Veckoresumé #50

Sci-fi, zombies, thriller, fantasy, drama, komedi och samurajer! Nästan allt är med i veckans filmresumé! Dessutom är det vår 50:e resumé på bloggen! Vi utlovar en superspecialare på resumé #100. Det gör mig lika glad som Kevin Spacey och Barry Pepper! Trevlig läsning!

EUROPA REPORT (2013)

I skymundan av alla stora science-fiction-filmer som har visats på biograferna det här året dök ett litet men samtidigt storslaget rymdäventyr upp regisserat av en ecuadoriansk regissör med en internationellt blandad rollista. Europa Report utspelar sig i en inte så avlägsen framtid och följer en grupp astronauter på deras långa resa till Jupiters fjärde måne Europa som ryktas ha potential att hysa levande organismer. Europa Report är helt och hållet berättad via videomaterial och ljudupptagningar från rymdskeppets kameror, vilket gör att filmen känns som en dokumentärfilm där klassificerat material visas upp för första gången. Som om man skulle sitta i kommandocentralen på jorden och kommunicera och observera besättningen ute i rymden via live-TV. Det gör att filmen känns otroligt realistisk, autentisk och engagerande utan att bli stel och ointressant. För trots den nästintill pedantiska realismen och detaljrikedomen är filmen alltid spännande och smått klaustrofobisk. Några av filmens bästa scener involverar stunder där besättningen koncentrerat lyssnar på små subtila ljudfrekvenser som blandas med kusliga stunder av ren och skär tystnad. Europa Report är en film som inte bjuder på feta explosioner utan istället påminner om filmer som Das Boot, där det mänskliga sinnet och den klaustrofobiska stämningen är i fokus. På skådespelarfronten är rollistan som sagt internationellt blandad med skådespelare från USA, Rumänien, Polen, Sverige och Sydafrika. De två sistnämnda nationerna är representerade av Michael Nyqvist (som dock spelar ryss) och District 9-stjärnan Sharlto Copley (som spelar amerikan). Skådespelet är stabilt av samtliga men det är Nyqvist och Copley som sticker ut mest. Europa Report är en frisk fläkt i sommarkaoset av påkostade blockbusters och uppföljare. En film som vågar något eget och som förtjänar en halvstark trea i betyg.

EL LABERINTO DEL FAUNO (2006)

(Sv: Pans labyrint). Året är 1944 och det spanska inbördeskriget börjar närma sig sitt slut. Mitt i den stora röran mellan Francos militäriska järnhandsstyre och de frihetssökande rebellerna befinner sig den unga flickan Ofelia (Ivana Baquero) som är dotter till den nyligen omgifta Carmen (Ariadna Gil). Ofelia flyttar med sin mor till sin nya styvfar, den auktoritäre och iskalle Vidal (Sergi López) som är kapten i Francos armé. Ofelia har svårt att anpassa sig till sitt nya liv där regler och disciplin är allt. Men allt skall komma att förändras när hon en dag hittar en mystisk labyrint i en skog som leder in till en magisk värld. El laberinto del fauno är den mexikanske regissören Guillermo del Toros mest kända och hyllade film som kammade hem tre av sex nominerade Oscarsstatyetter. Vad jag förväntade mig vara ett mysigt familjeäventyr visade sig vara något helt annat. El laberinto del fauno är en mörk och vuxen film som inte är lämplig för en yngre publik. Den är våldsam, blodig och obehaglig, något som överraskade mig totalt. På ett positivt sätt. Det är en film som med sin mörka och melankoliska stämning vågar berätta en mogen berättelse med sagoväsen och magi för en vuxen publik. En film som dessutom har ett barn i huvudrollen. Ett barn som spelas utmärkt av den unga Ivana Baquero. Hon backas upp av stabilt skådespel från alla delaktiga men särskilt av Sergi López som levererar en briljant och extremt osympatisk diktatorisk kapten. Med fantastiskt monstersmink, briljant skådespel och en mörk stämning lyckas del Toro dela med sig av en levande och magisk upplevelse. Betyget landar på en superstark trea.

YOUNG FRANKENSTEIN (1974)

Hjärnforskaren Dr. Frederick Frankenstein (Gene Wilder) får en dag plötsligt kännedom om att hans sedan länge döda farfar, den ökände Dr. Frankenstein, har ett gigantiskt slott i kusliga Transylvanien. Det visar sig att Frederick Frankenstein står i testamentet och därför får ärva slottet och alla dess tillhörigheter. Dr. Frankenstein beger sig till det spöklika slottet och möts där av slottets udda huspersonal. Den puckelryggige Igor (Marty Feldman), den korkade laboratorieassistenten Inga (Teri Garr) och den sura Frau Blücher (Cloris Leachman). Vad som sedan följer är komedi på hög nivå när försök att återuppliva Frankensteins monster sätts igång. Komedimästaren Mel Brooks har både skrivit och regisserat Young Frankenstein, som ofta får titulera på listor över världens bästa komedier. Dr. Frankenstein och hans slottspersonal utgör en fantastisk ensemble av komiska karaktärer som ständigt stöter på nya problem att lösa. Samtliga i rollistan gör fantastiskt härliga och överspelande prestationer. Gene Wilder är fantastisk som den excentriske och dramatiske Dr. Frankenstein och Marty Feldman är klockren som den förvirrade men godhjärtade Igor. Brooks har även fått med sig Gene Hackman i en liten men underbar roll som en blind gammal man. Young Frankenstein är en klassiker med fantastisk humor och härliga karaktärer. Betyget skrattar sig fram till en stark trea.

25TH HOUR (2002)

Monty (Edward Norton) har det jobbigt. Han har dömts till sju års fängelse för narkotikabrott och har endast 24 timmar kvar i frihet innan han skrivs in i fängelset för att avtjäna sitt straff. Deppig och fundersam inför sitt nya liv bakom galler promenerar Monty på New Yorks gator. Han besöker sin gamla skola, rastar sin hund, sitter på parkbänkar, äter lunch med sin far (Brian Cox), spenderar tid med sin flickvän (Rosario Dawson) och festar med sina kompisar Jacob (Philip Seymour Hoffman) och Frank (Barry Pepper). 25th Hour är en tänkande film där livet och vänskap reflekteras och där den konstanta känslan av missnöje och depression ligger som ett täcke på varje ord som yttras. Spike Lees 25th Hour är en mörk och tung film som är mänsklig och viktig. Karaktärernas känslor bubblar hela tiden under ytan på gränsen till att koka över. Manuset är skrivet av David Benioff (manusförfattare och skapare av HBO:s Game of Thrones) och baserat på hans egen roman med samma namn. Det är ett briljant manus som känns taget direkt ur verkligheten. Dialogerna är smarta, nyanserade och känslosamma. Skådespelet är på en fenomenalt hög nivå hos allihopa. Cox och Dawson gör briljanta insatser som Montys allra närmaste familjemedlemmar. Hoffman är fantastisk som den osäkre och blyge läraren Jacob. Pepper är kunglig som den kaxige och självsäkre börsmäklaren Frank. Edward Norton gör tillsammans med sin roll som nynazist i American History X kanske sin bästa prestation någonsin. Nästintill allt i 25th Hour är perfekt utfört. Stark fyra i betyg.

BREACH (2007)

Baserad på den verkliga händelsen om FBI-anställde Robert Hanssen som i hemlighet var spion åt Ryssland. Hanssen läckte ut topphemliga dokument och uppgifter till ryska kontakter i hela 22 år, samtidigt som han gjorde karriär i FBI:s största korridorer och levde ett djupt religiöst och konservativt liv med sin hemmafru och sina barn. Ryan Phillippe spelar den unge FBI-anställda Eric O’Neill som är sugen på att snabbt klättra på karriärstegen. Han får en dag i uppdrag av en högt uppsatt FBI-chef spelad av Laura Linney att börja arbeta som Robert Hanssens assistent. Men Eric O’Neills riktiga uppdrag är att lära känna Hanssen och samtidigt snoka efter ledtrådar som kan bevisa att Hanssen är en spion som den högsta ledningen befarat. Robert Hanssen spelas av den fantastiske Chris Cooper som gör en prestation på Oscarsnivå. Phillippe gör en stabil insats och Laura Linney är briljant som alltid. Breach är spännande och full av konspirationer och vändningar. Det är en smart thriller som aldrig spårar ur eller känns förutsägbar trots att den har ett förutbestämt slut. Breach är en resa in i en kluven och mystisk man vars agenda inte är vad den ser ut att vara. Det är en thriller som passar perfekt för konspirationshungriga filmälskare. Stabil fyra i betyg.

HARA-KIRI: DEATH OF A SAMURAI (2011)

(Originaltitel: Ichimei). Kontroversielle japanske regissören Takashi Miike, mannen bakom en av världens mest våldsamma och kontroversiella filmer, Ichi the Killer (Originaltitel: Koroshiya 1), är en man som gärna skiftar genrer. Den här gången är det samurajer som gäller. Hara-Kiri: Death of a Samurai är en remake på 1962 års Harakiri och handlar om en fattig samuraj som anländer till en lords gård för att be om att få utföra hara-kiri eller seppuku som det också kallas. Lorden börjar dock misstänka samurajen för att bluffa och en konfrontation inleds. Hara-kiri är att ta självmord genom att hugga och skära upp magen med sitt svärd. Det var en sed som kunde utföras av en samuraj om han hellre ville dö än att falla i fiendens händer. Hara-kiri ansågs vara ett värdigt sätt att ta självmord på med hedern i behåll. Hara-kiri: Death of a Samurai är en långsamt berättad film med väldigt lite svärdstrider och våldsamheter. Det är istället ett drama om den fattige samurajens liv och tidigare erfarenheter som far. Samurajen berättar via flashbacks för lorden om varför han har anlänt till gården. Filmen är välspelad men också stundtals överdrivet dramatisk, vilket gör att vissa scener inte passar in. Den är också stundtals för långsam för sitt eget bästa. Jag tappade intresset ett par gånger under filmens speltid. Men överlag är Hara-kiri: Death of a Samurai en vackert berättad film med snyggt foto och coola samurajer. Betyget blir en stabil trea.

COCKNEYS VS ZOMBIES (2012)

Londons stadsdel East End är känd för sin lokalbefolkning, så kallade cockneys. Med grov dialekt och en råbarkad och vild stil är cockneys högljudda och kaxiga. De får dock möta sin största utmaning någonsin när East End plötsligt invaderas av klassiska zombies. Andy och Terry är två godhjärtade cockney-bröder som tillsammans med bästa vännen Davey, kusinen Katy och galningen ”Mental” Mickey bestämmer sig för att råna en bank för att med hjälp av pengarna kunna rädda deras morfars ålderdomshem. Men när pengarna har packats ner i stora svarta väskor och gänget stiger ut ur banken välkomnas dem inte av polisen utan istället av köttätande zombies. Vad som sedan följer är en humoristisk köttfest med skjutvapen och avhuggna kroppsdelar i mängder. Filmen bjuder på rullstolspensionärer med kulsprutor och katana-svingande kusiner. Cockneys vs Zombies är en vild zombiekomedi med störtsköna dialekter och härliga one-liners. Filmens stora styrka är karaktären ”Mental” Mickey som inte bara är galen utan också riktigt badass. Han levererar one-liner efter one-liner och köttar sig igenom svärmer av zombies. Filmen är självklart en film som snubblar på gränsen till B-film. Men det är svårt att inte njuta av filmens första halva som är underbar. Den tappar dock rejält i sista halvan och blir enformig och tråkig. Underhållningsnivån sjunker rejält och man börjar nästan undra om filmen har bytt regissör och manus i andra halvlek. Det här köttkalaset är underhållande och dåligt och får en svag tvåa i betyg! Se den, fast gör det inte!

veckans topp 3

1. 25th Hour
2. Breach
3. El laberinto del fauno

Veckoresumé #35

Pang på rödbetan! Back in action! Nu är vi tillbaka med en hel lista med filmer, för det mesta bra sådana dessutom. Trevlig läsning och kör i vind!

HOT SHOTS! (1991)

Den mycket ostiga kultfilmen Top Gun bjöd på många sätt in till parodi, vilket Airplane!-regissören och The Naked Gun-författaren Jim Abrahams tog vara på genom att ge oss denna sensationellt underhållande komedi. Flygarhjälten Tom Cruise är utbytt mot Charlie Sheen, vars emotionellt instabila karaktär Topper Harley kallas till ett topphemligt uppdrag som går ut på att försöka spränga Saddam Husseins kärnkraftverk. Uppdraget leds av den tankspridde och mentalt frånvarande amiralen ”Tug” Benson, underbart spelad av Lloyd Bridges. Man parodierar flera klassiska filmer och slänger in många slumpartade inslag, så som att Charlie Sheen blir Stålmannen och att en tandläkare snabbt ställer frågan ”Is it safe?”, en referens till Laurence Oliviers fasansfulle tandläkare i Marathon Man. Vidare steker Topper bacon på sin flickväns (Valeria Golino) mage, Tug bedömer ”enemies 12 o’clock” som en fin lunchpausmarginal på 25 minuter och man planerar hur amiralens bortflugna keps ska hämtas på tillbakaresan ute till havs. Vissa bitar skulle mycket väl kunna ha skrivits för Family Guy. Det är löjligt och ibland barnsligt, intelligensnivån är låg och slapstick-inslagen många – men det är också helt fantastiskt! Det är gapflabb på gapflabb och det finns inga gränser för hur mycket man kan skratta i de allra dummaste ögonblicken! En klart underskattad film som med sin genialiskt dumma humor gjort sig förtjänt av en helt självklar fyra i betyg!

RIGHTEOUS KILL (2008)

Två av mina husgudar, Al Pacino och Robert De Niro, har tidigare synts tillsammans på duken i ett magiskt möte i Michael Manns grymma actionthriller Heat från 1995. Här återförenas de i en inte alls lika grym snutfilm med den svaga regissören Jon Avnet som dirigent. Ingen av dem når upp till någon mästernivå (vilken de båda visat gång på gång att de besitter), men ansvarig för detta är i första hand regissören och manusförfattaren, vilka inte lyckas göra dessa titaner rättvisa. 50 Cent gör en skurkroll – bara det sänder ut varningssignaler som kan få det stabilaste av stenblock att krackelera – och allt känns verkligen bara trött och halvdant. De Niro och Pacino är två gamla NYPD-veteraner som ska reda ut ett antal mord. Morden har en viss koppling till varandra som de försöker lista ut, och de blir båda mer och mer insyltade på ett eller annat sätt. Mer ska kanske inte sägas, för överraskande nog finns här en twist som i alla fall inte jag hade väntat mig. Den skänkte i alla fall en liten gnutta hopp till denna annars hopplösa film och gör tillsammans med det faktum att det alltid är trevligt att se De Niro och Pacino, oavsett filmens kvalité, att jag kan ge den en mycket snäll och svag tvåa.

DETACHMENT (2011)

Den fantastiske Adrien Brody spelar en lärarvikarie som kommer till en skola där allt är hopplöst. Eleverna har gett upp, lärarna har gett upp och skolan är nu mer av ett mentalt slagfält där alla trampar på sociala minor gång efter annan. Allt i den här filmen är svart – mörker och misär. Det är lätt att utifrån omslaget tro att filmen handlar om en lärare som ska organisera en stökig klass, men så är icke fallet. Den handlar om så mycket mer än så. Hur klyschigt det än låter så handlar den om livet, och allt vad det innebär. Den handlar om hur olika människor reagerar i och hanterar tuffa situationer – lärarvikarien (Brody), en minderårig prostituerad (Sami Gayle), en pillerbrukande lärare som spårat ur (James Caan), en känslomässigt tyngd och svårt deprimerad elev med stor kreativitet och vision (Betty Kaye) och diverse andra personer på skolan. American History X-regissören Tony Kaye har skapat en film med ett enormt djup, oändlig svärta och gripande berättelser och rolltolkningar. Adrien Brody håller i den röda tråden och visar vilken enorm förmåga han besitter, bland annat genom återkommande monologer där han berättar om sin tillvaro framför en kamera. I början kändes filmen något överdriven, allt var så maximalt uppskruvat negativt, men ju längre som går desto djupare in i tragiken förs man som tittare. Och till slut bara brister det och tårarna uppenbarar sig. Och låt dem komma! Det är det som är det vackra med film! Det är också ett kvitto på hur djupt Detachment berör och vilket strålande jobb Tony Kaye har gjort med densamma.

FANTASTIC MR. FOX (2009)

Ett magiskt mästerverk från Wes Anderson och hans animationsteam! En otroligt väldekorerad stop motion-film där varje bildruta är en konstnärlig skapelse som talar för sig själv. George Clooney hoppar in och gör rösten till Mr. Fox, denna fantastiska räv, med ett kriminellt förflutet men som nu skriver krönikor i en dagstidning. Han köper ett träd av mäklaren Badger (Bill Murray) där han flyttar in tillsammans med sin fru Felicity Fox (Meryl Streep) och sin son Ash (Jason Schwartzman). I området finns tre onda bönder, vars farmar Mr. Fox inte kan motstå att försöka råna. Hans mästerplan är dock inte helt vattentät och företaget får fatala konsekvenser som ska komma att påverka hela byn. Under resans gång får vi möta en massa underbara karaktärer: familjen Fox, naturligtvis, Mr. Fox atletiske brorson Kristofferson, den nervöse pungråttan tillika Mr. Fox sidekick Kylie, äppelcidervakten Rat (Willem Dafoe) som alltid ackompanjeras av västernmusik, skolans tränare i den svårförståeliga sporten whack-bat Skip (Owen Wilson), för att bara nämna några stycken ur den stora skaran av genomcharmiga filurer. Den ambitiösa stop motion-tekniken gör filmen levande och genomgående gullig, manuset är fyllt av Andersons klockrena humor och bara det faktum att små djur går runt och pratar som vilka personer som helst blir i det här fallet fantastiskt. Jag log mig igenom hela filmen och investerade hela min själ i de spännande och roliga äventyren – det var helt enkelt en perfekt upplevelse. Trots sin överhängande gullighet hanterar Fantastic Mr. Fox flera seriösa problem och, om man så vill, existensfilosofiska dilemman. Mr. Fox känner ett ansvar att ta hand om sin familj, samtidigt som han vill behålla sin äventyrliga sida. Mrs. Fox uttrycker sin frustration över att inte riktigt kunna lita på sin man och sonen Ash känner sig bortglömd och är avundsjuk på sin kusin Kristofferson, som i sin tur oroas över sin sjuke far. Kylie undrar vad hans roll i allt är och allt detta lägger egentligen grunden för budskapet att alla har något unikt som gör att han eller hon kan bidra på något sätt. Alla som har sett Rebel Without a Cause kan dessutom hålla utkik efter en klockren liten referens när Kylie blir förvirrad över paret Fox oenighet i en hetsig diskussion. Sammanfattningsvis är Fantastic Mr. Fox ett strålande mästerverk och en film som går direkt upp som en av mina favoriter. Ren filmmagi från Wes och gänget!

THE TEN (2007)

En komedi som i sin helhet inte alls håller måttet. Upplägget The Ten går ut på att framföra tio olika småhistorier (de får ungefär 5-10 minuter var), som på otroligt krystad väg binds samman av Bibelns tio budord. Varje segment ska alltså motsvara ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” osv. Denna koppling ser jag som en nödlösning för att man på något sätt desperat försökt hitta en röd tråd. Det finns ett par delar som faktiskt är lite småroliga, t ex den där två grannar tävlar i vem som kan köpa flest datortomografer, vilket förstör deras liv. Vissa delar är dock bara usla, som när Winona Ryder blir kär i en docka och mellanpartierna där Paul Rudd utifrån ett värdelöst manus ska försöka skämta och samtidigt skapa en övergång mellan de olika historierna framför en mycket ful green screen. Som komedi faller filmen på att det går alldeles för lång tid mellan skratten. Den faller även på att manuset bitvis är fantasilöst, klyschigt, fördomsfullt och framförallt tråkigt. The Ten får inte godkänt.

JAGTEN (2012)

(Sv: Jakten). Mads Mikkelsen vann pris för bästa skådespelare i Cannes, samtidigt som delar av publiken lämnade salongen mitt under pågående visning. Jagten är sannerligen en film som upprör, för vissa i positiv mening, för andra i negativ. Jag tillhör utan tvekan den positiva skaran. Handlingen utspelar sig i en småstad i Danmark där den 40-årige dagisläraren Lucas (Mikkelsen) är på god väg att få ordning på sitt liv igen efter att ha skiljt sig och hittat ett nytt jobb. Han är omtyckt bland både dagisbarnen och personalen och har goda relationer med sina vänner. Men en dag sipprar det där lilla ryktet ut som ska förändra hans liv för gott. En flicka på dagiset berättar för en annan lärare att hon har sett saker hon inte bör se och att Lucas är ansvarig för detta. Vi vet att Lucas inte har gjort något fel, men vem tror man på i första hand – en vuxen man eller ett oskyldigt barn? Det dröjer inte länge förrän uppgifterna sprider sig till föräldrar och vidare bland stadens invånare och Lucas tvingas stå ut med både det ena och det andra, och se dörr efter dörr stängas framför sina ögon. Han är inte välkommen längre och måste nu lägga om hela sin tillvaro. Det finns en känsla som driver den här filmen framåt – den spelar ett enda kort, ett kort som är jäkligt starkt. Frustration. Det är fruktansvärt att följa utvecklingen kring den oskyldige Lucas liv och den frustration, förtvivlan och ilska som väcks hos en som tittare för ständigt engagemanget upp till nya nivåer. Det är gripande, förbannat jobbigt, välspelat – Mads Mikkelsen är fenomenal – och vackert inramat med hjälp av foto, musik och höstmiljöer som förstärker upplevelsen. Man kan kanske ifrågasätta upptrappningens hiskeliga tempo (är det trovärdigt?), där folket genast vänder sig mot Lucas, men kanske är det så vi människor fungerar, enligt principen ”barn ljuger aldrig”. Sammanfattningsvis är Jagten är en frustrerande upplevelse som växer sig starkare och starkare, och en av 2012 års bästa filmer.

BIG FISH (2003)

Sagoberättaren Tim Burton träffar inte alltid rätt, men Big Fish är en film som skiljer sig en hel del från hans mörkare, mer gotiska filmer som gärna kombinerar skräck och komedi. Big Fish kombinerar snarare drama och komedi i en stundtals varm och känslosam berättelse. Narrativet har utformats kring filmens teman, såsom fantasi, anekdoter och mytomani, och huvudkaraktären Edward Bloom (ej att förväxla med gastronomkungen i TV) tar oss med på resor genom tid och rum. Ewan McGregor gestaltar den yngre versionen av Ed, som träffar en jätte, jobbar på cirkus och förälskar sig, medan den äldre Ed, som mest ligger i sängen och berättar om gamla minnen, spelas av Albert Finney. Eds son William (Billy Crudup) har tröttnat på att inte veta vad han egentligen ska tro om sin pappa och hur mycket av det han berättar som egentligen är sant, så han försöker ta reda på mer om sin fars liv och sin egen historia. Han vill helt enkelt lära känna sin pappa på ålderns höst, vilket ger oss den fullspäckade och rikligt utsmyckade sammanfattningen av Edward Blooms till synes sensationella liv. Jag var till en början skeptisk – löjligt och inte särskilt trovärdigt var mina spontana tankar – men ju längre som gick av filmen desto mer involverad blir man och ju närmare man kommer kärnan av historien desto intressantare blir det. Slutet är också riktigt bra och rörande, vilket ger Big Fish en i slutändan fin trea i betyg.

HOT SHOTS! PART DEUX (1993)

Jahaja, då var det dags igen för Charlie Sheen att kallas in till ett topphemligt uppdrag, den här gången i Vietnam. Parodierna anspelar på bland annat Apocalypse Now och Platoon, med sedvanliga randomiserade inslag som en kort cameo av Martin Sheen som förbiåkandes på en båt passar på att berömma sin son för insatsen i Wall Street och vice versa. Filmens bodycount överstiger både RoboCop och Total Recall, och Hot Shots! Part Deux utnämner således sig själv till Bloodiest Movie Ever och ger oss återigen en underbart förvirrad Lloyd Bridges och Topper Harleys flamma Ramada (Valeria Golino), bland andra. Förutom ett antal stora skratt i dess roligaste situationer har dock filmen inte mycket nytt att komma med, och mer än en svag trea räcker det inte till för denna småljumna uppföljare.

SIDE EFFECTS (2013)

Efter den svaga Magic Mike och bottennappet Haywire är Steven Soderbergh tillbaka med ett nytt thrilleraktigt drama på vilket förväntningarna var hyfsat högt ställda. De motsvarades rätt bra, då det ser ut som att Soderbergh är på väg tillbaka (det var ju inte så längesedan han gjorde den avsevärt mycket bättre Contagion). En ung, psykiskt sjuk kvinna (Rooney Mara) begår i samma veva som när hennes man (Channing Tatum) släpps från fängelset ett självmordsförsök. Hon tar hjälp av psykiatern Jon (Jude Law) som skriver ut ett antal nya mediciner till henne, av varierande experimentell karaktär. När något våldsamt och livsomvändande inträffar (som jag absolut inte kan avslöja) spelar tabletterna en huvudroll i ett mystiskt och oklart rättsdrama där hemligheterna nystas upp en efter en… Nu blev du nyfiken va? Ja, det är en spännande och småklurig intrig som spelas upp i en film som är bra på alla plan, men inte fantastisk någonstans. Det tenderar att bli lite slätstruket, även om intresset hela tiden finns där. Finns där gör även Soderberghs patenterade stil med skarpt foto, perfekt avskalad musik av Thomas Newman och en ihärdigt småkylig stämning. En ganska stark trea får Side Effects i betyg!

En tumme upp ska också delas ut, och det till Alicia, Mads och gänget i En kongelig affære (4/5) som Scott skrev om här. Scott skrev även positivt om Roman Coppolas A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III här, vilket naturligtvis är roligare att läsa än min något besvikna imaginära text om densamma (2/5). Ha nu en trevlig vecka och se mycket film!

Veckans topp 3

1. Fantastic Mr. Fox
2. Jagten
3. Detachment