STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2013
Sedan skådespelardebuten i Darren Aronofskys Pi 1998, vilken han även var med och skrev, har amerikanen Sean Gullette skrivit, producerat och skådespelat i ett antal filmer och kortfilmer. Han har även flyttat till Marocko där han nu driver ett kulturprojekt som vill höja ungdomars engagemang och skapa en rikare film- och bioverksamhet i landet. 2011 gjorde han kortfilmen Traitors och nu har han utökat storyn och gjort sin första långfilm som regissör.
Storyn är centrerad kring en punkig tonårstjej som går emot många normer i det marockanska samhället, som upprepat kritiseras av filmen. Hon klär sig i jeans och huvtröjor, sjunger i ett aggressivt punkband och ger fingret (inte bokstavligen kanske) till de flesta hon stöter på. Den rebelliska huvudrollen Malika spelas av Chaimae Ben Acha som Gullette fått upp ögonen för och som bör gå en ljus framtid till mötes. Malikas familj står däremot inför en orolig framtid och riskerar att bli vräkta från sitt hus. Ekonomin går inte ihop och föräldrarna sliter på jobb som inte ger dem mycket.
Malika drömmer om att bli upptäckt som sångerska och träffar inte långt in i filmen en producent som kan göra drömmen möjlig. Problemet är att studiotiden kostar pengar, pengar som Malika inte har. När hon blir tillfrågad av en man att köra en bil åt honom från ett ställe till ett annat tänker hon att det låter skumt, men att pengarna kan rädda både hennes dröm och familjens fortsatta liv. Hon accepterar det, men det dröjer inte länge innan de dåliga vibbarna visar sig vara korrekta. Drogsmuggling är ett stort problem i dessa trakter och Malika är nu delaktig mot sin vilja. På resan träffar hon en annan tjej, Amal, som också har stora personliga bekymmer. Resan blir dels en flykt från knarkhandlarna, dels en jakt på en bättre framtid för dem båda.
Traitors har både plus och minus. Bland det positiva vill jag först och främst nämna ljudet. Den kraftigt punkiga musiken med en rytm där varje trumslag slås ut i högtalarna ger en högljudd och energisk ljudbild, med musik av bland annat The Clash och originalsoundtrack av Nathan Larson. Även bildmässigt finns saker att lägga märke till. De marockanska miljöerna, såval stad som landsbygd, skildras med färger, ljus och en rörlig kamera som adderar ytterligare till filmens energi.
Spänning är en viktig del av filmen, då flyktmomentet är framträdande. Denna spänning försvagas dock en hel del av en delvis förutsägbar handling och en forcerad utveckling (speltiden, 86 minuter, spelar naturligtvis in). Relationer utvecklas inte tillräckligt och drogaffären gör entré mycket tidigt, på samma sätt som avslutningen kommer tvärt. Manus innehåller några möjliga klichéer och mycket känns som att man har sett det förut. Därav en minskad spänning och engagemang. Därmed inte sagt att filmen är oengagerande – den kunde bara ha varit mer engagerande. En annan sak som jag saknar är fokus på tjejbandet som syns i början och i slutet men som inte får någon större presentation. Men det är Malika som är huvudkaraktären, och det är ett tydligt fokus.
Sean Gullette pratade under Face2Face-samtalet efter visningen om Marocko-projektet, för vilket han verkar ha spännande visioner och en kulturpolitisk vinkel som behövs i ett problemfyllt land. Därför går det att se mellan fingrarna för en viss övertydlighet i de politiska inslagen i filmen – en politisk dimension ser jag alltid som något positivt och den finns verkligen här. Härnäst planerar Gullette för en internationell och sexig thriller, även den med politiska drag. Den utspelar sig i Tanger (som också är titeln, Tangier) och har namn som Kristin Scott Thomas, Jeremy Irons och Emile Hirsch i rollerna. Det ser vi fram emot.
do you like phil collins? 