Veckoresumé #22

Den här veckan var en riktig Hitchcock-vecka med tre klassiker från den brittiske regissörens CV. Det gled även in ett mysigt kostymdrama och en spännande advokatfilm. En fräsch blandning av goa rullar helt enkelt!

THE LINCOLN LAWYER (2011)

Matthew McConaughey spelar en skum och karismatisk försvarsadvokat vid namn Mick Haller som inte alltid använder sig lagliga tillvägagångsätt i sitt arbete. Mick Haller har inget kontor utan använder sig av sin Lincoln Town Car som mobil arbetsplats. Louis Roulet (Ryan Phillippe), en ung rik man åtalas för ett mordförsök på en ung kvinna och tar hjälp av Haller som advokat. Roulet argumenterar högljutt för sin oskyldighet. Vad som från början ser ut som ett simpelt fall eskalerar fort till Hallers största och mest komplicerade fall han har fått. Vid sin sida har Haller ex-frun Maggie (Marisa Tomei) och privatdetektiven Frank (William H. Macy) som hjälp när Haller bestämmer sig för att gräva djupare i fallet och försöka få reda på om Roulet är skyldig. Haller upptäcker att saker och ting inte står helt rätt till och han dras in i ett nät av mystik och mord. The Lincoln Lawyer har många starka sidor. Filmen bärs upp av en grupp kvalitativa skådespelare som alla gör stabila insatser (förutom Phillippe som inte känns helt bekväm i sin roll) och bidrar till filmen som helhet. McConaughey är filmens stjärna och spelar en mångsidig karaktär som är ganska ovanlig att se som hjälte i det filmutbud av nya och moderna filmer som erbjuds idag. Manuset är en annan styrka som har en god blandning av realism och komplexitet utan klassiska filmklyschor och one-liners. Men The Lincoln Lawyer’s största styrka är den spännande handlingen som tar oväntade vägar och överraskar ett flertal gånger. Betyget rullar in till en svag fyra.

REAR WINDOW (1954)

Rear Window, en av Alfred Hitchcocks största klassiker, är en spännande och lättsam thriller i sann one location-anda. James Stewart spelar den äventyrslystna yrkesfotografen L.B ”Jeff” Jeffries som är tvungen att sitta still i sin lägenhet i ett par veckor på grund av ett brutet ben. Han spenderar sina repetitiva dagar med att titta ut genom vardagsrumsfönstret och observera grannarnas dagliga bestyr. När han en dag misstänker att en man i lägenhetshuset mittemot har mördat sin fru ber Jeff sin vackra och glamorösa flickvän Lisa (Grace Kelly) om hjälp med att undersöka fallet. Rear Window utspelar sig enbart i Jeffs lägenhet och allt som inträffar i de andra bostäderna observeras utifrån vardagsrummets öppna fönster. Fönstret är tittarens öga mot världen. Det kvicka och smarta manuset fyller filmen med liv och underlättar för James Stewart och Grace Kelly att leverera. De glänser av perfektion och de passar utmärkt tillsammans som två väldigt olika karaktärer som agerar motpol till varandra. Handlingen är isande spännande men samtidigt avslappnad och humoristisk. Kameraarbetet är nytänkande och kreativt med häftiga svepningar och vinklar med ett foto som är färgsprakande och levande. Kvarteret som Jeffs lägenhet är belägen i är helt konstgjord och uppbyggd i en studio. Den är så detaljerad och välgjord att man inte märker av dess artificiella attribut – mästerlig scenografi. Rear Window är en av filmhistoriens stora klassiker som måste upplevas med två fantastiska karaktärer och rollprestationer. Betyget tjuvtittar sig fram till en stark fyra.

TO CATCH A THIEF (1955)

Grace Kellys tredje och sista samarbete med Hitchcock (den första var Dial M for Murder) placerar den vackra skådespelerskan vid legenden Cary Grants sida på den franska rivieran. Grant spelar John Robie, en före detta ökänd juveltjuv med aliaset ”the cat” för hans kattinspirerade stölder, som misstänka för en ny serie juvelstölder. För att rentvå sitt namn och samtidigt ta fast den riktiga tjuven som låtsas vara ”the cat” använder han sig av den rika och unga arvtagerskan Frances (Grace Kelly) och hennes mor Jessies (Jessie Royce Landis) juveler som lockbete för att få tag på sin dubbelgångare. Cary Grant skiner starkt som alltid och Grace Kelly likaså i Hitchcocks försök att skapa en mix av både spänning och romantik. Han lyckas inte riktigt blanda dessa två genres i det här fallet då filmen blir aldrig spännande. Men romantisk och humoristisk är den helt klart! Jessie Royce Landis och Grant bidrar med den roliga och skämtsamma sidan medan Grace Kelly har den romantiska sidan. Tillsammans med snyggt foto och soliga semestermiljöer skapar de en mysig och underhållande romantisk komedi som får en stabil trea i betyg.

GOSFORD PARK (2001)

Robert Altman regisserar och Bob Balaban spelar i och producerar kostymdramat Gosford Park och tillsammans har de hjälpt till att skriva manuset. Två ambitiösa herrar med en ambitiös film. Gosford Park är en ensemblefilm med en mängd olika händelseförlopp. Samtliga utspelar sig på en övre societetsfest i en herrgård i England, 1932. Vi får följa de rika och snobbiga gästerna samt de hårt arbetande betjänterna och kockarna. Gosford Park har en extremt fullpackad rollista med i princip hela Storbritanniens skådespelarelit. Maggie Smith, Michael Gambon, Clive Owen, Kristin Scott Thomas, Charles Dance, Tom Hollander, Kelly Macdonald, Helen Mirren, Emily Watson, Eileen Atkins, Derek Jacobi, Stephen Fry och många fler. Två amerikaner deltar också på festen, Bob Balaban och Ryan Phillippe (som gör en bättre insats här än i The Lincoln Lawyer). Altman lyckas bra med att hålla styr på alla karaktärer och filmen blir aldrig särskilt rörig eller förvirrande. Den brittiska överklasskänslan är tydlig och tillfredställande i Gosford Park med dyra kläder, utsmyckade salonger, mängder av mat och te samt ett hårt klassystem. Filmen behandlar skillnaden mellan rik överklass och tjänare samtidigt som den fokuserar mycket på varje individ. Nästan alla karaktärer får en god mängd speltid med karaktärsutveckling och interaktioner. Det är i mina ögon imponerande av Altman, Balaban och huvudmanusförfattaren Julian Fellowes att lyckas pressa in mycket av många karaktärer och samtidigt följa alla händelseförlopp på två timmar och tolv minuter. Jag är inte den enda som tycker det eftersom filmen vann en Oscar för originalmanus. Gosford Park är en sevärd film med skådespel och manus på topp. De bästa prestationerna i filmen hör till Maggie Smith, Tom Hollander, Helen Mirren och Stephen Fry som stjäl scenerna de medverkar i. En stark trea får Gosford Park i betyg.

STRANGERS ON A TRAIN (1951)

Sista Hitchcock-filmen denna vecka är den svartvita noir-thrillern Strangers on a Train. Tennisstjärnan Guy Haines (Farley Granger) ska gifta om sig med en annan kvinna (Ruth Roman) och är på väg med tåg till sin nuvarande fru (Kasey Rogers) för att ta ut skilsmässa. På tåget råkar han av en slump konversera med en främling vid namn Bruno (Robert Walker) som föreslår att de två herrarna ska samarbeta. Om Guy mördar Brunos far, ska Bruno göra det samma med Guys nuvarande fru. Strangers on a Train är en mystisk thriller som aldrig överraskar eller gör något annorlunda. Den känns väldigt slätstruken och förutsägbar. Det betyder dock inte att den inte är spännande, för det är den stundtals. Men jag förväntade mig mer av denna hyllade klassiker. Farley Granger är i ena scenen nära på att spela över och i andra stel och tillbakadragen, något som gjorde att jag tappade intresset i huvudkaraktären Guy. Som tur är hans motspelare Robert Walker mästerlig i rollen som den påträngande och obehagliga Bruno Antony. Med dödsfarlig stirrblick och en psykotisk och pratglad sida leverar han i varje scen. I de scener han inte förekommer i saknar man honom. Robert Walker förtjänade en Oscarsnominering för rollen. Sorgligt nog fick han aldrig en och han dog cirka åtta månader efter filmens premiär. Strangers on a Train var hans sista film. Betyget rullar in till en stabil trea.

Veckans topp 3

1. Rear Window
2. The Lincoln Lawyer
3. Gosford Park