Moon (2009)

Moon 2

4 stjärnor DYLPC

David Bowie frågade sig i början av 70-talet om det finns liv på Mars. Duncan Jones går alltså i sin fars fotspår när han utforskar livet i rymden nästan 40 år senare. Men till skillnad från pappa Bowie reser han inte så långt bort som till Mars, men väl till månen, där livet ter sig stilla och ensamt. Men vad är det egentligen för ett liv?

Jorden har upplevt svåra tider med energibrist och miljöproblem. Vilket år det är vet vi inte, men vi vet att man nu uppfunnit ett sätt att utvinna energi från månen, vilken skickas hem till jorden för att försörja planetens befolkning. Sam Rockwell, en skådespelare som inte riktigt fått den stjärnstatus han förtjänar, spelar astronauten Sam Bell, som fått en treårsanställning hos Lunar Industries som ”skördare” på månen. Han bor ensam på en liten månbas där han ser över maskinerna och ansvarar för sitt områdes energiutvinning. Han har kontakt med jorden genom videomeddelanden och kan på så sätt växla ord med sin fru och sin 2-åriga dotter. Till sin assistans har han roboten GERTY (charmigt röstgiven av Kevin Spacey), som blivit lite av en vän för Sam under de nästan tre åren på månen.

Två veckor innan uppdraget är slutfört och han får bege sig hem till jorden igen får Sam syn på en annan person på månbasen, varpå han får en chock och tappar sin kaffekopp i golvet. Han får fler hallucinationer, vilka får honom att krascha med skördefordonet för att sedan vakna upp på en sjuksäng i GERTY:s sällskap. Han har en lätt minnesförlust men verkar inte vara alltför illa däran. Men han börjar snart ana ugglor i mossen när vissa oklarheter kring hans existens och egentliga syfte uppkommer.

Sam Rockwell har många gånger synts i biroller och gett gedigna insatser, men aldrig blivit riktigt erkänd som ett stort affischnamn. Här gör han en mycket stark och mångsidig roll som spänner över hela känslospektrat. En Oscarsnominering hade kanske varit på sin plats, men någon sådan blev det inte. Utan att avslöja för mycket kan man säga att hans primära motspelare gör en mycket imponerande insats han också, men vem det är får ni lista ut själva.

Det är svårt att tro att denna sci-fi-film har skapats med endast fem miljoner dollar i budget, för den ser sannerligen påkostad ut. Fotot är knivskarpt, miljöerna välutformade utan någon överdriven användning av specialeffekter och ljussättningen glimtar till som om den vore Kubricks skapelse (2001: A Space Odyssey) – en finare komplimang än så kan man väl knappast ge. (Inga jämförelser i övrigt, det är ingen parallell att haka upp sig på). För att sätta den inramande tonen, känslan och atmosfären, har Darren Aronofskys ständige partner Clint Mansell komponerat ett fantastiskt finstämt och harmoniskt soundtrack, fyllt av mjuka pianotoner, tunga basgångar och en pulserande rymdkänsla.

Historien berättas i ett lugnt tempo som passar utmärkt för den stillsamma tillvaro som Sam lever på månen, och hoppas man på action och aliens lär man bli mäkta besviken. Uppskattar man välspelade dramafilmer med gripande människoöden lär man däremot gilla Moon. Förutom något enstaka parti som kunde slipats till lite extra i det annars välskrivna manuset finns det inte mycket negativt att säga om filmen. Detta är en riktig liten sci-fi-pärla.

Duncan Jones följde upp Moon med den lite halvt oinspirerade man-har-sett-det-förut-aktiga Source Code 2011 med Jake Gyllenhaal i huvudrollen, men har definitivt visat att han är en filmskapare att hålla ett öga på i framtiden. Jag hoppas att han kan ge oss fler lugna och sansade sci-fi-dramer framöver och att han inte ansluter till den alltför mainstream-präglade delen av actiongenren. Moon är en fantastisk film med en hjärtskärande upplösning som berättas med en vacker ton i en ensam värld av hopp och förtvivlan.