SFF15: Sex kortrecensioner

STOCKHOLMS FILMFESTIVAL 2015

Det blev inte mycket uträttat på festivalen i år för min del, på grund av studier och annat beklämmande livsinnehåll. Sju filmer har jag emellertid sett, varav sex kortfattat recenseras nedan (This Is England ’90 är den sjunde). Trots den begränsade skörden återfinns här Litauen, Italien, Medelhavet, Nordafrika, Sverige, Rumänien, Frankrike, Colombia, Syrien, Kanada och Chile och den spridningen är en av många fina saker med filmfestivaler.

Sangailes vasaraSANGAILES VASARA (Litauen/Frankrike/Nederländerna)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Summer of Sangaile.) Detta litauiska drama inleds med bilder från ett flygfält, där 17-åriga Sangaile står och blickar upp mot de vilt snurrande propellerplanen. Hon har en önskan om att sätta sig i ett av flygplanen, lyfta från marken och leva ut sina inre demoner, men har samtidigt svårt för höjder och hela flygspektaklets karusellkoefficient. I övrigt är hon en tonåring som alla andra, om än en person som verkar ganska stängd gentemot sin omgivning, introvert eller bara blyg, och svår att komma särskilt nära. Detta intryck består under hela filmen, och för mig personligen gör det att min relation till Sangaile aldrig blir särskilt stark. Dessutom känns flygmetaforen inte särskilt originell. Merparten av filmen handlar om det förhållande som växer fram mellan Sangaile och den mer avspända Auste som jobbar på ett café nära flygfältet, och det är tydligt från första mötet att det ligger en överhängande sexuell spänning i luften. Detta förstärks på klassiskt filmiskt vis av blickar, färger och kamerapositioner och växlar mellan att vara spännande och att vara mest förutsebart. Dialogen är mycket knapp och filmen drivs framåt av karaktärernas kroppsspråk, vilket ger både positiv och negativ effekt. Filmen är relativt snygg, välpolerad och gör vissa intressanta konstnärliga ansatser, men når liksom aldrig riktigt någon särskilt givande utveckling berättelsemässigt. Det blir tyvärr alltför ytligt och tunt, och Austes roll som den frigörande kraften som ska få Sangaile att hitta sig själv är inte särskilt nyskapande. Även om klichéer är ett starkt ord finns en ständig känsla av att detta gjorts förut.

A055_C015_02252TLAMPEDUSA IN WINTER (Österrike/Italien/Schweiz)
4 stjärnor DYLPC liten

Dokumentärfilmens kraft och betydelse kan inte nog betonas, och det är verk som den 29-årige österrikaren Jakob Brossmanns Lampedusa in Winter som på något sätt skapar förståelse för världen vi lever i och därigenom driver den framåt (vill jag hoppas). Den omfattande flyktingkris som utspelar sig på alldeles för många håll och kanter i vår direkta eller indirekta närhet har skildrats i nyhetsmedia, fotografier, reportage och mycket annat, och ett både viktigt, nyanserat och vackert tillskott till denna dokumentation är denna centraleuropeiska samproduktion som handlar om den lilla medelhavsön Lampedusa, belägen mellan Sicilien och Nordafrikas kust. Detta läge, nära såväl Tunisien och Libyen som Malta, har gett ön en otacksam position mitt i resvägen som första anhalt för många människor som flyr krig och annat elände och behöver säkerhet och någonstans att ta vägen. Otacksamt i bemärkelsen att den ca 6000 personer stora befolkningen saknar resurser och stöd för att ta hand om alla människor i nöd, särskilt eftersom ekonomin redan på förhand är enormt ansträngd och det lilla fiskesamhällets enda Sicilienfärja riskerar haveri. Bilden av Lampedusa som ett rasistiskt näste, vilken vissa media målat upp, är emellertid felaktig. Filmen visar upp ett hjälpsamt och sympatiskt folk som varje dag samlar kraft för att göra någon annans liv bättre. En kvinna medlar mellan myndigheter och en grupp nordafrikanska flyktingar som sitter och fryser på ett torg, förser dem med vatten och filtar och till slut också tak över huvudet. En man klättrar runt på båtvrak för att samla ihop ägodelar från människor som fallit offer för havets grymhet. Det är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och hedra de som omkommit. Migrationsströmmarna har kommit att prägla öfolkets vardag, och i förlängningen deras identitet. I dokumentärens framställning av den konfliktdrabbade ön står inte alls relationen mellan flyktingarna och öinvånarna i problematikens centrum – konflikten återfinns snarare mellan Lampedusa och de italienska myndigheterna, vilkas stöd varit bristfälligt. Inte bara som tidsdokument och iakttagelse av världen har Lampedusa in Winter stora kvalitéer. Rent filmiskt finns många fina vyer och upptagningar att njuta av. Tempot är lågt, musiken helt frånvarande och ur det på något sätt nästan obefintliga narrativet, den totalt inaktiva berättaren, uppstår en poetisk ton som fångar absurditeten i att ett i grunden paradisiskt medelhavssamhälle trots lugnet, trots naturen, trots den ursprungliga harmonin kan befinna sig i kris och inte veta säkert att morgondagen blir bättre.

”Vi vill att ni ska minnas Lampedusa som ön som räddade er, inte som ön som orsakade er smärta.”

– Giusi Nicolini, Lampedusas borgmästare

I jakt på ett bättre livI JAKT PÅ ETT BÄTTRE LIV (Sverige/Rumänien)
3 stjärnor DYLPC liten

På ett angränsande tema skildras i denna dokumentär Sverige ur tre rumänska kvinnors perspektiv. Denisa, 23, Sara, 24, och Liliana, 49, lämnade Rumänien för att söka lyckan i ett iskallt IKEA-land där de pantar burkar och tigger pengar från förbipasserande på gatan, vid tunnelbanestationer och utanför ICA-butiker i stockholmska förorter. Det är en besvärlig, nedbrytande och ovärdig tillvaro, och Sverige är sannerligen iskallt inte bara klimatmässigt. De bor i temporära tält ute i skogen, hämtar kvistar för att tända en eld och hoppas ha nog med mynt för att kunna äta något. Varje dag, varje kväll. Allt detta känner vi kanske redan till, men hur mycket vet vi egentligen om dessa enskilda individer? Vilka är de, vilken är deras historia och vad har drivit dem till detta livsöde? Det är dessa frågor som Caroline Kernen och Tova Kurkiala Medbos dokumentärfilm ämnar besvara, och resultatet i form av tre ingående personporträtt är lyckat. Filmen ger en inblick i kvinnornas bakgrunder, deras familj, äktenskap, studiesituation, planer och funderingar om framtiden, och utöver dokumentationen av livet i Sverige har man även rest till Rumänien för att kontrastera de båda länderna och hur livet i respektive land kan se ut. Vad gäller filmen som film kan jag sakna en vassare estetik – den hade gärna fått kännas lite mindre som ett långt nyhetsinslag – och att vissa stilmässiga detaljer hade kunnat vara mer genomarbetade, därav inget toppbetyg. Men filmens kärna står stark och även här kan vi tala om ett relevant och högaktuellt dokument av Sverige, och Europa, 2015. Tänk om alla svenskar som tycker det är så himla jobbigt att passera några tiggare på vägen hem kunde se utanför sig själva en stund och sätta sig ner och faktiskt försöka förstå vad folk går igenom där ute på gatorna.

AnnaANNA (Frankrike/Colombia)
4 stjärnor DYLPC liten

En fransk paradgren är konsten att skriva, regissera och spela finkänsliga familjedramer, ofta i en kombination av svart diskbänksrealism och hjärtlig vardagsromantik. Colombianskfödde
Jacques Toulemondes långfilmsdebut är ett gott exempel på detta. Filmens titelkaraktär Anna är en colombiansk-fransk kvinna i 30-årsåldern som bor i Paris med sin 10-årige son Nathan. Hon delar vårdnaden med sin frånskilde man och ingår samtidigt förhållande med en fransk krögare vid namn Bruno. Snart framgår att relationen med ex-mannen Philippe är klart ansträngd. Han litar inte på Anna, refererar till hennes instabila psyke (hon har uppenbarligen någon form av historia) och vill ta över hela vårdnaden av Nathan, varpå Anna inser sina dåliga odds och agerar halvt i panik: hon köper enkelbiljetter till Colombia och sticker iväg med Nathan och Bruno, utan att meddela Philippe om planerna. Anna vet själv om att hon hanterar situationen felaktigt, men försöker i förnekelse bygga upp ett nytt liv i Sydamerika med en ny familjekonstellation. I kläm hamnar förstås Nathan, som visserligen uppskattar Annas entusiasm och excessiva leksaksinköp men som blir mer och mer otålig och orolig över att han hela tiden får höra att han ska få ringa sin pappa ”lite senare”. Bruno försöker, till viss del förblindad av förälskelse, underlätta för Annas idéer, men blir alltmer frustrerad när situationens problematik bara fortsätter att trappas upp. Anna är en välspelad och spännande film, vars utgång hela tiden känns oklar och intressant. Teman som föräldraskap, social press, utanförskap och depression behandlas genom fräscha perspektiv och med en naturlig och trovärdig realism. Toulemonde visar upp en övertygande stilsäkerhet och presenterar ett gediget och genomarbetat drama nästan helt utan debutfilmsskavanker.

A Gay Girl in Damascus The Amina ProfileA GAY GIRL IN DAMASCUS: THE AMINA PROFILE (Kanada)
3 stjärnor DYLPC liten

I samband med att den arabiska våren blommade upp startades bloggen A Gay Girl in Damascus, vilken snabbt växte och länkades alltmer frekvent under 2011 och framåt. Författaren uppgav sig för att vara Amina Arraf, en homosexuell ung kvinna i Syriens huvudstad Damaskus, vilket där är långt ifrån oproblematiskt att öppet vara och direkt olagligt och farligt. Aminas popularitet ökade och hon växte fram till att bli mer och mer av en frihetskämpe och en symbol för mänskliga rättigheter i kampen mot den diktatoriska regimen. En av Aminas första kontakter, innan hon startade bloggen, var en kanadensisk kvinna, med vem hon inledde ett distansförhållande med genom chatt- och mejlkonversationer. Det är genom henne, Sandra från Montreal, historien berättas i denna dokumentär. När Amina ryktades ha bortförts började man på flera håll undersöka var hon kunde vara, och för att svara på det behövde man ta reda på vem hon egentligen var. Det var då bluffen avslöjades: Amina existerade inte utan var egentligen en amerikansk författare som inte ens befunnit sig i Syrien utan lekt med identiteter och skapat en fiktiv persona med fiktiva historier. Värdet av denna Aminas berättelser och spridningen de fick kvarstår kanske, men till vilket pris? The Amina Profile är långa stunder mycket spännande och avtäcker konspirationen bit för bit, utan att från början avslöja något. (Detta ger givetvis störst effekt om man, som jag, inte kände till historien på förhand, men filmen är i vilket fall sevärd.) Filmen undersöker vilka konsekvenser detta bedrägeri gett, såväl för Sandra som lurats som för den syriska frihetskampen i stort. Det är en snygg och väl sammansatt film som berättas i precis lagom tempo och med en klar stilistisk identitet, men som tyvärr tappar lite udd de sista 20 minuterna. En stark trea är den värd, och jag har nu genom en ny vinkel fått en smula mer vetskap om det politiska klimatet i Syrien de senaste åren.

La memoria del aguaLA MEMORIA DEL AGUA (Chile/Spanien/Argentina/Tyskland)
2 stjärnor DYLPC liten

(En: The Memory of Water.) På pappret inte helt olik Anna är chilenaren Matías Bizes drama om ett föräldrapar som förlorat sin fyraårige son i en drunkningsolycka. Handlingen kretsar kring svårigheterna i att gå vidare efter en så traumatisk händelse, och minnet av vattnet gör sig ständigt påmint i Amanda och Javiers vardag. Amanda ser ingen mening med någonting längre och anser att hon måste vara radikal och lämna Javier, medan Javier är mer hoppfull och vill få deras förhållande och fortsatta liv tillsammans att fungera. La memoria del agua låter tyvärr bättre än vad den faktiskt är, för faktum är att den är rätt smetigt regisserad med övertydlig symbolik och alltför sentimental musiksättning, och den är inte på något sätt originell och saknar helt emotionell slagkraft. Tråkigt, för det hade kunnat bli bra, särskilt med en så skicklig skådespelerska som Elena Anaya (La piel que habito) i en av huvudrollerna. Potentialen finns där men utförandet är taffligt, varför det inte blir mer än godkänt på betygsskalan.

Annonser