Need for Speed (2014)

TV-spel på vita duken har alltid haft en kantad historia i Hollywood. Ingen har riktigt lyckats leverera en sevärd film baserad på ett spel trots ett ofantligt stort bibliotek av unika och briljanta spel och storys. Det senaste försöket är en filmatisering av ett av spelvärldens allra mest kända varumärken – racingserien Need for Speed.

Aaron Paul spelar bilverkstadsägaren och mekanikern Tobey Marshall som spenderar dagarna med att ”pimpa” bilar och kvällarna åt illegal streetracing. När en tragisk och våldsam olycka inträffar under ett race lägger rikemanssonen Dino (Dominic Cooper) skulden på Tobey som hamnar i fängelse, trots att det egentligen var Dino som orsakade olyckan. När Tobey sedan avtjänat sitt straff får han inbjudan till ett legendariskt streetrace som Dino kommer att delta i. Tobey ser sin chans att hämnas på Dino genom att visa vem som är bäst bakom ratten. Med hjälp av fyra vänner Benny (Scott Mescudi), Finn (Rami Malek), Joe (Ramon Rodriguez) och Julia (Imogen Poots) beger sig Tobey ut på en roadtrip för att på endast 48 timmar ta sig till andra sidan USA där racet ska hållas. Men det är lättare sagt än gjort när Dino får nys om Tobeys planer.

Need for Speed är en film vars handling och manus är lika skräpigt som en gräsmatta efter en musikfestival. Fylld med klyschor, trötta skämt och endimensionella karaktärer. Filmens stora svaghet är inte bara det traditionella upplägget med hämnd och samarbete utan också en macho-attityd som rinner likt en utspilld och avslagen varm öl genom filmens festivalgräsmatta till manus. Killar är de enda som kan köra bil och tjejer passar bättre på passagerarsätet. Skrikandes av rädsla och panik medan de stora snabba bilarna manövreras av iskalla och starka män. Filmen försöker i Imogen Poots karaktär att bryta detta genom att till huvudkaraktärernas förvånande låta Julia vara väldigt kunnig kring bilar och motorer. Men trots hennes kunskap och en actionscen med Julia bakom ratten så är filmens försök till någon form av jämställdhet pinsam. Utan att avslöja slutet är det i slutändan killarna som får utföra allt i filmen medan Julia räddas från diverse faror och får sitta på sidlinjen och heja på. Hela filmen osar av grabbiga skämt och nedlåtande attityd mot Julia. Imogen Poots gör en godkänd insats av det lilla hon får att arbeta med och gör helt klart filmens bästa insats, till skillnad från resten av rollistan som alla ser uttråkade och trötta ut. Aaron Paul gör till skillnad från sin fantastiska insats i Breaking Bad en ointressant och oengagerande insats med en karaktär som endast framkallar gäspningar från publiken. Scott Mescudi, mer känd som rapparen Kid Cudi, får olyckligtvis en stereotypisk roll som comic-relief-karaktär med fasansfullt lama skämt. Resten av rollistan är även den packad av tråkiga karaktärer och insatser. Det är synd då till exempel Rami Malek är en stabil skådespelare som gör ett mycket bra jobb i The Pacific och Dominic Cooper som tidigare har lyckats göra sevärda biroller.

Need for Speed:s kärna och grundidé är som sagt racing och det är också filmens stora tema. Filmens små ljuspunkter är just de fartfyllda och actionspäckade racingscenerna. De är imponerande utförda med extremt dyra bilar som voltar, exploderar och kraschar. Man har valt att använda sig av så lite CGI som möjligt och lägga budgeten på riktigt utförda bilstunts. Det tillför till underhållningsvärdet och visar på att man har lagt ner arbete på något i alla fall. En annan överraskning var 3D-effekterna som var behagliga och aldrig överdrivna. De gav ett intressant djup som gjorde sig allra mest effektiva i racingsekvenserna.

Trots den tekniska skickligheten och de få höjdpunkter i racingscenerna så är helheten mycket låg. Eftersom handling, karaktärer och manus är på en miserabel nivå så bryr man sig inte om vad som händer och det gör action och racingscener verkningslösa. Need for Speed är en Nissan Micra (sorry Nissanägare!) mot Fast & Furious Lamborghini. Ljusår sämre! Inget hjärta, minimal karaktärsutveckling, inga karaktärer man gillar och fyllt av negativa klyschor. Spela hellre spelen!

Veckoresumé #24

Två gamla filmatiseringar av klassiska berättelser, två romantiska dramer och en dokumentär är veckans sedda filmer.

THE PICTURE OF DORIAN GRAY (1945)

En ung man vid namn Dorian Gray (Hurd Hatfield) önskar att han får bevara sitt vackra utseende medan målningen av honom som hans nära vän Basil (Lowell Gilmore) har skapat ska åldras i hans ställe. Hans önskan går i uppfyllelse och han ser på när hans vänner åldras medan han själv behåller sitt yttre. Men önskningen lämnar honom själlös och elak och hans onda akter börjar avspeglas i målningen. The Picture of Dorian Gray är baserad på Oscar Wildes roman från 1890 och är den första filmatiseringen av den klassiska historien. Melankoli och kärlek är starka teman i denna klassiska rysare som förstärks av kusliga miljöer och mörka karaktärer. Manuset är vågat och stilfullt med rappa konversationer som särskilt tar sig uttryck i den provokativa och pratglada Lord Henry Wotton (George Sanders) som hela tiden försöker pracka på Dorian med konstiga och farliga idéer. I andra roller ser vi Angela Lansbury och Donna Reed som Dorians kärleksintressen. The Picture of Dorian Gray är en välskriven och kuslig film som innehåller många mysterier och kryptiska budskap. En halvstark trea i betyg blir det.

AN EDUCATION (2009)

Den danska regissören Lone Scherfig nominerades 2010 för två BAFTA Awards för sitt 60-tals drama An Education om livsval och risker. Det är det som den begåvade tonåringen Jenny Mellor (Carey Mulligan) står inför när hon dras in i en värld av lyx och pengar efter att hon av en slump träffat på den betydligt äldre David (Peter Sarsgaard) som bjuder med henne in i den övre societetens värld. Valet är lockande men svårt att besluta sig om eftersom Jennys föräldrar (Alfred Molina och Cara Seymour) förväntar sig att hon ska slutföra sin utbildning och söka in till det prestigefyllda Oxford-universitetet. An Education är en film om att växa upp och ta viktiga förberedande beslut inför vuxenlivet. Istället för ett grått diskbänksdrama är An Education en mer färgglad och lättsam film som förlitar sig på lätt vardagshumor och mysig romantik. Förutom en kritikerrosad regissör, kammade filmen i sig också hem tre Oscarsnomineringar, varav en var för bästa skådespelerska till Carey Mulligan. I vad som brukar kallas för Mulligans stora genombrottsroll gör hon en fantastisk rollprestation som en trovärdig tonårstjej med ambitiösa livsmål och drömmar. Tillsammans med en briljant Peter Sarsgaard skapar de en stark karaktärskemi som är ovanlig att stöta på på film. De backas upp av en underbar Alfred Molina som Jennys stränga men osäkra pappa samt Dominic Cooper och Rosamund Pike som två härliga överklassvänner till David. An Ecuation är en snygg och livfull film som förtjänar en stark trea i betyg.

THIS FILM IS NOT YET RATED (2006)

Vem är det som bestämmer om en film ska vara lämplig för barn eller inte? Vem är det som sätter åldersgränser som PG-13 och R på varenda film? Det frågar sig den amerikanska dokumentärskaparen Kirby Dick som i This Film Is Not Yet Rated bestämmer sig för att anlita privatdetektiver för att luska fram de hemliga identiteterna bakom MPAA:s (Motion Picture Association of America) noga utvalda åldersgränsbeslutare. En ganska oväntad spänning uppstår under dokumentärens gång när Kirby Dick och hans privatdetektiver kommer allt närmare sitt mål. Deras jakt blandas med intervjuer med ett stort antal filmregissörer som berättar om de absurda erfarenheter som de har tvingats genomgå när deras filmer ska åldersstämplas av MPAA:s mystiska grupp av hemmafruar, filmbolagschefer och präster. Dokumentären är väldigt pedagogisk och berättar noggrant och tydligt om alla de olika graderna av åldersgränser som tillämpas och går på djupet i varför sex på film alltid i amerikanska ögon ansetts vara farligare än grovt filmvåld när fallet i Europa och stora delar av världen är helt tvärtom. This Film Is Not Yet Rated är en mycket intressant dokumentär som faller filmintresserade i smaken. Stark trea blir betyget.

JEUX D’ENFANTS (2003)

(En: Love Me If You Dare). Jag ska vara ärlig: jag valde från början att se Jeux d’enfants endast för att min favorit och hemliga förälskelse Marion Cotillard medverkar. Jag satte mig i filmsoffan helt ovetande om vad jag skulle få uppleva (förutom vackra Cotillard, såklart!) och överraskades stort. Jeux d’enfants är en romantisk, komisk och smått magisk film som handlar om Julien (Guillaume Canet) och Sophie (Marion Cotillard) som under hela sin barndom har utmanat varandra att utföra galna stunts, elaka bus och pinsamma akter. Deras upprörande och vilda upptåg fortsätter även in i vuxenlivet men deras relation stöter på ett hinder när de båda börjar bilda mer än vänskapliga känslor gentemot varandra. Regissören Yann Samuell tar med tittaren på en nästintill drömlik berättelse med mycket romantik och gråt. Canet och Cotillard är extraordinära i huvudrollerna och har en superkemi i varje scen. Kanske var det denna film som drog de två unga skådespelarna närmare varandra även utanför jobbet eftersom de är ett gift par på riktigt. Filmens största styrka är de två huvudkaraktärernas komplexitet och deras mänskliga tankar och handlingar. De känns väldigt realistiska och gör inte alltid rätt och är inte alltid godhjärtade som många filmkaraktärer ofta är. Det är två ångestfyllda och problematiska individer som inte vet hur de ska gå tillväga i livet. Jeux d’enfants blir aldrig romantiskt sliskig och överdrivet sentimental utan håller båda fötterna på jorden. Betyget kramar sig fram till en svag fyra!

FRANKENSTEIN (1910)

Veckans andra första filmatisering är kortfilmen Frankenstein från 1910. Baserad på Mary Shelleys klassiska berättelse om forskaren Frankenstein som i försöket att skapa en perfekt människa av misstag råkar vanställa sitt experiment till ett monster. Som sagt är Frankenstein den första rörliga versionen av den legendariska rysaren som har hundratals varianter i alla olika sorters former. Kortfilmen har länge stämplats som en försvunnen relik men runt 1950-talet dök den upp via en filmsamlare i Wisconsin, USA, och idag finns den restaurerad och tillgänglig för hela världen att se (klicka här). Frankenstein är en stum kortfilm som känns påkostad för sin tid. Med visuella specialeffekter och skräckinjagande monstersmink är det från ett filmhistoriskt perspektiv en imponerande film. Helt klart sevärd för riktiga filmnördar som vill blicka tillbaka i filmhistorien och studera filmkonstens uppväxt. Med väldigt bra musik och ett imponerade historiskt värde blir betyget en svag trea.

Veckans topp 3

1. Jeux d’enfants
2. An Education
3. This Film Is Not Yet Rated