Veckoresumé #11

Award Season är i full gång, med Golden Globe-galan som pågår i skrivande stund och nyligen avslöjade Oscarsnomineringar, så de närmaste veckorna kommer förmodligen präglas en hel del av alla förhandsfavoriter man vill hinna se. Men visst finns det även plats för lite annat!

MONSTER’S BALL (2001)

I sydstatsrasismens USA avrättas en svart man efter att ha dömts till döden. Avrättningen sker genom den elektriska stolen och leds av den rasistiske polisen Hank (Billy Bob Thornton). Den dömde mannens fru (Halle Berry) får svårt att få ihop livet efter sin mans död och dras med stora ekonomiska problem, och som om detta inte vore nog råkar hon ut för en olycka. Då korsas hennes livsbana av Hanks, vilket leder till en minst sagt komplicerad situation. Filmen bärs upp av mycket bra rollprestationer, framförallt av Billy Bob Thornton och Halle Berry, som även vann en Oscar för sin insats. I biroller ser vi även Peter Boyle och Heath Ledger, varav den sistnämndes karaktär tyvärr får alldeles för lite utrymme. En tung och svår film i svettiga sydstatsmiljöer med några riktigt starka scener som det verkligen tar emot att se på. Stark trea, med reservation för eventuell höjning.

HAYWIRE (2011)

Efter den fyrstjärniga Contagion har inte Steven Soderbergh kommit upp i närheten av sin högstanivå. Innan årets Magic Mike gjorde han den här actionthrillern, en film som jag rätt snabbt vill glömma. Med välrenommerade skådespelare som Michael Douglas, Antonio Banderas, Ewan McGregor och Michael Fassbender i rollistan överlämnas huvudrollen åt ingen mindre än (trumvirvel)… MMA-fightern Gina Carano! Det blir lika tveksamt som det låter, dels eftersom Caranos skådespelartalang är högst begränsad, dels för att hennes främste motspelare inte är någon mindre än… Channing Tatum! Ja, det blir ju som det blir och filmen går ut på att Carano ska springa runt och slåss med poliser och skurkar för att Soderbergh ska få visa upp lite schyssta fightscener, men som i slutändan bara känns löjliga och meningslösa. Folk tål hur mycket som helst och storyn brister i flera sömmar, kvar lämnas vi med en uttråkande actionsoppa som endast förlitar sig på Soderberghs känsla för visuell stil. Den är det enda som gör att filmen klarar godkänt med nöd och näppe, men den lever riktigt farligt och riskerar en betygssänkning. En cast som Haywire:s (minus Carano och Tatum) får inte slösas bort så här.

ALFIE (1966)

En underbar Michael Caine spelar Alfie, en ung man i sina bästa år, med ett liv som rullar på bra med grym skjuts i vardagen! Han är nöjd med sin tillvaro, som går ut på att träffa kvinnor att förföra, jobba litegrann, äta och ligga på soffan med en kall öl i handen. Han möter nya damer varje dag, eller birds som han själv kallar dem, och njuter av att inte behöva hantera några komplicerade relationer. Han svävar lite som på moln och vandrar med lätta steg genom London för att bege sig in i nästa lustfyllda möte. Molnen mörknar något när han får veta att Gilda, en av hans affärer, är gravid, men efter mycket om och men bestämmer han sig för att det skulle vara ganska trevligt att bli pappa, trots allt. Riktigt så enkelt blir det inte, och relationen mellan Alfie och Gilda sätts på många prov. Filmen har en trevlig och lättsam stämning och en stor glimt i ögat, något som är nödvändigt när ens huvudkaraktär benämner kvinnor som den och beter sig allmänt oansvarigt. Michael Caine är som sagt helt underbar, och filmen har ett speciellt narrativ som går ut på att han gör korta avbrott då och då där han pratar direkt in i kameran och adresserar publiken. Hans härliga dialekt och positiva approach gör dessa pratstunder till en njutning att se på, och filmen blir en charmig och härlig feel-good med en klockren 60-talskänsla.

INDECENT PROPOSAL (1993)

Skulle du ha sex med Robert Redford för en miljon dollar? Den frågan ställer den här filmen till Demi Moore, som får ta sig en rejäl funderare kring saken tillsammans med sin man (Woody Harrelson). Diana och David (Moore och Harrelson) håller på att bygga sig ett drömhus efter Davids egen ritning när de får reda på att banken vill ha tillbaka sina pengar som de lånat. De åker då till Vegas för att försöka spela in pengarna, där de träffar miljardären John Gage (Redford). Han erbjuder dem sin hjälp i form av ett högst udda erbjudande: En miljon dollar för en natt med Diana. En svår fråga, naturligtvis, eftersom de verkligen behöver pengarna, men kan de tacka ja med gott samvete? Filmen presenterar matchen Love vs Money för publiken, och har man sett ett par filmer från Hollywood kan man snabbt ana vart filmen är på väg. Lite väl sliskiga scener med överdrivna kärleksförklaringar och en förutsägbarhet i klass med Oscarsjuryn drar ner filmen en hel del, så pass mycket att den inte kan räddas upp av de helt godkända skådespelarinsatserna från de tre huvudrollsinnehavarna. Den är långt ifrån dålig, men också långt ifrån bra.

WESTWORLD (1973)

Glöm Disneyland, Legoland och Skara Sommarland – världens bästa nöjespark heter Westworld! Där får du uppleva en simulerad värld där alla människor egentligen är robotar, vilket innebär att du kan göra vad du vill eftersom det inte är på riktigt! Du får skjuta vem du vill, starta barslagsmål, spränga hus och råna banker, allt utan att behöva ta något som helst ansvar för dina handlingar, till en kostnad av 1 000 dollar per dag. Två män bestämmer sig för att åka dit och hamnar i samma värld, västernstaden Westworld. (Det finns även en medeltida värld och en som motsvarar Romarriket). De roar sig tillsammans i den spännande världen, innan saker börjar gå snett. Robotarna beter sig underligt och i kontrollrummet förstår man ingenting. Snart blir de två männen jagade av en skräckinjagande cowboy-robot (Yul Brynner) vars sikte är inställt på att döda. Westworld är en grymt underhållande och explosiv rulle och en skön hyllning till västerngenren, regisserad av Michael Crichton (som även gjort Coma som jag skrev om förra veckan). En lättsam men spännande film med ett roligt och kreativt koncept.

IRON SKY (2012)

Finland associeras ofta med Mumintroll, depression, mörker, misär och Marimekko, men nu kan vi även lägga till rymdnazister i listan. Redan 2006 började man fila på projektet Iron Sky, en storslagen sci-fi-komedi, som till stor del finansierats med hjälp av crowdfunding. Filmen bygger på en idé om att nazisterna efter andra världskrigets slut 1945 flög till månens baksida för att bygga upp en stor militärbas. 2018 upptäcker amerikanerna nazisternas månbas, varpå nazisterna skrider till verket med sin plan att återvända till jorden och erövra planeten. Detta trappas upp till ett nytt världskrig i rymden, där USA:s president (en fiktiv version av Sarah Palin) tar upp kampen med nazisterna och drar med sig hela FN in i kriget. Filmen spelar på många bekanta nazistskämt, vilka håller en stund innan det blir uttjatat och överspelat. Skådespeleri och manus är uruselt, och när inte humorn håller faller hela filmen, trots en ganska imponerande produktion (sett till budgeten) med specialeffekter och rymddueller. Naturligtvis bör man inte ta filmen seriöst, men letar man efter någon form av kvalité är Iron Sky en återvändsgränd.

ARGO (2012)

En av årets Oscarsnomineringar för bästa film är Ben Afflecks historiska thriller om en grupp amerikaners flykt från ett krigshärjat Iran under den iranska revolutionen 1979. Sex amerikaner lyckades smita från ett gisslandrama, men tvingas gömma sig i väntan på att kunna ta sig ut ur landet, något som Tony Mendez (Affleck) får i uppdrag att hjälpa till med. Med en plan som går ut på något så osannolikt som en fejkad filminspelning åker han ner för att försöka rädda de sex personerna. Filmen är baserad på en sann historia och visar upp många bilder från den våldsamma revolution som ägde rum i Iran. Tidskänslan finns där hela tiden, med 70-talskostymer, faxapparater och lufsiga frillor och mustascher, något som tillsammans med de Alla presidentens män-liknande korridorerna och den härligt tidsenliga musiken gör resan bakåt i tiden till en angenäm sådan. Argo är en spännande film som lyckas hantera det känsliga ämnet med en hel del humor (John Goodman och Alan Arkin bjuder på lättsamma skratt), men som i slutändan blir en något endimensionell ”hinna till planet”-historia. Jag saknar även någon form av karaktärsfördjupning, då jag aldrig känner mig särskilt involverad i någon av personerna, men trots dessa svagheter är det en bra film och en härlig resa i tiden som är klart sevärd.

SILVER LININGS PLAYBOOK (2012)

En annan Oscarsnominerad film är The Fighter-regissören David O. Russells dramakomedi med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollerna. Cooper spelar en psykiskt instabil man som kommer ut från den psykiatriska anstalten och kommer hem till sina föräldrar (Robert De Niro och Jacki Weaver). Han vill söka upp sin (före detta) fru, något alla avråder honom från, och istället träffar han en annan tjej (Lawrence) som visar sig vara ganska speciell. Här utvecklas en relation med upp- och nedgångar, i en film som blandar drama och komedi på ett bra sätt. Cooper och Lawrence är bra, men bäst är en helt underbar Robert De Niro, som spelar en fotbollstokig farsa med tvångstankar om fjärrkontrollernas placering på TV-bordet. Filmen är bra hela vägen, ibland riktigt bra, men saknar en sista lilla växel för ett riktigt högt betyg. Tre starka stjärnor förtjänar den i alla fall, och jag tycker att De Niro ska ha en guldgubbe – han briljerar verkligen och fick mig att skratta många gånger! Det största garvet bjuder dock översättaren bakom den svenska titeln på, en titel som gör mig rent av galen!

I addition till ovanstående kan jag liksom Scott rekommendera tsunamidramat Lo imposible (4/5) med två starka prestationer från Naomi Watts och Ewan McGregor, samt dokumentären om Hergé, Tintin et moi (4/5), som jag recenserat under veckan.

Veckans topp 3

1. Alfie
   
2. Tintin et moi
3. Lo imposible

Veckoresumé #9

Agendan för den gångna veckan innehöll allt från fransk komedi till teaterfilm, sjukhuskonspirationer, Almodóvar, en misslyckad västern och ett brittiskt mästerverk.

PARIS-MANHATTAN (2012)

Alice bor i Paris, där hon jobbar på ett apotek och är ganska ensam och vilsen i sitt kärleksliv. Hon har inte hittat någon man, men har istället en ovanligt stark relation till Woody Allen och hans filmer. Hon har en stor affisch på sitt rum med en bild på Woody, som hon konverserar med varje dag. (Han svarar genom citat från sina filmer). En dag träffar hon en man vid namn Victor, och då börjar det hända saker i hennes liv… Paris-Manhattan är en trevlig och lättsam komedi med mogen humor och en söt och charmig Alice Taglioni i huvudrollen. Filmens höjdpunkt är Woody Allens något överraskande cameo i slutet – man kan inte annat än bli glad när gamle Woody dyker upp i rutan!

HEAVEN’S GATE (1980)

Ett par år efter framgångarna med det tidlösa mästerverket The Deer Hunter bestämde sig Michael Cimino för att samla en stark skådespelarensemble och regissera en västernsaga i 1800-talets USA. Kris Kristofferson, Christopher Walken, John Hurt och Isabelle Huppert tog plats i huvudrollerna och tar man fram monokeln går även Jeff Bridges och Mickey Rourke att hitta i rollistan. Filmen utspelar sig i Wyoming, där utländska emigranter väller in, något som inte uppskattas av vissa grupperingar i den amerikanska befolkningen. Dessa bestämmer sig för att ta invandringsfrågan i egna händer och döda alla dem som enligt landägarnas uppfattning inte hör hemma på området. En våldsam och brutal historia som skildras med tidsenliga miljöer och bra skådespeleri. Förväntar man sig en ny The Deer Hunter lär man dock bli besviken – Heaven’s Gate är inte i närheten av att hålla samma klass. Dålig är den absolut inte, men den saknar den känslomässiga laddning som krävs för att man ska bli nämnvärt berörd. Däremot riktar den relevanta frågor mot USA och landets invandringspolitik och på så sätt är det en film av betydelse. Det finns en förlängd version på över 3,5 timmar som jag nog ska ge en chans vid senare tillfälle, då jag känner att filmen kan växa i sitt fulla format. Än så länge skriver jag in en mycket stark tvåa i betyg.

För övrigt är det mycket möjligt att det dyker upp en längre text om Michael Cimino här på bloggen i framtiden, då hans karriär och livsöde är superintressant.

DEATH OF A SALESMAN (1985)

Filmatisering av Arthur Millers pjäs med samma namn. Dustin Hoffman spelar den åldrande Willy Loman som förlorar sitt jobb, kämpar för att kunna betala räkningarna, försöker komma överens med sina söner och minns tillbaka på sitt liv. Filmen är som en inspelad teaterpjäs med ytterst få platsbyten, kulisser utan tak och skådespelare som spelar sina karaktärer i flera olika åldrar. Hela den visionen fungerar, vilket är ett bevis på hur välspelad filmen är. Dusty briljerar i vanlig ordning och visar varför han är en av tidernas främsta skådespelare, och i biroller lyser det om både John Malkovich och Kate Reid. Death of a Salesman är en vemodig och dyster film med en rejäl stänk av samhällskritik, värd att se bara för skådespeleriet.

COMA (1978)

En kvinnlig läkare (Geneviève Bujold) anar ugglor i mossen när flera patienter drabbas av koma efter enkla medicinska ingrepp. Hon bestämmer sig för att gå till grunden med mysteriet och dras in i en obehaglig konspiration som försätter henne själv i livsfara. Utan någon revolutionerande intrig fungerar Coma bra som en spännande thriller och den bjuder dessutom på några riktiga nagelbitarpartier. Bujolds primära motspelare är Michael Douglas, som alltid passar bra i den här typen av filmer och lyfter scenerna han är med i. Har man svårt för sjukhus kan upplevelsen bli skräckfylld, då man knappast romantiserar sjukhusmiljöerna och dess inre kretsar.

IN THE NAME OF THE FATHER (1993)

En fantastisk politisk dramathriller baserad på en sann historia. Daniel Day-Lewis (There Will Be Blood, Lincoln) spelar nordirländaren Gerry Conlon som kommer till London 1974, råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och blir gripen av polisen som misshandlar och utpressar honom för att han ska erkänna ett brott han inte begått. Han blir dömd till livstids fängelse tillsammans med sin far (Pete Postlethwaite) som också blandas in. Kampen för frihet fortsätter i fängelset, en kamp som ska leda fram till en stor rättsskandal i Englands historia. Detta tragiska livsöde och den långa kampen engagerar hela vägen ut i en gripande film som både berör och inspirerar – en stark upplevelse. Day-Lewis och Postlethwaite gör urstarka prestationer som lyfter filmen till mästerliga nivåer, tillsammans med ett grymt soundtrack med bland andra Bono, The Kinks och Jimi Hendrix. En riktigt jävla bra film som rekommenderas varmt.

LOS 33 DE SAN JOSÉ (2010)

Ett sämre exempel på filmatisering av en sann historia. I augusti 2010 rasade en gruva i Chile och stängde in 33 gruvarbetare 700 meter under marken. Filmen skildrar deras kamp för överlevnad parallellt med räddningsarbetet ovan mark. Tyvärr håller inte filmen på många plan alls. Dagarna flyger iväg och plötsligt har det gått 69 dagar, och gruvarbetarna är till synes lika friska och rena som de var när de påbörjade arbetspasset. Räddningen kommer som en skänk från ovan och vips så är filmen slut. I addition till dessa trovärdighetsproblem övertygar inte skådespelarna och på spänningsfronten är det ganska lugnt. Med tanke på hur lite filmen levererar kan jag inte godkänna den, tyvärr.

LA MALA EDUCACIÓN (2004)

Pedro Almodóvar är en vågad och unik regissör som inte räds att ta upp kontroversiella ämnen. Precis som i de flesta av hans andra filmer behandlar han här känsliga ämnen som homosexualitet och könsroller och pekar ut präster inom den katolska kyrkan som pedofiler. La mala educación, eller Dålig uppfostran, som den heter på svenska, är en invecklad historia om två barndomsvänner som träffas i ett senare skede i livet och sakta men säkert förs mörka hemligheter från deras förflutna upp till ytan. I huvudrollen ser vi Gael García Bernal som bland annat spelar transvestit, en roll som inte riktigt är vad den från början ser ut att vara… En intressant film på många sätt och klart sevärd, så länge man håller koll på exakt vad som händer, för det är som sagt en komplicerad film som hoppar mellan tid och rum och fiktion och verklighet.

THE DA VINCI CODE (2006)

Da Vinci-koden är något så ovanligt som en bok jag faktiskt har läst, vilket gör det omöjligt att inte dra paralleller till Dan Browns bästsäljande spänningsroman. Boken är riktigt bra, något som tyvärr inte kan sägas om filmen. Da Vinci-koden består till stor del av religiösa utläggningar och en labyrint av koder som ska knäckas, och att avverka dess 500 sidor på 2,5 timmar blir i slutändan väldigt forcerat. Hans Zimmers musik och en rätt snygg visuell presentation gör att underhållningsvärdet ligger på en godkänd nivå, men det finns flera fatala störningsmoment som till exempel logiska luckor, stolpigt skådespeleri, knackigt manus och faktumet att den riktigt påträngande spänningen uteblir. Tom Hanks och Audrey Tautou lyckas inte göra något speciellt med sina roller, vilket förmodligen beror mycket på manus och regi, däremot gör Ian McKellen en ganska bra roll som den lurige brittiske professorn.

Apropå Ian McKellen (aka Gandalf) lyckades Peter Jackson lura med mig till Midgård igen, den här gången i en barnslig Sagan om Ringen-kopia som Scott har skrivit väl om i sin veckoresumé #8. The Hobbit var en stundtals plågsam upplevelse som stämplas med en hård men rättvis tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. In the Name of the Father
   
2. Death of a Salesman
3. Coma