Veckoresumé #61

Tid är pengar, sägs det. Det vet jag ingenting om för jag har varken tid eller pengar. Nedan följer hur som haver vår första veckosammanfattning sedan dinosaurierna dog ut. Helt utdöda är de visserligen inte, uppenbarligen, för i detta framhafsade alster återfinns både Bergman och Clintan. Apor, naturkatastrofer och begravningsentrepenörer ryms också i det krigshärjade klustret som är både mångkulturellt och kaotiskt. Om där finns fel och oegentligheter tar jag inget ansvar utan låter hela skulden falla på de omständigheter som placerade mig och min penna ute i en hytte i bergen i ett Norge under rikslarm och terrorhot.

THE LAST WAVE (1977)

Jag hade inte sett en film på 40 dagar (förmodligen rekord) förrän Peter Weir kom och räddade mig från idiotin med denna tidiga film. En konstnärlig storm skulle man kunna betrakta den som, en apokalypsthriller som är så långt ifrån Roland Emmerich man kan komma inom genren. Ute i en australiensisk öken går ett mystiskt oväder fram över en liten skola. Regn blir till hagel, vilket i sin tur blir till tegelstensstora isbitar. Det stora frågetecknet, mitt bland krossade fönster och blödande barnaskallar, är varifrån nederbörden hade kommit då det vid tillfället rådande klimatet var soligt, molnfritt och Tomas Ledin-kompatibelt. Regnet fortsätter vräka ner och i Sydney får en advokat (Richard Chamberlain) det inte så eftertraktade uppdraget att försvara fem aboriginer i en dråp-/mordrättegång. Denne advokat börjar luska i den aboriginska stamkulturen och gör upptäckter involverande både övernaturliga krafter och undergångsprofetior. Samtidigt får han själv besök av drömmar, syner och en (vad det verkar fysisk) mystisk man, varpå saker och ting blir alltmer obehagliga. The Last Wave är en mäktig film som är både full av symbolik och existentiella teman och stilistiskt intressant, främst vad gäller sekvenser innehållande vatten och gränsdragningar mellan dröm och verklighet. Många associationer till andra filmer kan göras, såsom det regniga Blade Runner-samhället, den av stormtankar plågade protagonisten i Take Shelter och kloakjakterna i The Third Man. Den ganska Picnic at Hanging Rock-iga musiken av Charles Wain är en viktig komponent.

SMULTRONSTÄLLET (1957)

Som filmvetarstudent har jag länge befunnit mig i en olustig position vilken definieras av att jag bara sett en enda Bergmanfilm. Jag har emellertid hållit en låg och fungerande profil och inte mött några komplikationer, men det hade nog allt blivit dags att alibititta på några beryktade storverk från den baskerförsedde gubben. Och som betygsstjärnorna vittnar om finns all anledning att gå vidare med detta företag. Smultronstället handlar om den gamle mannen Isak Borg (briljant spelad av Victor Sjöström) som ska resa till Lund för att bli jubeldoktor. Han berättar i en återkommande voice-over om hur han, trots sin framgångsrika karriär, känner att han misslyckats socialt och personligt. Under bilresan från Stockholm besöker han platser ur sitt förflutna och minns tillbaka på diverse episoder ur sitt liv, bland annat ungdomens lustfyllda stunder bland träden och smultronen som filmtiteln avser. Det är en vacker och varm film som lyckas vara både existentiellt diskuterande, om bland annat döden och Guds eventuella existens, och fantastiskt rolig med en underbart korrekt och rapp dialog. Den är tung och dyster men samtidigt lätt och ljus. Den är visuellt bländande, med ett foto att dö för. Särskilt utmärkande är den kafkeska drömmen som doktor Borg har i början av filmen. Den namnkunniga ensemblen ger alla bra prestationer. Sjöström, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Gunnar Björnstrand och Jullan Kindahl står för några av dem. Björnstrands karaktär är så mörk och uppgiven att han blir komisk, ungefär på samma sätt som exempelvis Wes Anderson brukar kombinera enorm svärta och stor komik i sina karaktärer.

”Mitt behov är att vara död. Absolut, orörligt död.”

En film att både skina upp till, skratta till, filosofera över och beröras av. Kort och gott ett mästerverk.

THE OUTLAW JOSEY WALES (1976)

Clint Eastwood har som regissör stått för många starka filmer, och själv markerar han denna krigsvästern som en av karriärens höjdpunkter. Handlingen utspelar sig under och efter det amerikanska inbördeskriget (1861-1865) och centreras kring en bonde från Missouri – Josey Wales (Clint Eastwood) – vars familj mördats av nordstatssoldater (the Union). Han vägrar acceptera unionens krigsseger, ansluter till de konfedererade (the Confederacy) och flyr, varpå han efterlyses och jagas med ett rykte som farlig och kvickhänt revolverman. Under sin resa möter han ett antal människor och har till slut samlat ihop ett litet crew bestående av bland andra en av de sista överlevarna från hans stridsgrupp i kriget, en Cherokee-indian, en Navajo-kvinna och en gammal dam från Kansas och hennes barnbarn. The Outlaw Josey Wales är en bra och charmig film med äventyr, action, härliga omgivningar, typiska västernkännetecken och en karaktäristiskt spottande, mumlande, skäggig och citerbar Clintan-karaktär. Några Sergio Leone-nivåer är den dock aldrig i närheten av. Det är mer av en glimten i ögat-historia än en ikonisk västernklassiker. Till det negativa hör en lite för lång speltid, bristande spänning, tendenser till överdriven humor och en alltför uppenbar kärlekshistoria. Men den är inte sämre än en stark trea.

PLANET OF THE APES (1968)

När vi ändå talar om uppenbara kärlekshistorier är en känga till Planet of the Apes på sin plats. Jösses, vilken outvecklad, omotiverad och slentrianmässig romans. Och en stackars Linda Harrison som i en hyfsat central roll inte har något uppdrag alls förutom att attrahera blickar. Nåväl. Franklin J. Schaffners sci-fi-filmatisering räknas som en (kult)klassiker i genren och har fått både uppföljare och remakes. Den klassiska premissen är, utan att spoila något (vilket redan gjorts av det idiotiska omslaget), att ett mänskligt rymdskepp reser i tid och rum och kraschlandar på en öde planet. Efter ett tags vandring hittar astronautgruppen civilisation. Till sin förskräckelse förstår de att apor härjar i samhällets högsta positioner och människan är underordnade hus- och experimentsdjur. Människorna, med Charlton Heston i spetsen, tillfångatas och går en lång kamp för frihet till mötes. Planet of the Apes är i grunden ett mycket intressant och tänkvärt koncept som ifrågasätter människans position, makt och handlande. De vända perspektiven för människor kontra djur likaså, men samtidigt faller detta försök på flera punkter. Först och främst lever och beter sig aporna mer som människor än som apor. De har rest byggnader i mänsklig stil (med en oklar mix av antik och nutida arkitektur), de bär kläder och pratar engelska. Tidsperioden är svårbestämd då de lever mycket primitivt men ändå kan utföra avancerad hjärnkirurgi. De logiska luckorna är många. Utöver detta präglas filmen av en stark B-känsla och saknar (med vissa undantag) trovärdighet. Den är som mest intressant under den långa vandringen på den öde planeten, där en del fina tagningar återfinns, och i slutminuternas avslöjande. Men sett till helheten är filmens idé långt mycket bättre än det filmiska utförandet.

CAPTAINS COURAGEOUS (1937)

En bortskämd liten snorunge, son till en rik storpamp, får frukost på sängen av sin betjänt, mutar folk hit och dit för att få bra betyg och är skrytig och dryg mot sina vänner. En dag trillar han av en båt och hamnar på en mindre fiskebåt. En rejäl kulturkrock. Två världar möts. På den hederliga arbetarklassens skuta går inga av lille Harveys trick och fuskgrepp hem. Båten ska till råga på detta inte nå land förrän om tre månader, så nu är han fast i en tuff men betydelsefull situtation som presenteras med tydliga moraliska budskap om ärlighet och ödmjukhet. Trots sitt förutsägbara upplägg är Captains Courageous en mycket bra och charmigt härlig film som lever mycket på två starka huvudrollsinnehavare i den 13-årige Freddie Bartholomew (sjukt duktig) och Spencer Tracy. Den senare spelar den portugisisk-amerikanske fiskaren Manuel som Harvey, efter vissa om och men, blir vän med. Tracy är alldeles underbar. Filmen är av relativt enkelt upplägg men likväl relevant, väl utförd och med stora kvalitéer som klassisk snyftare. Den imponerar dessutom i bland annat klippning och trovärdighet i scenerna till havs. Jag är snäll och mjuk och delar ut en svag fyra. En fin film, detta.

”Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.
Yeah, ho, little fish, don’t cry, don’t cry.”

(Från Manuel’s Love Song.)

AVSKED (2008)

(Originaltitel: Okuribito). Japansk film, och asiatisk film i allmänhet, är inte mitt främsta område. Jag har ofta svårt att ta till mig filmer från den asiatiska kontinenten, mycket på grund av ett ofta annorlunda berättarsätt, skådespeleri och våldsamma tonskiften. Det är något jag försöker jobba med. Yôjirô Takitas Okuribito är ett sällsynt exempel på en film från regionen som jag kan njuta av fullt ut. Det beror förmodligen på att jag hittar flera identifieringspunkter i huvudkaraktären och att narrativet är väldigt västerländskt/universellt/klassiskt. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) är en ung man som spelar cello i en Tokyobaserad orkester. Men när orkestern upplöses tvingas han ge upp musikkarriären och bestämmer sig, arbetslös, för att flytta tillbaka till sin hemby. Där hittar han en jobbannons i tidningen och går dit för intervju. Innan han ens hunnit förstå vad jobbet går ut på är han anställd, av en gammal man (Tsutomu Yamazaki) som snabbt agerar på instinkt. Det visar sig att jobbet går ut på att preparera lik inför begravningar, en noggrann och omsorgsfull ritual som utförs inför de anhöriga. Daigo är först mycket tveksam till en framtid inom yrket och hans omgivning ställer sig frågande, men han finner samtidigt någon form av mening i tillvaron och utvecklas som person. Avsked är en stillsam och mycket vacker film som är fylld av mer liv och värme än vad man skulle kunna tro om 130 minuter i begravningsbyråmiljöer. Cleant foto, härliga skådespelare och ljuvlig cellomusik ramar in en rörande berättelse som man gott kan fälla en tår eller två till.

Utöver ovan redovisade filmer har jag sett den trevliga Hitchcock-skapelsen To Catch a Thief (3/5) med Cary Grant och Grace Kelly som Scott har skrivit om här. Omtittar av Steven Soderberghs grymma och kliniskt äckliga Contagion (4/5), den rekonstruktionsutformade bergsklättringsdokumentären Touching the Void (3/5) och Woody Allens underskattade Small Time Crooks (3/5) har också genomförts.

Veckans topp 3

1. Smultronstället
2. Avsked
3. The Last Wave

Veckoresumé #38

Tre science-fiction-filmer, två klassiker och en ultrafräsch film! Trevlig läsning!

THE MAN WHO WOULD BE KING (1975)

Året är 1885 och det brittiska imperiet har med sitt starka fäste i Indien aldrig mått bättre. Men två brittiska sergeanter har fått nog. Danny (Sean Connery) och Peachy (Michael Caine) tycker att de behandlas orättvist av den brittiska armén och dess administration. De bestämmer sig för att söka lycka någon annanstans och efter noga planering beger de sig till det outforskade och ociviliserade Kafiristan – ett land som ingen utomstående har satt sin fot i sedan Alexander den Store. Deras mål är att vinna lokalbefolkningens hjärtan med brittisk kunskap och teknik för att i sinom tid bli nya kungar i det okända Kafiristan. The Man Who Would Be King är regisserad av John Huston, mannen bakom klassiker som The Treasure of the Sierra Madre och The Maltese Falcon, och är baserad på en kortroman med samma namn, skriven av Rudyard Kipling, som även förekommer i filmen. Kipling spelas av den eminente Christopher Plummer. Filmen är ett storslaget äventyr med action och humor. Det är i alla fall vad jag fick intrycket av att filmen skulle vara när jag hörde talas om den för första gången. Mina tankar fördes direkt till den fantastiska Mountains of the Moon och förväntningarna för denna film ökade drastiskt. Men trots två charmiga huvudrollsinnehavare, påkostade scenerier och många bra höjdpunkter så saknar The Man Who Would Be King något för att komma upp i samma nivå som Mountains of the Moon. Den har ett svajigt tempo som skiftar mellan underhållning på hög nivå och långtråkiga scener som man önskar ska ta slut. Men trots svagheterna är det uppenbart att Huston & Co har skapat en film med omsorg och passion. Den ställer frågor om moral och etik som är både intressanta och viktiga och den har en briljant Michael Caine som spelar en oförutsägbar och aningen osympatisk karaktär som ibland trampar väldigt nära gränsen till galenskap. The Man Who Would Be King får en stabil trea i betyg.

STOKER (2013)

En ung flicka vid namn India (Mia Wasikowska) bor tillsammans med sin emotionellt instabila mor Evelyn (Nicole Kidman). Efter sin fars död flyttar helt plötsligt den gåtfulle och okände farbrodern Charlie (Matthew Goode) in hos India och hennes mor. India hyser misstankar om morbroderns motiv, men känner sig samtidigt dragen till honom. Stoker nämnde jag i min pepplista i början av 2013 och är den film jag har längtat mest efter det här året. Filmen är regisserad av min favoritregissör Chan-wook Park och är den sydkoreanska mästarens engelskspråkiga debut. Manuset har lite oväntat skrivits av huvudrollsinnehavaren i fängelseserien Prison Break, Wentworth Miller. Manuset låg länge på the Blacklist, en lista över de bästa oanvända manusen i världen tills Park tog hand om projektet. Stoker går i Parks typiska tematiska fotspår där våld, mörker och hämnd är i fokus. Stoker är dock nedtonad i alla dessa aspekter jämfört med hans tidigare filmer. Det som istället lyfts fram är de mångsidiga karaktärerna som leder filmen framåt. India är en oförutsägbar och udda tonåring som spelas galant av Mia Wasikowska. Vid sin sida har hon en smått galen Nicole Kidman och en ännu galnare Matthew Goode. Den sistnämnda är också den bästa i filmen och gör en fenomenal och unik insats som obehaglig men samtidigt karismatisk farbror. Förutom tre enastående karaktärer och briljanta skådespelare har Park också lyckats skapa en krypande och knivskarp stämning som ligger som en filt över hela filmen, något som gör att man som tittare alltid är koncentrerad och alert. Musiken av Clint Mansell är isande och välgjord och fotot är något av det mest nytänkande och snyggaste jag har sett på länge och helt klart det bästa hittills i år. Händelsemässigt är Stoker inte en film med överraskningar, utan istället en ganska förutsägbar berättelse, men den lyckas ändå vara spännande till stor del tack vare de andra redan nämnda pusselbitarna som tillsammans utgör filmen. Chan-wook Park bevisar i och med Stoker att han inte har tappat stinget och att han är en av de bästa. En riktigt stark debut i Hollywood, en debut som förtjänar en svag fyra i betyg.

DUNE (1984)

Science-fiction-författaren Frank Herberts Dune har länge varit i Hollywoods kikare och har sedan 70-talet varit under försök att filmatiseras ett flertal gånger utan lyckat resultat. Men i början av 80-talet tog David Lynch tag i projektet och lyckades med det många tidigare inte hade lyckats med – att förvandla Herberts komplexa berättelse till ett filmmanus. Dune utspelar sig i ett avlägset solsystem där tre mäktiga familjer har varsin planet. Dessa familjer kämpar om tillgången till den mystiska och värdefulla kryddan melange som sägs förlänga liv och vidga medvetandet. Melange existerar endast på den obebodda sandplaneten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Filmen följer familjen Atreides och dess prins Paul Atreides (Kyle MacLachlan) och deras kamp mot de andra familjerna i sökandet efter melange. Dune består av en gigantisk ensemble av skådespelare med profiler som Sting, Max von Sydow, Patrick Stewart, Jürgen Prochnow, José Ferrer, Brad Dourif , Virginia Madsen och Blade Runner-profilen Sean Young. David Lynch blandar monologer och berättarröst till en stor soppa av förvirring och oklarhet. Det är svårt att hänga med när karaktärer i dialoger med varandra helt plötsligt börjar tänka och man som tittare får lyssna på både deras monologer och deras dialoger. Händelseförloppet är även det kantat av otydlighet. Filmen hoppar fram och tillbaka mellan karaktärer helt hänsynslöst och sätter tittarens koncentration på prov. Dune plågas även av ett långsamt och ointressant tempo som håller i sig långt in i filmen. Filmen blir helt enkelt långtråkig och lyckades därför inte fånga min uppmärksamhet när de intensivare scenerna trädde in. Något som Lynch dock har lyckats fånga är imponerande miljöer och scenografi. Coola industrilokaler blandas med pampiga palats och vilda sandslätter. Dune lyckas däremot inte imponera på mig och är enligt mig en ganska medioker upplevelse. Filmen får en stabil tvåa i betyg.

GATTACA (1997)

Jerome (Ethan Hawke) lever i ett framtida samhälle där eliten består av människor med endast bra och användbara egenskaper. Dessa privilegierade individer har skapats i laboratorier med hjälp av genmanipulation. Efter befruktning och innan födsel får barnets föräldrar besöka sjukhuset för att bestämma vilka egenskaper barnet ska ha och inte ha. Målet är att producera så riskfria och skickliga medborgare som möjligt. Jerome är en av de personer som inte tillhör eliten, han har inte genmanipulerats och lider av stor risk för hjärtsvikt och andra åkommor. Hans största dröm är att åka ut i rymden och han bestämmer sig för att anta en genmanipulerad mans (Jude Law) identitet för att kunna ansöka om anställning för företaget Gattaca som är framtidens motsvarighet till NASA. Gattaca är en smart och spännande thriller där stela och kala miljöer är vardag. Det Gattaca gör bäst är stämning. En stämning som osar av ett auktoritärt och strikt samhälle där personlighet och identitet åsidosätts för produktivitet och kontroll, likt ett storebrorsamhälle. Skådespelet sköts väl av en trio som dock är lite tråkig. Hawke och Uma Thurman som spelar en av Jeromes arbetskollegor gör godkända insatser men saknar karisma. Den enda som sticker ut är Jude Law som är den enda karaktären som är riktigt intressant. Olyckligtvis får han inte så mycket speltid som jag hade önskat. Till skillnad från skådespelarna har Gattaca karisma och karaktär även fast filmens centrala tema är ett opersonligt samhälle. Filmens sci-fi-element är väl utförda och likaså handlingen och dess förlopp. Gattaca får en stabil trea i betyg.

PANDORUM (2009)

Två astronauter (Ben Foster och Dennis Quaid) vaknar plötsligt upp ombord på ett gigantiskt rymdskepp. De två männen minns ingenting – vilka är de och vad är deras uppdrag? Omringade av mörker och kusliga ljud upptäcker de att enda vägen ut från rummet de vaknade upp i är en trång och mörk passage/ventilationstrumma. De inser att det kan vara enda vägen ut och beger sig ut på en upptäcktsfärd genom rymdskeppets inre. Men de inser snabbt att något inte står rätt till. Pandorum är en tyskproducerad sci-fi-skräckis med engelskspråkigt manus och till största del engelskspråkiga skådespelare, regisserad av en tysk regissör. Den börjar bra med en riktigt kuslig känsla av isolation och minnesförlust. Under filmens första halvtimme är stämningen på topp och filmen bygger upp för något som man kan ana betyder trubbel. När filmen når den katalyserande scenen, den scen som nästan alltid förekommer i skräckfilmer, den scen där det riktiga hotet uppkommer, fallerar hela bilden av en smart och läskig sci-fi-rysare och allting byts ut mot övervåld, klyschor, svordomar, överspel och skrik. Pandorum blir som så många andra skräckfilmer – ointressant och överdriven. Men trots allt skit rent ut sagt som rullar på i filmen lyckas den överraska med ett unikt och lite oväntat slut. Dessutom är Dennis Quaid, som jag alltid har tyckt illa om, helt okej i filmen trots överspel och är faktiskt den mest intressanta karaktären av de två astronauterna. Pandorum lyckas även introducera två verktyg som är perfekta sci-fi-prylar, precis sånt man vill se i en framtidsrulle. En laserrakhyvel och ett superhäftigt kravallskjutvapen. Pandorum är en ostig rysare som trots en spännande inledning och prylar som är värda en plats på min önskelista endast får en stabil tvåa i betyg.

BEN-HUR (1959)

Den judiska adelsmannen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), bosatt i Jerusalem, får uppleva ett av de kanske mest livsomvälvande filmäventyren någonsin. Efter ett missförstånd om mordförsök arresteras Ben-Hur av romarna och döms som slav och roddare ombord på en romersk galär. Med en speltid på cirka tre timmar och fyrtio minuter är Ben-Hur en av de längre klassikerna filmvärlden har att bjuda på och vi får förutom hans liv som slav även bevittna Ben-Hurs möten med Jesus och hans liv som romersk adelsman, samt hans hämndjakt efter romarna som gjorde honom till slav. Ben-Hur är ett otroligt ambitiöst projekt med scenerier som är spektakulära även sett till dagens standard. Scener där tusentals statister förekommer, alla utsmyckade i väldetaljerade kostymer och smink, visar på Hollywoods storhet och extrema budgetar under sina guldår. Visst är mer pengar involverade i dagens storfilmer men det är imponerande och nästan lite läskigt vad Ben-Hur lyckas åstadkomma utan någon CGI och andra avancerade specialeffekter. Filmen i sig är en långsam film med utdragna scener och teatraliskt skådespel, det vill säga skådespel direkt hämtat från teaterscenen. Det resulterar i detta fall i stelt och överdramatiskt skådespel som blir lite äckligt i slutändan. Översentimentalt och krystat är bara förnamnet som beskrivning när Heston och den gigantiska rollistan för dialoger med varandra. Något annat som är sliskigt är handlingen som är fylld med religiösa budskap som efter nästan fyra timmar känns som religiös propaganda. Men Ben-Hur har trots många negativa sidor många positiva. Förutom redan nämnda scenerier och detaljrikedom bjuder filmen på några scener som är minnesvärda. En sådan är en stridscen mellan ett stort antal krigsskepp och en fantastisk hästkapplöpningsscen i en gigantisk arena. Den sistnämnda hör till en av de bästa actionscenerna jag har sett och bör upplevas av alla filmentusiaster. Ben-Hur är en klassiker, inget snack om saken! Den har många mediokra sidor och är stundtals riktigt tråkig. Men när filmen lyser till, då gör den det på ett makalöst sätt och bjuder på scener som jag personligen aldrig kommer glömma. Ben-Hur får en halvsvag trea i betyg.

veckans topp 3

1. Stoker
2. Gattaca
3. The Man Who Would Be King