegala arbetaren Melquiades Estrada. Han bestämmer sig för att dölja sitt misstag och begraver mexikanen i öknen. Estradas bäste vän, ranchägaren Pete Perkins (Tommy Lee Jones), upptäcker att något inte står rätt till och konfronterar Norton. När Perkins får reda på vad som har hänt kidnappar han Norton och tvingar honom att gräva upp Estrada. Tillsammans med Norton beger sig Perkins ut på en vandring till Mexico för att begrava sin käre vän i sin hemby. The Three Burials är en enastående film om vänskap och förlåtelse. Tommy Lee Jones och Barry Pepper gör fenomenala insatser och utgör en av de bästa filmduor jag har upplevt någonsin. Pepper och Jones får sällskap av Melissa Leo och January Jones som också levererar. The Three Burials är en fin och härlig vandring med fantastisk skådespelarkemi, snyggt foto och känslosam handling. Stark fyra i betyg.

HUNGER (2008)

Regissören Steve McQueen som ligger bakom sexdramat Shame och kommande Twelve Years a Slave har inkluderat skådespelaren Michael Fassbender i rollistan för samtliga av sina filmer, inklusive sin långfilmsdebut Hunger. Fassbender spelar IRA-medlemmen Bobby Sands som i början av 80-talets Irland sitter inne i ett av landets värsta fängelsen. Men trots att han är inlåst ser han inte sin kamp mot staten som över. Han bestämmer sig för att protestera med hjälp av sin egen kropp och inleder en hungerstrejk i fängelset. Precis som Shame är Hunger en närgången och rå film om ett tungt och kontroversiellt ämne som både skrämmer och fascinerar. Skildringen av det irländska fängelse som Bobby Sands tvingas sitta i är en mörk och smutsig skildring. Aldrig tidigare har ett fängelse sett så ruttet och hemskt ut som det gör i Hunger. Den unkna och obehagliga stämningen kryper in under skinnet på en. Det kändes nästan som att man själv var en intern i fängelset. Fotot är utsökt men på ett realistiskt sätt. Det är inte vackert men det är naket och grått på ett snyggt vis och det hjälper till att framhäva stämningen och internernas ensamhet. Fassbender gör som alltid en stark rollprestation, utan något tvivel eller någon försiktighet. Han ger alltid 100 procent, något han visar med att gå ner betydligt i vikt för rollen som Bobby Sands. Hunger har som sagt många styrkor men kanske en av de bästa sakerna med filmen är också den längsta: en hela 17 minuter lång tagning som är imponerande att beskåda. Hunger är en riktigt bra men obehaglig film som testar tittarens moral och mod med scener som är våldsamma och i mångas ögon oetiska. Trots filmens starka sidor är det något som gör att betyget inte når en fyra, den saknar nämligen något i slutet. En superstark trea får Hunger i betyg.

THE TERMINATOR (1984)

År 2029 är jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskiner har tagit över och planerar att eliminera och förslava mänskligheten. Robotarna skickar en cyborg, en Terminator (Arnold Schwarzenegger), tillbaka i tiden till 80-talets Los Angeles för att mörda en kvinna vid namn Sarah Connor (Linda Hamilton) som inom en snar framtid kommer att föda en son. Sonen är mänsklighetens rebelledare år 2029 och maskinernas största hot, varför Terminatorn ska förhindra hans födsel. Storsatsaren James Cameron, mannen bakom Titanic, Avatar och Aliens, har både skrivit manus och regisserat The Terminator. En film som har potential att vara riktigt bra, i alla fall om man utgår från handlingen. Problemet är att Cameron förstör hela känslan av spänning och stämning genom att anställa en grupp mediokra skådespelare. Arnold Schwarzenegger är som vi alla vet inte den mest stabila av skådespelare och gör i The Terminator med hans standard en okej insats. Hans roll passar honom eftersom han endast behöver förlita sig på sitt redan smala känsloregister. Linda Hamilton glider runt i sin vilda 80-talsfrilla och spelar över i nästan varenda scen och hennes beskyddare, spelad av Michael Biehn, leverar trött fram svettiga och sunkiga repliker utan någon som helst trovärdighet. Det är däremot inte bara skådespelet som gör The Terminator till en medioker upplevelse. Manuset är urkasst med vattniga action-repliker som skulle kunna ha skrivits av ett barn. Specialeffekterna är av dålig kvalitet med skrattretande action och stop-motion-teknik som kan hittas i B-filmer. Standarden för specialeffekter var betydligt mer avancerad på 80-talet än vad som ges uttryck i The Terminator. James Cameron må vara en ambitiös och nytänkande filmregissör men i fallet The Terminator var det inte mycket som blev rätt. Filmen får dock en stabil tvåa för några undantag i filmen och för en intressant sci-fi-handling.

THE SNOW WALKER (2003)

Det finns två likheter mellan The Three Burials of Melquiades Estrada och The Snow Walker: båda involverar en vandring och båda filmer har Barry Pepper i huvudrollen. The Snow Walker är en kanadensisk film om en pilot (Pepper) och en inuitkvinna (Annabella Piugattuk) som kraschar på den arktiska tundran högt uppe i norra Kanada och tvingas kämpa för sin överlevnad i den hårda och kalla vildmarken. The Snow Walker har en handling som trots sin enkelhet lyckas överraska och vara annorlunda. Mycket av filmens fokus läggs på den ovanliga vänskap som bildas mellan piloten och inuitkvinnan trots språkbristningar och kulturella skillnader. Barry Pepper bevisar precis som i The Three Burials att han borde få fler huvudroller. Han är annorlunda och riktigt bra. Vid sin sida har han en okänd Annabella Piugattuk som är inuit på riktigt. Båda gör lysande insatser och kompletterar varandra utmärkt. Andra skådespelare som dyker upp i filmen är bland annat James Cromwell, som också han gör en bra insats, och skönsångaren Michael Bublé som är allmänt härlig. The Snow Walker är en känslosam och vacker berättelse om en oväntad vänskap och överlevnad. Men det är tydligt att filmen också har ett djupare budskap. Den kritiserar det utanförskap som den inuitiska befolkningen får utstå och ifrågasätter varför inte urbefolkningen och den moderna kanadensiska befolkningen kan leva tillsammans utan rasism. The Snow Walker är en fantastisk film som bjuder på ett mysigt äventyr och starka rollprestationer. Stabil fyra i betyg.

MAMA (2013)

Mexikanske regissören Guillermo Del Toro älskar att sätta sitt namn på allt som han tycker är intressant. Skräckfilmen Mama är inget undantag då Del Toro både presenterar (vad det innebär är oklart) och producerar filmen. Mama kretsar kring de två systrarna Victoria (Megan Charpentier) och Lilly (Isabelle Nélisse) som efter att ha varit försvunna i fem år hittas av deras farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) och hans flickvän Annabel (Jessica Chastain). Ensamma i en skogsstuga har systrarna under dessa fem år levt på endast körsbär och anpassat sig efter naturen. Processen att få systrarna att vänja sig med det vanliga livet tillsammans med farbrorn och flickvännen tar sin tid. Men Annabel har svårt att inte misstänka att något är fel. Hon tror att något eller någon annan flyttade in tillsammans med flickorna från stugan in i deras nya hem. Mama är baserad på en spanskspråkig kortfilm från 2008 med samma namn och är regisserad och skriven av argentinaren Andrés Muschietti som även gjorde kortfilmen. Mama plågas av två problem: filmen är varken läskig eller nytänkande. Alla skräckfilmsklyschor man kan tänka sig förekommer i Mama och det resulterar i en väldigt förutsägbar film utan några överraskningar eller kreativa moment. Det gör också att filmen inte blir läskig. Jag är inte en van skräckfilmstittare och har inte sett många men till och med jag såg alla klyschor läggas framför mig och synade Mama:s alla drag. Filmens få plus är bland annat de små flickornas skådespel som är imponerande för en sådan ung ålder och även Nikolaj Coster-Waldau och Jessica Chastain som inte är fantastiska men som båda gör godkända prestationer. Mama får en svag tvåa i betyg.

Jag har även sett Terrence Malicks senaste To The Wonder (2/5) som David gav samma betyg som jag i veckoresumé #31. David skrev även utmärkt om East of Eden (4/5) i sin hyllning tillägnad den klassiske James Dean.

veckans topp 3

1. The Three Burials of Melquiades Estrada
2. The Snow Walker
3. Hunger

I fokus: James Dean

Det har äntligen blivit dags för denna något stapplande artikelserie att få sin andra del. Den första tillägnades en regissör, Darren Aronofsky, medan den nedanstående har vigts åt skådespelaren, populärkulturikonen och den ungdomen personifierande James Dean.

Vintern 1931 föddes en pojke vid namn James Byron Dean i den lilla staden Marion i Indiana. Vid nio års ålder skakades hans uppväxt av en tung händelse då hans mamma dog i cancer. Dean ska ha stått sin mor nära och sagt att hon var den enda som kunde förstå honom. Hans far, som gått från att vara bonde till att jobba som tandtekniker, såg sig inte kapabel att ta hand om sin son och beslutade sig för att skicka Dean till sin fasters gård i den lilla byn Fairmount i Indiana. Innan dess hade han bott ett tag i Kalifornien, där hans pappa alltså blev kvar, men det var i Fairmount som den viktigaste delen av hans uppväxt ägde rum. Mammans död tog honom hårt, samtidigt som den bristande kontakten med pappan hade en stor påverkan på hans barndom. Detta går att återse i hans skådespeleri längre fram i livet, men det återkommer vi till.

Efter high school flyttade Dean till Kalifornien på nytt, den här gången till Santa Monica, där han studerade vidare på Santa Monica Junior College och UCLA. Hans betyg imponerade inte nämnvärt utan var i regel mediokra, med ett par undantag – bild och drama. I James Dean bodde en kreativ kraft, en vilja att uttrycka sig och avspegla sina känslor i någon form av skapelse. Han var en duktig tecknare, ägnade mycket tid åt att måla och satt långa stunder med avancerade skulpturer som han ville göra till sina egna budbärare. Målningarna och figurerna har av vänner beskrivits som udda, obskyra, ofta plågade, ibland groteska och extremt svårtolkade. Vissa var roliga, andra var mörka och alla gav de uttryck för de tankar som susade omkring i James Deans hjärna. Konsten var en viktig sysselsättning för honom och en pågående process under en stor del av hans liv.

Utöver sin estetiska sida var Dean även en duktig idrottare och spelade i skolans lag i både baseball och basket. Men det var en tredje typ av aktivitet som fångade hans närvaro mest av allt: drama, teater och skådespeleri. Han medverkade i teateruppsättningar på skolan och anslöt sig till James Whitmores ”acting workshop”, där han lärde sig mycket om skådespelets regler och tekniker. Han gjorde sitt första TV-framträdande i en reklamfilm för Pepsi i slutet av 1950.

I januari 1951 bestämde sig den då 19-årige Dean för att hoppa av universitetet och ägna sig helt åt skådespeleriet. James Deans pappa, Winton Dean, var skeptisk till beslutet att satsa på en karriär som skådespelare och gav inte mycket stöd till sonens satsning. I oktober flyttade han till New York, efter James Whitmores råd, där han till en början var stunttestare i en TV-show och gjorde ett fåtal framträdanden i diverse TV-serier. Till sin stora glädje kom han in på den ärofyllda Actors Studio, vilket gav honom Broadway-roller och fortsatta TV-framträdanden.

”I have made great strides in my craft. After months of auditioning, I am very proud to announce that I am a member of the Actors Studio. The greatest school of the theater. It houses great people like Marlon Brando, Julie Harris, Arthur Kennedy, Mildred Dunnock… Very few get into it, and it is absolutely free. It is the best thing that can happen to an actor. I am one of the youngest to belong. If I can keep this up and nothing interferes with my progress, one of these days I might be able to contribute something to the world.”

Ovanstående är hämtat från ett brev som Dean skickade till sin familj i Fairmount 1952. New York-vistelsen präglades dock inte endast av framgång, utan även av ensamhet. I mammans frånvaro och när relationen till pappan blev alltmer avlägsen svepte ensamhetens kalla vindar in över Dean. Han gick alltmer in i sin egen värld, vandrade längs New Yorks gator och spenderade nätterna på kaféer och restauranger. Med sig hade han ofta en congatrumma som han släpade runt och spelade på.

Under våren 1954 blev Dean erbjudande att spela huvudrollen i regissören Elia Kazans (A Streetcar Named Desire, On the Waterfront) nya film East of Eden, baserad på John Steinbecks roman med samma namn. Dean tackade ja och reste till Los Angeles för att börja filma, varpå han snart skulle komma att få sitt stora genombrott.

EAST OF EDEN (1955)

Debuten blev en succé och den unge mannen i huvudrollen tog många med storm. Filmen utspelar sig i ett jordbruksområde i Kalifornien, just när det första världskriget är på väg att bryta ut. Deans karaktär Cal är en av bonden Adam Trasks (Raymond Massey) två söner, som i mångt och mycket är varandras motsatser. Aron (Richard Davalos) är den ordentlige och pålitlige sonen medan Cal ser sig som familjens svarta får, vilsen och plågad. Han känner sig inte älskad och tvivlar på att fadern uppskattar honom lika mycket som hans bror. Avundsjukan tynger honom, han driver runt på nätterna och pendlar ständigt mellan att försöka vinna pappans kärlek och att förstöra för sig själv. I Cal Trask finns många drag som påminner om James Dean själv, och det är något som går att se även i hans ytterligare två filmer. Relationen mellan Cal och hans far är mycket svår och ansträngd, vilket Dean kunde känna igen sig i. En scen där Cal gör ett desperat försök att vinna tillbaka sin pappas kärlek med pengar, för att återigen viftas bort, var så äkta för Dean att han avvek från manuset och improviserade fram en förtvivlad kramande rörelse varpå han försöker kyssa sin far, blir undantryckt och stormar ut ur rummet gråtandes. Scenen var så smärtsam för Dean att genomföra att han ska ha gråtit även efter att den var färdiginspelad.

Förutom en urstark James Dean erbjuder East of Eden riktigt bra biroller från Raymond Massey som fadern och Julie Harris som broderns fästmö (som blir en viktig person för Cal under filmens gång). Elia Kazans skickliga regi syns gång på gång och får fram det allra bästa ur det välskrivna manuset. Det finns några riktigt intensiva, dialogdrivna scener som utnyttjar såväl manus som regi och skådespelare på yppersta sätt, och som kräver hög kvalité på alla tre komponenter för att kunna genomföras så väl. Både Kazan och manusförfattaren Paul Osborn belönades med en varsin Oscarsnominering, liksom James Dean. East of Eden är en tragisk historia med ett tema som berör än idag, en briljant klassiker med en oförglömlig skådespelarprestation av James Dean.

Efter East of Eden återvände Dean till New York för att medverka i ytterligare några TV-serier, men det dröjde inte länge förrän han fick en ny huvudroll.

REBEL WITHOUT A CAUSE (1955)

Deans mest ikoniska roll är förmodligen den som 17-årigen Jim Stark i Nicholas Rays klassiska ungdomsdrama. Jims familj har precis flyttat till en ny stad, där han börjar på en ny high school där han inte känner någon. Han träffar en tjej vid namn Judy (Natalie Wood) som först verkar trevlig, men som helt ändrar attityd när hon är tillsammans med skolans tuffa gäng, där alla ska vara så hårda och coola som möjligt. Gänget konfronterar Jim och ledaren Buzz utmanar honom i både knivfight och ett livsfarligt ”chickie run”, som handlar om att köra sin bil mot ett stup och sitta kvar så långt som möjligt (den som hoppar ur först förlorar). En idé som visar sig vara mycket dum och som får allvarliga konsekvenser. Filmen fortsätter med hetsiga samtal mellan Jim och hans föräldrar som tär på familjen – ”You’re tearing me apart!” vrålar Jim förtvivlat – och till slut flyr han huset tillsammans med Judy och sin nyfunne vän Plato (Sal Mineo), en 15-årig kille som ser upp till Jim både som vän och som en storebrorsgestalt. Rebel Without a Cause för fram många ämnen som hör ungdomen till, såsom grupptryck, föräldrarelationer, vänskap, mobbning, emotionell förvirring och, kanske allra mest, den bekräftelse som Jim söker från sin omgivning och framförallt från sin pappa. I en värld där ingen tycks förstå en personifierar Jim Stark den känslofyllda och osäkra 17-åringen som vi nog alla någon gång har känt oss som.

”Actually, the person I related to was James Dean. I grew up with the Dean thing. Rebel Without A Cause had a very powerful effect on me.”

– Al Pacino

James Dean visar återigen sin unika utstrålning, en magnetisk personlighet laddad av energi, passion och genuina känslor. Rebel Without a Cause är en film jag vuxit upp med som barn och som jag kunnat återvända till även senare i min ungdom, vilket jag är långt ifrån ensam om. Trots att den kom för snart 60 år sedan, och har åldrats en aning, är den relevant än idag och kan upplevas av dagens ungdom, trots att vi knappast ägnar oss åt ”chickie runs” eller hänger på motorhuven utanför skolan. Detta är, precis som East of Eden, en oförglömlig klassiker.

Nicholas Ray Oscarsnominerades för sitt manus, Sal Mineo och Natalie Wood fick en varsin nominering i birollskategorierna, medan Dean nominerades till bästa utländska skådespelare på brittiska BAFTA Awards, där även filmen i sig nominerades för bästa film. Kort därefter skulle nästa anhalt i karriären ta plats, den här gången i Texas.

GIANT (1956)

I George Stevens jättelånga film (201 minuter) porträtterar Dean en karaktär vid namn Jett Rink, en roll som skiljer sig mycket från Cal Trask och Jim Stark. Den unge ensamvargen Jett är anställd på en stor ranch i Texas och drömmer om att någon dag kunna skörda egna framgångar. När det nygifta paret Benedict, Jordan (Rock Hudson) och Leslie (Elizabeth Taylor), tar över gården förändras tillvaron kraftigt. Jordan gillar inte Jett, men Leslie är mer vänligt inställd till honom och han får jobba kvar. En dag händer något som ska förgylla Jetts liv för alltid, men som istället utvecklar sig till en ung, drömmande mans väg mot sitt fall och han går en ensam, dyster och destruktiv framtid till mötes som alkoholiserad höjdare. Detta tragiska livsöde är trots sin tyngd endast ett sidospår till filmens huvudsakliga story, sagan om paret och senare även familjen Benedict, som spänner över flera generationer. Giant är en episk och ambitiös film som tar upp många ämnen med tillhörande frågeställningar. Rikedom och fattigdom, kvinnans roll, oljans inträde i ranchsamhället, rasismen och segregationen mellan de vita Texasborna och de mexikanska invandrarna och den klassiska frågan om huruvida pengar egentligen kan ge lycka. Filmen mottogs med lovord och höga betyg och nominerades till hela 10 Oscars. George Stevens vann för sin regi, den enda vinsten på galan. Giant är en film som imponerar på alla plan och som för min del är nära full pott i betyg. Hudson och Taylor är lysande, liksom Dean som lämnar ett enormt avtryck som Jett Rink, den karaktär som utvecklas mest av dem alla. Han börjar som blyg, tystlåten och dämpad för att avsluta som försupen, argsint och nedgången, bortom all kontroll. En plågad själ driven av mörka krafter som kväver honom långsamt. För att åldras med sin karaktär lät Dean färga sitt hår grått, raka av sig håret på sidorna för att höja sitt hårfäste och inför den sista scenen söp han ner sig på riktigt, så hårt att han knappt kunde prata. Det är nästan läskigt att se honom så borta och förlorad mot slutet av filmen, och vad som är än mer tragiskt är att det var det sista vi skulle få se av den legendariske skådespelaren.

Det blev inga fler filmer för James Dean. Varken Rebel Without a Cause eller Giant hann visas förrän efter hans död och ”last supper”-scenen i Giant, där han berusad ska hålla ett högtidstal inför en stor publik, blev hans sista. Han blev i och med sin Oscarsnominering för East of Eden den förste i galans historia att få en postum nominering för bästa skådespelare. 1957 fick han sin andra postuma nominering i samma kategori för Giant.

Vid sidan om skådespelarkarriären hade Dean en passion för bilar och höga hastigheter. Han tyckte om att tävla och njöt av att susa fram på Kaliforniens landsvägar. Den 30:e september 1955 var Dean på väg till ett race i Salinas med sin nya Porsche 550 Spyder som han kallade för ”Little Bastard”. Han var där han ville vara, han kände vinden i håret och solen i ansiktet, och plötsligt var allt slut. Krocken var ett faktum och Dean dog i en ambulans på vägen till sjukhuset, 24 år gammal.

”Dream as if you’ll live forever. Live as if you’ll die today.”

Med ovanstående ord ringade han själv in sitt eget öde. I och med skådespelaren Jimmy Deans död föddes den odödlige legenden James Dean, en kulturikon och för många en förebild av galaktiska mått.

Bara några veckor före olyckan hade Dean medverkat i en trafiksäkerhetsfilm där han uppmanade människor att köra försiktigt och yttrade ironiskt nog orden ”The life you might save might be mine”. En vecka före krocken hade han träffat den brittiske skådespelaren Alec Guinness och stolt visat honom sin Porsche. Guinness ska ha blivit helt vit i ansiktet och fått en syn i vilken han såg Dean sittandes död i bilen.

Var Dean hade varit idag kommer vi aldrig att få veta. Han hade en önskan om att en dag bli regissör, vilket såklart hade varit oerhört intressant att få se. All den kreativitet och inre aktivitet som fanns hos honom hade kanske fått sin perfekta utgångskanal i ett framtida regissörskap. Kanske hade han varit en stor skådespelare än idag och haft en lång filmografi, kanske hade han gått in i en vägg och drunknat i sina tvivel och sin ångest. Kanske var det förutbestämt att han skulle dö ung och aldrig hinna bli gammal?

Han jämfördes tidigt med Marlon Brando och hade en liknande explosivitet i sitt skådespeleri. Idag kan man se hur delar av hans stil lever kvar i den tystlåtne Ryan Gosling, den lika hjärtligt skrattande Brad Pitt och självklart den nästan porträttlike James Franco, som fått äran att spela Dean i filmen James Dean från 2001. Som redan nämnts så var Dean en förebild för Al Pacino, och visst kan man se de osäkra dragen bakom en svårtillgänglig fasad i Michael Corleone.

Vad James Dean lämnar efter sig är mer än de tre filmer han gjorde. Han var mer än en cool kille med t-shirt och jeans. Han har inspirerat människor att leva på riktigt, att ta vara på sin ungdom och han är fortfarande en inspirationskälla för många stora namn i filmvärlden. Med sitt pojkaktiga skratt, de vilsna karaktärerna, det plågade kroppsspråket, de ångestfyllda utbrotten och de skuttiga stegen finns ett brett register att upptäcka och uppleva. Få skådespelare har gett ett så äkta intryck och spelat med en sådan närvaro som Dean, och det är därför som hans filmer har en så stark kraft som övervinner oss gång på gång.

Det finns ett skimmer över Dean, något abstrakt sken, en utstrålning med en ingrediens som inte går att sätta fingret på vad det är. Kanske är det det oberäkneliga i hans beteende som gör det, det improviserande, impulsiva karaktärsdraget som gör att han är så intressant? Nära vänner och bekanta har beskrivit hans närvaro som växlande, oförutsägbar – ena stunden kunde han dansa runt med ett leende på läpparna, för att sekunder senare sitta och stirra ut genom fönstret försjunken i djupa tankar. Vad han tänkte på får vi aldrig veta helt och hållet, den hemligheten bär han med sig än idag. James Dean kommer alltid att ha sin egen lilla vrå i mitt hjärta där han får köra sin Porsche, forma sina skulpturer och slå på sin trumma hur mycket han vill. James Dean är oförglömlig.

Avslutningsvis

Jim Dean of Indiana – Phil Ochs