Veckoresumé #23

En rysk stumfilm, en amerikansk remake av en uruguayansk skräckfilm, en Hitchcock och ett franskt drama är vad som erbjuds denna vecka.

PANSARKRYSSAREN POTEMKIN (1925)

(Vår riktlinje om att alltid skriva ut originaltiteln faller här ihop som ett korthus eftersom inte många av våra svenska läsare kan knappa in Броненосец Потёмкин hur som helst, och än mindre uttala det). Så, nu när de språkliga hindren har passerats med hjälp av den på tungan lätt placerade Pansarkryssaren Potemkin, kan vi gå till ämnet: den ryska, revolutionerande stumfilmen från mitten av 20-talet. Handlingen baseras i första hand på en verklig händelse som utspelade sig 1905 då besättningen på ett ryskt stridsfartyg gjorde uppror mot tsarväldet och anslöt sig till den ryska revolutionen. Vissa delar av filmen är dock fiktiva, som den berömda scenen vid Odessatrappan, där människor flyr nerför trappstegen samtidigt som de blir beskjutna av polisen. Filmen var högst kontroversiell när den kom och nekades att visas i vissa länder, däribland Sverige, vilket i efterhand kan tyckas fegt men ändå förståeligt. Den känns fortfarande brutal och skildrar hemska skeenden med en kompromisslös svärta. Detta gör, tillsammans med den rappa klippningen och det för sin tid imponerande kameraarbetet, att den än idag är en obekväm upplevelse och ett viktigt historiskt och politiskt tidsdokument.

SILENT HOUSE (2011)

Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene, Red Lights) har huvudrollen i denna remake av den uruguayanska skräckisen La casa muda från 2010. Jag är inte särskilt bevandrad i den uruguayanska filmvärlden, men den filmen har jag faktiskt sett. Precis som originalet handlar Silent House om en dotter (Olsen) och hennes pappa som tillsammans åker ut till sin sommarstuga i skogen för att fixa det sista inför en planerad försäljning. Fönstrena är igenbommade, dörrarna är låsta och hela huset är mörklagt. Detta är miljön vi ska komma att röra oss i under 86 rätt långa minuter, efter att pappan försvinner på ett mystiskt sätt och dottern inser att hon är inlåst med en lykta som enda vän. Filmen imponerar på ett tekniskt plan – den är filmad som om den vore en (!) enda lång tagning som i realtid följer Olsens försök att ta sig ut från mörkret. Den kusliga stämningen finns där och det här skulle kunna bli riktigt bra, men… Det blir för tråkigt! Det händer ju ingenting! I kortfilmsformat eller med en åtminstone befintlig klippning hade detta kunnat bli riktigt bra, men avsaknandet av tempo och det svajiga skådespeleriet från alla förutom Olsen gör att det inte blir mer än knappt godkänt. Precis samma problem som hos det uruguayanska originalet med andra ord, men den var nästan ännu värre.

SUSPICION (1941)

”The only actor I ever loved in my whole life”. Så sa Alfred Hitchcock om sin fyrfaldige kollaboratör Cary Grant, kanske mest känd för sin klassiska roll i North by Northwest. Suspicion, som i Sverige går under den lysande titeln Illdåd planeras? är deras första samarbete, vilket har en bit kvar till de riktigt höga höjderna som de senare skulle nå. Grant spelar kvinnokarlen Johnnie, som en dag träffar Lina (Joan Fontaine) på tåget, som han inte långt därefter gifter sig med. Johnnie utger sig för att vara en välbärgad man utan några nämnvärda problem, en yttre bild som ska komma att ifrågasättas av Lina när hon börjar undra var pengarna kommer ifrån. Misstankarna tilltar när hemligheter börjar bubbla upp till ytan och Lina börjar oroa sig för vad Johnnie egentligen har för avsikt med deras relation. Cary Grants komiska timing och genomcharmiga utstrålning är en fröjd att se, men den klickar inte helt med filmens egentligen huvudsakliga thrillerkoncept, vilket ger den lätta tonproblem. Hitchcock – tonproblem?! Ja, faktiskt. Men i slutändan är Suspicion ändå en småtrevlig och klart godkänd film som bör duga för vilken stilfull hemmakväll som helst.

ENSEMBLE, C’EST TOUT (2007)

(Sv: Tillsammans är man mindre ensam). Precis som den svenska titeln indikerar är gemenskap det ledande budskapet i detta franska relationsdrama. Fyra ensamma karaktärer möts av olika anledningar och hamnar under samma tak i en lägenhet någonstans i Paris. Det är den frusna och underviktiga städerskan Camille (Audrey Tautou), den blyge, stammande och historieintresserade Philibert (Laurent Stocker), den okänslige, motorcykelåkande och ständigt rökande kocken Franck (Guillaume Canet) och hans trädgårdsälskande mormor Paulette (Françoise Bertin) som oroar sig över ensamheten på ålderns höst. Just höst är ett passande ord för att beskriva den atmosfär som genomsyrar filmen, med kalla vindar, mörka kvällar, kyliga morgnar, stress, förkylningar och en värme som måste skapas med vänskap och kärlek när vädret inte hjälper till. Den här filmen har fått mycket blandad kritik, varav en hel del negativ sådan. Platt, förutsägbart och oengagerande har det hetat, men jag upplevde inte något av detta och är således av en annan uppfattning. Skådespelarna är utmärkta och lyckas förmedla känslorna de stöter på längs vägen ända fram till soffan. Jag skrattade, småsnyftade litegrann och följde med på den utveckling de olika personerna är med om. En film om motgångar, sorg, glädje och allt det jobbiga, problematiska, fina och värdefulla med, just det, gemenskap. Väl värd en fyra i min bok.

Veckans topp 3

1. Ensemble, c’est tout
2. Pansarkryssaren Potemkin
3. Suspicion

Veckoresumé #9

Agendan för den gångna veckan innehöll allt från fransk komedi till teaterfilm, sjukhuskonspirationer, Almodóvar, en misslyckad västern och ett brittiskt mästerverk.

PARIS-MANHATTAN (2012)

Alice bor i Paris, där hon jobbar på ett apotek och är ganska ensam och vilsen i sitt kärleksliv. Hon har inte hittat någon man, men har istället en ovanligt stark relation till Woody Allen och hans filmer. Hon har en stor affisch på sitt rum med en bild på Woody, som hon konverserar med varje dag. (Han svarar genom citat från sina filmer). En dag träffar hon en man vid namn Victor, och då börjar det hända saker i hennes liv… Paris-Manhattan är en trevlig och lättsam komedi med mogen humor och en söt och charmig Alice Taglioni i huvudrollen. Filmens höjdpunkt är Woody Allens något överraskande cameo i slutet – man kan inte annat än bli glad när gamle Woody dyker upp i rutan!

HEAVEN’S GATE (1980)

Ett par år efter framgångarna med det tidlösa mästerverket The Deer Hunter bestämde sig Michael Cimino för att samla en stark skådespelarensemble och regissera en västernsaga i 1800-talets USA. Kris Kristofferson, Christopher Walken, John Hurt och Isabelle Huppert tog plats i huvudrollerna och tar man fram monokeln går även Jeff Bridges och Mickey Rourke att hitta i rollistan. Filmen utspelar sig i Wyoming, där utländska emigranter väller in, något som inte uppskattas av vissa grupperingar i den amerikanska befolkningen. Dessa bestämmer sig för att ta invandringsfrågan i egna händer och döda alla dem som enligt landägarnas uppfattning inte hör hemma på området. En våldsam och brutal historia som skildras med tidsenliga miljöer och bra skådespeleri. Förväntar man sig en ny The Deer Hunter lär man dock bli besviken – Heaven’s Gate är inte i närheten av att hålla samma klass. Dålig är den absolut inte, men den saknar den känslomässiga laddning som krävs för att man ska bli nämnvärt berörd. Däremot riktar den relevanta frågor mot USA och landets invandringspolitik och på så sätt är det en film av betydelse. Det finns en förlängd version på över 3,5 timmar som jag nog ska ge en chans vid senare tillfälle, då jag känner att filmen kan växa i sitt fulla format. Än så länge skriver jag in en mycket stark tvåa i betyg.

För övrigt är det mycket möjligt att det dyker upp en längre text om Michael Cimino här på bloggen i framtiden, då hans karriär och livsöde är superintressant.

DEATH OF A SALESMAN (1985)

Filmatisering av Arthur Millers pjäs med samma namn. Dustin Hoffman spelar den åldrande Willy Loman som förlorar sitt jobb, kämpar för att kunna betala räkningarna, försöker komma överens med sina söner och minns tillbaka på sitt liv. Filmen är som en inspelad teaterpjäs med ytterst få platsbyten, kulisser utan tak och skådespelare som spelar sina karaktärer i flera olika åldrar. Hela den visionen fungerar, vilket är ett bevis på hur välspelad filmen är. Dusty briljerar i vanlig ordning och visar varför han är en av tidernas främsta skådespelare, och i biroller lyser det om både John Malkovich och Kate Reid. Death of a Salesman är en vemodig och dyster film med en rejäl stänk av samhällskritik, värd att se bara för skådespeleriet.

COMA (1978)

En kvinnlig läkare (Geneviève Bujold) anar ugglor i mossen när flera patienter drabbas av koma efter enkla medicinska ingrepp. Hon bestämmer sig för att gå till grunden med mysteriet och dras in i en obehaglig konspiration som försätter henne själv i livsfara. Utan någon revolutionerande intrig fungerar Coma bra som en spännande thriller och den bjuder dessutom på några riktiga nagelbitarpartier. Bujolds primära motspelare är Michael Douglas, som alltid passar bra i den här typen av filmer och lyfter scenerna han är med i. Har man svårt för sjukhus kan upplevelsen bli skräckfylld, då man knappast romantiserar sjukhusmiljöerna och dess inre kretsar.

IN THE NAME OF THE FATHER (1993)

En fantastisk politisk dramathriller baserad på en sann historia. Daniel Day-Lewis (There Will Be Blood, Lincoln) spelar nordirländaren Gerry Conlon som kommer till London 1974, råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och blir gripen av polisen som misshandlar och utpressar honom för att han ska erkänna ett brott han inte begått. Han blir dömd till livstids fängelse tillsammans med sin far (Pete Postlethwaite) som också blandas in. Kampen för frihet fortsätter i fängelset, en kamp som ska leda fram till en stor rättsskandal i Englands historia. Detta tragiska livsöde och den långa kampen engagerar hela vägen ut i en gripande film som både berör och inspirerar – en stark upplevelse. Day-Lewis och Postlethwaite gör urstarka prestationer som lyfter filmen till mästerliga nivåer, tillsammans med ett grymt soundtrack med bland andra Bono, The Kinks och Jimi Hendrix. En riktigt jävla bra film som rekommenderas varmt.

LOS 33 DE SAN JOSÉ (2010)

Ett sämre exempel på filmatisering av en sann historia. I augusti 2010 rasade en gruva i Chile och stängde in 33 gruvarbetare 700 meter under marken. Filmen skildrar deras kamp för överlevnad parallellt med räddningsarbetet ovan mark. Tyvärr håller inte filmen på många plan alls. Dagarna flyger iväg och plötsligt har det gått 69 dagar, och gruvarbetarna är till synes lika friska och rena som de var när de påbörjade arbetspasset. Räddningen kommer som en skänk från ovan och vips så är filmen slut. I addition till dessa trovärdighetsproblem övertygar inte skådespelarna och på spänningsfronten är det ganska lugnt. Med tanke på hur lite filmen levererar kan jag inte godkänna den, tyvärr.

LA MALA EDUCACIÓN (2004)

Pedro Almodóvar är en vågad och unik regissör som inte räds att ta upp kontroversiella ämnen. Precis som i de flesta av hans andra filmer behandlar han här känsliga ämnen som homosexualitet och könsroller och pekar ut präster inom den katolska kyrkan som pedofiler. La mala educación, eller Dålig uppfostran, som den heter på svenska, är en invecklad historia om två barndomsvänner som träffas i ett senare skede i livet och sakta men säkert förs mörka hemligheter från deras förflutna upp till ytan. I huvudrollen ser vi Gael García Bernal som bland annat spelar transvestit, en roll som inte riktigt är vad den från början ser ut att vara… En intressant film på många sätt och klart sevärd, så länge man håller koll på exakt vad som händer, för det är som sagt en komplicerad film som hoppar mellan tid och rum och fiktion och verklighet.

THE DA VINCI CODE (2006)

Da Vinci-koden är något så ovanligt som en bok jag faktiskt har läst, vilket gör det omöjligt att inte dra paralleller till Dan Browns bästsäljande spänningsroman. Boken är riktigt bra, något som tyvärr inte kan sägas om filmen. Da Vinci-koden består till stor del av religiösa utläggningar och en labyrint av koder som ska knäckas, och att avverka dess 500 sidor på 2,5 timmar blir i slutändan väldigt forcerat. Hans Zimmers musik och en rätt snygg visuell presentation gör att underhållningsvärdet ligger på en godkänd nivå, men det finns flera fatala störningsmoment som till exempel logiska luckor, stolpigt skådespeleri, knackigt manus och faktumet att den riktigt påträngande spänningen uteblir. Tom Hanks och Audrey Tautou lyckas inte göra något speciellt med sina roller, vilket förmodligen beror mycket på manus och regi, däremot gör Ian McKellen en ganska bra roll som den lurige brittiske professorn.

Apropå Ian McKellen (aka Gandalf) lyckades Peter Jackson lura med mig till Midgård igen, den här gången i en barnslig Sagan om Ringen-kopia som Scott har skrivit väl om i sin veckoresumé #8. The Hobbit var en stundtals plågsam upplevelse som stämplas med en hård men rättvis tvåa i betyg.

Veckans topp 3

1. In the Name of the Father
   
2. Death of a Salesman
3. Coma