Capote (2005)

Capote skildrar författaren Truman Capote och följer hans arbete och relationer under arbetet med hans roman In Cold Blood. Capote som spelas av den skickliga Philip Seymour Hoffman intresserar sig för en nyhetsartikel om ett mord på fyra familjemedlemmar i en liten stad i Kansas, USA. Truman Capote som redan är ansedd som en stor författare i branschen efter att ha skrivit boken Breakfast at Tiffany’s reser till den lilla orten med sin barndomsvän, författarinnan Harper Lee (Catherine Keener) för att intervjua mordoffrens närmaste och de anklagade för att få material till sin nya bok. Under sitt arbete börjar Capotes känslor växa för en av de mordanklagade.

Bennett Miller (Moneyball, The Cruise) står bakom kameran i den här påkostade biografin som har det mesta man kan tänka sig, inom skådespelets konst. Philip Seymour Hoffman leder en rollista med tunga och erfarna namn som levererar på en hundraprocentig nivå hela vägen ut. Catherine Keener, Bruce Greenwood, Bob Balaban, Chris Cooper, Amy Ryan och Clifton Collins Jr, gör strålande jobb som birollskaraktärer, men det är Philip Seymour Hoffmans exemplariska och mästerliga insats som den frispråkiga Truman Capote som sticker ut. Capotes ljusa och lite gnälliga röst tog en stund att vänja sig vid, särskilt eftersom Hoffmans normala tal annars präglas av en rostig och mörk röst. När jag kom över den tröskeln framstår Hoffman nästan som ett geni, en mästare på att spela Capote, utan att överdriva. Hoffman gör mer än att imitera Capote, han blir Capote.

Filmens svaghet är handlingens framfart som är ojämn och dalar i engagemang. Capote är vid ett flertal stunder seg och oengagerande. Intresset svajade upp och ner, till stor del på grund av filmens första halva som aldrig griper tag i tittaren. Turen vänder dock i andra halvan då filmen lyfter sig rejält och många viktiga och emotionella scener får stor plats.

Capote är en film som trots sin svajiga handling är en väldigt intressant film i sin helhet, om en komplicerad och annorlunda man. Fotot är grått, bestående av naturliga färger som skapar en dyster och realistisk stämning som verkligen passar in på karaktären Truman Capote. Filmens starkaste kort är skådespelet som gör filmen sevärd, även om handlingens utförande inte alltid är perfekt. Philip Seymour Hoffman gör en historisk rollprestation i Capote, en rollprestation som gav honom en Oscar-statyett han verkligen förtjänar. Betyget blir en stark trea.

Breakfast at Tiffany’s (1961)

Innan Blake Edwards fick filmvärlden att skratta med Rosa Pantern-filmerna lyckades han charma biopubliken med en romantisk komedi i form av Breakfast at Tiffany’s. Den förföriska och roliga Audrey Hepburn spelar mot den skicklige George Peppard i en av filmvärldens romantiska klassiker.

Hepburn spelar den unga och frispråkige Holly Golightly som på dagarna spenderar tid med rika äldre män, en societetsflicka som får betalt för att umgås. Golightly dricker sprit, tar hand om sin katt och tar emot högljudda klagomål från sin japanska hyresvärd, Mr. Yunoishi. Trots att Golightly får betalt för att egentligen bara vara i rummet är hennes ekonomi stram för att hon spenderar pengar på alkohol till hemmafester där de flesta av de inbjudna är slumpvalda rika personer som hon vill imponera på. Holly Golightly älskar societeten och hennes dröm är att få spendera pengar i den lyxiga och dyra juvelaffären Tiffanys på centrala Manhattan i New York. Golightlys tillvaro vänds dock upp och ner, när den trevliga författaren Paul Varjak (George Peppard) flyttar in i samma lägenhetshus. Hepburns karaktär dras mellan Varjak och det lyxiga liv hon försöker att uppnå.

Filmens handling är klassisk för en romantisk film och agerar mer som en bakgrund för det filmen gör allra bäst, nämligen humor och manus. Det kvicka och smarta manuset passar Hepburn perfekt och gör Golightly till en humoristisk och sprallig karaktär. Det fungerar också med den tillbakadragna karaktären Varjak, hans förvånade reaktion och förundran över den snabba och pratglada Golightly första gången de träffas är fantastisk, kemin mellan Hepburn och Peppard är strålande. Humorn är även den på topp och den påminner mycket om den sorts humor som sedan kom att prägla Blake Edwards Rosa Pantern-filmer. En särskild scen som är fylld med humor av olika slag är en av Golightlys hemmafester där hennes trånga lilla lägenhet är belamrad av en stor variation udda karaktärer som alla har sin egna humoristiska ton. Dialogerna sprudlar av repliker som är vågade och ytterst roliga. Kanske den bästa scenen i filmen och definitivt den längsta.

Filmen har ett minus trots allt det positiva, karaktären Mr. Yunoishi. Mr. Yunoishi är en ilsken japansk hyresvärd som sprutar ut sig klagomål mot Golightlys högjudda livstil. Han hotar med att ringa polis ett flertal gånger och verkar inte tåla sina hyresgäster ett dugg. Problemet är att karaktären i filmen blir en rasistisk stereotyp som istället för att spelas av en riktig japan spelas av en sminkad Mickey Rooney. Hans utbrott och överspel skadar tempot och stämningen i filmen. Det är märkligt att karaktären inte spelas av en japan, när två av Golightlys gäster i hemmafestscenen är två japanska kvinnor som tydligt talar japanska. Blake Edwards har i intervjuer sagt att han inte tänkte på att det skulle bli något negativt av karaktären när filmen spelades in, men har i efterhand erkänt att det var ett misstag och att han skulle ha anställt en japansk skådespelare istället.

Breakfast at Tiffany’s är en film som värmer hjärtat och bjuder på skratt och romantik men samtidigt har sina seriösa stunder där svårigheter i att finna sin egen identitet och veta vem man är reflekteras. Betyget landar på en svag fyra.