Veckoresumé #53

A little less conversation, a little more action.

Ja, om vi ser bloggmediet som ett sätt att konversera och att koffeindarrigt bläddra sig igenom tung kurslitteratur som action, då kan vi nog beskriva situationen med ovanstående rad. Det blir lite hackigt, lite instabilt, vad gäller uppdateringen här under hösten, men vi gör vårt bästa för att få ihop någonting läsvärt lite då och då!

Au revoir les enfantsAU REVOIR LES ENFANTS (1987)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Vi ses igen, barn). Louis Malle är dubbelt representerad denna vecka, först och främst med en berättelse från en fransk-katolsk internatskola under en av andra världskrigets kalla vintrar. Julien (i mitten av bilden) lämnar sin mamma på perrongen med tårarna inte alltför långt borta och åker iväg, ut på landet, för att spendera terminen på den nämnda skolan. Där busas det friskt mellan barnen, ibland inte alltför schysst, men de godhjärtat stränga lärarna håller en viss disciplin. En stor del av filmen fokuserar på att återberätta och skildra livet på skolan, utan några större dramatiska händelser, innan den stora problematiken gör sin entré. En ny kille i klassen, som Julien så smått börjat lära känna, visar sig vara jude. Detta får absolut inte upptäckas av de tyska kontrollanterna. Kriget, som i dessa miljöer lyst med sin frånvaro, kommer nu påtagligt närmare Julien, hans nye vän Bonnet, prästerna och lärarna. Även i skuggan av bombningar och slagfält var kriget närvarande. Louis Malle, som skrivit, regisserat och producerat filmen, har lyckats fånga livet på den lilla skolan med realism, enkelhet och både vemod och en lite småmysig, familjär känsla, trots det mörker som väntar bakom hörnet. Handlingen är baserad på Malles egna erfarenheter från sin barndom, då han som 11-åring blev vittne till en liknande situation, något som naturligtvis ökar den genuina känslan. Au revoir les enfants är en subtil skildring av andra världskrigets konsekvenser för dem som inte var inuti det men vars vardag ändå påverkades. Manus och regi är lysande, liksom alla duktiga barnskådespelare, och inte minst Malles förmåga att fånga och förmedla atmosfär och miljö. Snöblaskiga skolgårdar, höstiga skogar, tysta sovsalar och stökiga badrum med tandborstande barn. Lekfullt och för det mesta osentimentalt berättat genom ett oskuldsfullt barnasinne men med en allvarlig efterton och poäng. En fantastisk film som gav mig en tår i ögat. Stark fyra.

FlickornaFLICKORNA (1968)
3 stjärnor DYLPC

Feministisk kultfilm har också inkluderats i veckans program i form av Mai Zetterlings omtalade samhällskritiska och artistiska skildring av Sverige på 60-talet. Handlingen, som svävar omkring i en konstnärlig sfär, har sin grund i en kringresande teatergrupp bestående av kvinnor, framförandes en egen version av den gamla grekiska komedin Lysistrate (om kvinnor i Aten som sexstrejkar för att stoppa männens krig, osv). Teaterscenerna varvas med inblickar i de olika aktrisernas egna liv, deras mäns liv samt surrealistiska, drömska och ibland oerhört märkliga partier där gränserna för vad som är verkligt helt suddats ut. Allt har emellertid en gemensam nämnare i den hela tiden skildrande, kommenterande och kritiserande framställningen av kvinnors roll i olika situationer, männens maktposition och jämställdhetens ofta absurda frånvaro. Flickorna är intressant, underhållande, tankeväckande och estetiskt fascinerande – dessutom oväntat rolig med många skratt som följd. Det går att uttolka många meningar i filmen, med ett huvusakligt budskap om feminismens vikt och betydelse – något som inte möttes av jubel när filmen premiärvisades. Filmen har fått utstå hård kritik, delvis förståeligt eftersom männen i filmen inte sällan framställs som absurt agerande, nästintill korkade och oförskämda mansgrisar utan förståelse. Mycket är överdrivet, men min känsla är att det är ett medvetet grepp för att belysa de skillnader och orättvisor i de könsroller som faktiskt finns/fanns på den aktuella tidpunkten för filmens produktion. I mitt tycke en möjligen underskattad och mycket sevärd film, nära en fyra på betygsskalan.

DamageDAMAGE (1992)
3 stjärnor DYLPC

Vi förflyttar oss till London och återlämnar ansvaret till Louis Malle, som med sitt erotiska otrohetsdrama ger oss en välspelad och genomkompetent version av en historia vi dock sett förut. En framstående politiker (Jeremy Irons) minglar runt på en fest när han plötsligt träffar en ung fransk-engelsk kvinna (Juliette Binoche) som är vän med Stephens (Irons) son Martyn (Rupert Graves). Att det finns en laddning mellan Stephen och Anna (Binoche) är dock uppenbart från det första blickutbytet. Härifrån är vägen relativt uppenbart utstakad – den leder Stephen in i passionens fördärv och förförelsens förrädiska lockelser. När Martyn offentliggör att han och Anna ska gifta sig är den moraliska krisen hos Stephen total och hans sunda förnuft (stanna hos fru och familj) ställs i en brinnande konflikt med kärleken, som han säger är unik från vad han någonsin känt i sitt 50-åriga liv. Damage är som sagt mycket välspelad och välregisserad, och även här står Malles höstiga miljöer att känna igen. Manuset är fyllt av intelligenta fraser och gripande konflikter, men filmen som helhet blir ändå något lidande av det faktum att upplägget är så bekant från mycket man sett tidigare. Sista halvtimmen är dock suverän och är nära att värva en fjärde stjärna till betyget. Är man svag för otrohetshistorier med mycket sex, plågsamt pinsamma släktmiddagar och tragiska vändningar kan jag inget annat än att rekommendera denna högst kompetenta film.

The Bling RingTHE BLING RING (2013)
2 stjärnor DYLPC

En lite halvljummen pepp låg i luften inför Sofia Coppolas nya kändisstölddrama, nästan enbart på grund av nämnda regissör och Emma Watson i en av huvudrollerna. I de kändistäta Hollywood-kvarteren får en grupp ungdomar för sig att leta upp kända personers hus, googla fram uppgifter om huruvida de är hemma eller inte, och slutligen bryta sig in och leva runt i sängar, garderober och festvåningar. (Detta baserat på verkliga händelser). Vi får följa en typisk ny-i-skolan-lite-osäker-i-sig-själv-dude som träffar en tjej som verkar rätt tuff, varpå han dras in i hela kändishemkrascharäventyret tillsammans med en grupp bortskämda rikemansbarn. De festar på de hetaste klubbarna, springer runt i klädbutiker, kör (stulen) bil onyktra och drogpåverkade och postar ca 30 Facebook-bilder i sekunden. Till slut stöter de naturligtvis på motgångar, i form av övervakningskameror och rättsliga påföljder, och då börjar en intressant del av filmen – trodde jag. Men då var det i princip slut och någon vidare uppföljning på de problemfria hus-raiderna kommer aldrig, vilket gör att filmen saknar svärta. Fram tills dess hade filmen varit tämligen tröttsam, repititiv som bara den och mest bara en väntan på någon poäng. Vid fjärde inbrottet, som sker på exakt samma sätt som de föregående, har man liksom fattat grejen. Coppolas manus är oväntat tunt och stundtals klyschigt, karaktärerna är platta och ytliga – inte så konstigt i och för sig, men ytligheten utmanas aldrig riktigt. Som komedi är den helt i avsaknad av skratt, som drama engagerar den inte. Några få snygga tagningar (t ex en lång exteriör bild på ett av inbrotten) är det enda som håller filmen godkänd. Från Lost in Translation till detta – vad hände Sofia? Svag tvåa.

Night Train to LisbonNIGHT TRAIN TO LISBON (2013)
2 stjärnor DYLPC

Som jag skrev i min pepplista i början av året är detta en film jag sett mycket fram emot. Av okunskap väntade jag mig dock en thriller i tågmiljöer, vilket jag inte fick. Istället vecklade ett tillbakablickande och lite journalistiskt drama med historiska referenser ut sig. En schweizisk professor (Jeremy Irons) tar mycket riktigt ett nattåg till Lissabon efter att ha räddat en kvinna som försökt ta livet av sig och blivit stående med hennes röda jacka innehållandes den tågbiljett han nu utnyttjar. Han anländer till det soliga Portugal (här slutar tågtemat) och börjar undersöka saker kopplade till en bok han också hittat i jackan, skriven av en portugisisk författare/läkare/filosof. Boken skildrar historier kring motståndsrörelsen under Salazar-diktaturen och sakta men säkert börjar Raimund (Irons) bena ut frågetecken kring de inblandade personerna i takt med att han blir mer och mer besatt av berättelsen. I det nät av personer han lyckas träffa ser vi en rad stora skådespelare: Charlotte Rampling, Mélanie Laurent, Christopher Lee, Lena Olin, Jack Huston, August Diehl och en fantastisk Bruno Ganz. Filmen i sig vill vara romantisk, filosofisk, historisk och dramatisk, men lyckas bara emellanåt. Det största problemet är det bekanta alla-talar-engelska-fenomenet, med försök till portugisisk brytning, som mest tar en ur historien då det känns så onaturligt och tillgjort. Det förminskar skådespelarna till accentimitatörer och verkar direkt för en försämrad autencitet. Märkligt också med tanke på att filmen är ett europeiskt samarbete med många internationella aktörer. Bortsett från detta är Night Train to Lisbon ett ganska slätstruket verk som dock lyfter sig efter en dryg timme, dock aldrig tillräckligt för mer än en rågad tvåa i betyg. En scen som sticker ut är ett samtal mellan Jeremy Irons och Bruno Ganz som, drickandes stora mängder vin (alternativt annan stark dryck) på ett risigt litet café, mitt i natten, diskuterar både ditten och den tillhörande datten. En simpel scen som förgylls av två mästare.

Angst essen Seele aufANGST ESSEN SEELE AUF (1974)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Rädsla urholkar själen). En av den nya tyska filmens stora profiler var regissören Rainer Werner Fassbinder, som med detta lilla drama skildrar och problematiserar kärleken mellan en tysk kvinna och en arabisk man i 70-talets München, präglat av rasistisk mentalitet och diskriminering. I samma ögonblick som 60-åriga Emmi träffar den betydligt yngre Ali från Marocko går hon in i ett problematiskt skede av sitt liv. Med kärleken till en generellt socialt utfryst person av en annan kultur tvingas hon inse det faktum att folk tittar annorlunda på henne och hon blir utfryst av arbetskamrater och sina egna barn, allt för att hon visar sig tillsammans med en ”svarting”. Det är ett ganska gjort tema nuförtiden, men den tyska kontexten gör det desto mer intressant, liksom ensamhet som en minst lika stor del av tematiken. Till filmens minus hör en kanske något onyanserad (men för budskapet kanske befogat överdriven?) bild av alla tyskar som fyrkantiga rasister (med enstaka undantag) och en vag känsla av att själva berättelsen saknar något unikt, även om Fassbinders berättarteknik har flera utstickande drag. Det är i dessa som filmens största styrkor ligger. Klippning, kameraföringar, musik och tystnad, avskalade miljöer och minimalistiska dialoger. Återkommande svart humor och avsiktligt stelt skådespeleri är andra komponenter, liksom de långa, kvardröjande tagningarna som tar god tid på sig att skildra osympatiska blickutbyten över bardiskar, föraktande servitörer och märkliga måltider i tomma restauranger. En film värd se enbart för den formalistiska biten, men som sagt även som samhällskritik och ensamhetsskildring. Det råder oklarhet kring mitt betyg – tre eller fyra – men sammanfattningsvis en mycket se- och tänkvärd film.

Mannen utan minneMIES VAILLA MENNEISYYTTÄ (2002)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Mannen utan minne). Lite på samma tema vandrar en stackars finsk man runt utan att minnas vem han är, vad han heter och var han bor, efter att ha blivit brutalt nedslagen i en park och förlorat minnet. Han får hjälp av frälsningsarmén och hittar ett hem i form av en container i ett litet fattigt samhälle vid vattnet. Fortsatt utan identitet försöker han bygga sig ett nytt liv från ruta ett, men utan namn eller legitimation har han ingen trovärdighet hos arbetsförmedlingen eller banken, så uppförsbacken är rejäl. Under sitt medvetandes nya era hittar han ett kärleksintresse och skapar sig nya relationer, men frågorna och oklarheterna förblir många i hans tillvaro. Finsk film är för mig helt främmande mark och en outforskad kultur, i vilken regissör Aki Kaurismäki är en förgrundsfigur. Mannen utan minne är en bra film med minimalistisk dialog, nedtonat skådespeleri och ett tragiskt livsöde som ändå skildras någorlunda harmoniskt och bäddar in en kraftigt svärtad humor. Markku Peltola, som spelar den namnlöse huvudkaraktären, utstrålar vemod och hopplöshet blandat med en blind optimism som en total minnesförlust kanske kan framkalla. Långsamt tempo och en isolerad känsla förstärker ensamheten, handlingen är smått absurd egentligen och den fåordiga, smått deprimerade finskheten är alltjämt närvarande. Det är lite svårt att sätta ord på känslan som finns i den här filmen märker jag nu när jag försöker formulera detta, men betyget är tydligare – stark trea! För övrigt finns ett härligt och ganska märkligt musikinslag i filmen där en grupp musiker ur frälsningsarmén framför en sång om att djävulen är överallt, typ. Hade aldrig trott att jag skulle gå runt och lyssna på finsk folkrock, men det skulle jag. Paha vaanii heter låten och den är fantastisk.

Citizen KaneCITIZEN KANE (1941)
4 stjärnor DYLPC

Ensamhet börjar forma ett mönster som genomsyrar denna resumé, och av de behandlade filmerna brukar denna rankas som ett av de största, kanske det största, verken genom tiderna. Fram med superlativen då, eller? Ja, men inte hela arsenalen kanske. Bäst genom tiderna, en titel som kritikerkåren ofta delar ut till just Citizen Kane, tycker jag inte att den är – men det är en på många sätt enastående film. Orson Welles regisserar sig själv i titelrollen, Charles Foster Kane, en svårförstådd man som gör en sällan skådad resa från bortskickat barn till förmögen tidningsmogul med ett globalt medieimperium vid sina fötter. Det är en tidig tackling på den amerikanska drömmen, framgångens baksida och maktens förrädiska kraft, med en fåfäng och komplicerad huvudkaraktär som både vinnare och offer. I filmens inledning ser vi hur Kane ligger för döden, ensam i sitt enorma palats, och uttalar ett sista ord innan han lämnar in. Resten av speltiden ägnas åt utredningen av detta mystiska ord och berättandet av vad som lett fram till tragedin. Detta berättande sker till en början av en smått hysterisk och ganska påfrestande berättarröst, tillsammans med ett montage av bilder och tidningsurklipp, men övergår sedan i ett mer sansat, klassiskt skådespel. Från barndomen, till första idén om att grunda en tidning, de följande framgångarna, expansionen, äktenskap, utpressningssituationer, partnerskap och meningsskiljaktigheter, enorm rikedom, kändisskap, politisk kandidatur och slutligen den suck som kan dras över att vaka över ett episkt rike av dyrbara saker och gränslös ekonomi och ändå behöva känna ensamhetens kalla hand. Det ligger en stor tomhet över filmen som är svårbeskriven och fruktansvärt mäktig, på något sätt. Berättelsen i sig ger inga wow-reaktioner förrän i det gripande slutet, men den tekniska aspekten av filmen ger desto fler. Fotot, ljussättningen, sceneriet, kameravinklarna och klippningen är fulländat, mästerligt. Varje bildruta kan ramas in och sättas upp på väggen. Sammantaget bör Citizen Kane absolut klassas som ett storverk. Orson Welles pondus är dessutom enorm.

Killer's KissKILLER’S KISS (1955)
2 stjärnor DYLPC

En av Stanley Kubricks tidigaste filmer klockar in på blygsamma 67 minuter och handlar om en 29-årig boxare i New York som genom sitt fönster en kväll ser en kvinna i lägenheten mittemot. Han tar kontakt med henne och hamnar i samspråk med hennes arbetsgivare (hon är en s k taxi dancer), en osympatisk herre. När boxaren hör Gloria skrika en kväll springer han över och ser chefen slå henne, varpå han går emellan, förälskar sig i Gloria och därmed blir inblandad som den tredje parten i ett svartsjukedrama. Stanley Kubrick är en legendarisk regissör med många mästerverk på sitt samvete, men detta är onekligen det blekaste jag sett ur hans filmografi. Enskilda ljusglimtar finns, som den långa jaktscenen över gator och tak, och den surrealistiska skyltdockedekorerade scenen där filmens klimax utspelar sig, men helheten går förlorad i ett oklart syfte med för många olika ingredienser nermixade i en dryg timmes film. Är det ett romantiskt drama, en noir-thriller, boxningsfilm, ett tillbakablickande familjemysterium, jakt-action? Kubrick flaxar runt med både det ena och det andra – ambitiöst men luddigt. Hade filmen varit en halvtimme längre är det möjligt att den hade blivit riktigt bra. Nu är karaktärerna relativt platta och svåra att identifiera sig med, storyn rätt blahablaha och inget hinner utvecklas till något riktigt intressant. Slagsmålsscenen fram mot slutet håller ingen vidare nivå heller. En besvikelse, men som tur var skulle ju Kubrick lyfta sig med galaktiska mått.

Ladri di bicicletteLADRI DI BICICLETTE (1948)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Cykeltjuven). Tillsammans med ovan behandlade Citizen Kane är Vittorio De Sicas socialrealistiska far och son-berättelse en film som brukar nämnas i de, förvisso tveksamt filmhistoriskt rättvisande, bäst-genom-tiderna-enligt-kritikerna-sammanhangen. Och även detta är en suverän film, om inte ännu bättre. Filmens historiska kontext finns i den italienska neorealismen som efter andra världskriget inte sällan skildrade arbetarklassens vardag på de italienska gatorna och ofta använde amatörskådespelare. Så är fallet även här. Den arbetslöse pappan Antonio (spelad av fabriksarbetaren Lamberto Maggiorani) får chans till anställning som affischmontör, ett jobb som kräver cykel. Till sin förtvivlan inser han att han måste skaffa en cykel och ser lösningen i att pantsätta familjens sängkläder, varpå optimismen sprider sig i familjen som börjar planera sin ekonomi utifrån nya, bredare ramar – allt ser ut att kunna lösa sig nu. Antonio skjutsar sin lille son Bruno (Enzo Staiola) genom Rom och blickar entusiastiskt framåt mot sin första arbetsdag. Han har precis satt upp sin första affisch när ett marddrömsscenario plötsligt blir verklighet – cykeln blir stulen. Vad som följer nu är en lång och problematisk jakt på cykeln, på marknader och torg, men i en storstad som Rom är fallet av klassiska nål-i-höstack-proportioner. Under resans gång följs Antonio och Bruno åt genom medgång och mestadels motgång, och deras relation ansträngs, utmanas och utvecklas. Cykeltjuven är en fantastisk studie i vikten av ett enskilt föremål (cykeln) och dess betydelse för en hel tillvaro och livstillstånd. Det är samtidigt en film om hur långt man kan vara villig att gå för att få tillbaka cykeln, som klimaxet så tydligt handlar om, och hur mycket man kan offra. Antonios jakt på cykeln påverkar inte bara hans egen inställning till andra människor, utan även Brunos förståelse för pappans agerande. Relationen dem emellan är väluppbyggd och innehåller många nyanser av far-och-son-bandets olika sidor. Ett annat betydande tema är samhällskontexten, skildringen av arbetslöshet och fattigdom, de lägre klassernas kämpan för att klara vardagen, och den ofrivilliga resan från avlönad arbetare till ignorerad förlorare. En särskild scen skär rakt genom hjärtat, när pappa Antonio mitt i cykeljaktseländet tar med Bruno på restaurang och låter honom frossa i mat och dryck i sann nu-glömmer-vi-allt-och-äter-anda. Från kompromisslös lycka förvandlas Antonios leende halvvägs in i middagen till en vilsen, smått skräckslagen blick som inser att hans liv just nu är ett enda stort frågetecken utan säkerhet för familjens framtida liv. Vittorio De Sicas film är en lysande berättelse ner till varje komponent – manus, budskap, spänning och flera otroligt gripande scener, stilsäkerhet, ett brett känslospektrum och skådespelare som imponerar (särskilt sett till deras obefintliga skådisbakgrund). Det finns mycket mer att säga och mycket mer att berömma, men genom att dela ut en stark fyra känner jag att min åsikt är demonstrerad. Molto bene!

Irene Huss - I skydd av skuggornaIRENE HUSS – I SKYDD AV SKUGGORNA (2011)
1 stjärna DYLPC

Stopp, stopp, stopp! Stanna kameran, bränn rullen och lägg pengarna på något annat! Snälla? Det är filmer som dessa som gör att Sverige aktivt jobbar mot sin egen industri och de inspirerade krafter som existerar där, och förminskar chanserna till ett nytänkande och intressant klimat i vår egen filmatmosfär som drar tunga och rossliga Wallander-suckar. Beck, Johan Falk och nu Irene Huss – när ska folk tröttna? Egentligen tänker jag inte ödsla mer tid på detta trams, 90 minuter gick ju till att konsumera det, men samtidigt kan det kanske vara en idé att göra sin röst hörd och försöka motverka dessa produktioner. Först vill jag poängtera att den enda anledningen till att jag faktiskt såg filmen var ett internskämt med en kompis, då vi skrattat gott åt den tidigare Tatuerad torso i samma serie. Redan där förstår ni alltså att attraktionen i att se filmen ligger i dess potentiella kapacitet som ofrivillig komedi, inte som det kriminaldrama den försöker vara. Vem är då denna Irene Huss? Ja, en kombination av helt irrelevanta kampsportsfärdigheter, rollerna som mamma, självständig kvinna, hustru och framförallt modig polis som ständigt lyckas hamna i de allra farligaste uppdragen (dvs uppgörelser med trööötta och urvattnade MC-gäng) i Göteborg (tror jag? Svårt att avgöra dock eftersom ingen pratar göteborgska förutom en malplacerad Lasse Brandeby). Med sig har hon en liten detektivbyrå/polisgrupp som för det mesta utstrålar inkompetens men ändå lyckas lösa det mesta, t ex genom fysiskt omöjliga inzoomningar som från löjliga avstånd med usel upplösning kan se registreringsnummer på bilar från sidan. Just denna, I skydd av skuggorna, handlar om en utpressningshärva med stereotypa slaviska motorcykelgangsters som bovar i vilken Irene Huss familj, föga förvånande, blir inblandad och snart har vi en helt väntad historia innehållandes mord, droghandel och sprängda hus. Logiken lyser med sin frånvaro, liksom manusets kvalité, dialogen är stundtals löjeväckande och skådespelarna är svaga. Poliserna agerar korkat och är förhoppningsvis inte baserade på våra verkliga poliser, för då är det dags att bli orolig. Nu tänker jag inte ge fler ord till den här smörjan utan avslutar kort och gott med en önskan om att få se filmpengarna investeras i projekt som inte somnat redan i utvecklingsfasen.

En dödsdömd har rymtUN CONDAMNÉ À MORT S’EST ÉCHAPPÉ OU LE VENT SOUFFLE OÙ IL VEUT (1956)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: En dödsdömd har rymt). Kunde du dra den titeln i ett svep? Grattis i så fall. Robert Bresson var ett av den franska filmens största namn och en stor inspirationskälla för flera regissörer under den nya vågen. Till sin fängelsefilm om en fransk fånge under naziockupationen kunde han använda sina egna erfarenheter från över ett år i fångenskap, och kombinera det med en annan verklig fånges memoarer från ett fängelse i Lyon, motståndsaktivisten André Devigny, som filmen är baserad på. Egentligen är filmen väldigt enkel, en typisk fängelsefilm som följer huvudkaraktären Fontaine (François Letterier) i den isolerade tillvaron, från vilken han bestämmer sig för att försöka fly. Genom en voice-over-lösning får vi följa hans noga planering in i minsta detalj, från det försiktiga karvandet i trädörren till reptillverkning av hopknutna lakan och den slutgiltiga nagelbitaravslutningen där varje litet knastrande gruskorn kan utgöra skillnaden mellan frihet och avrättning. Bortsett från ett lite statiskt mittenparti är filmen mycket spännande, logiskt nog framförallt i sista tredjedelen, och en välskriven och välspelad demonstration av det lilla, lilla hopp som finns på en plats som annars präglas av svärta, tragik, orättvisa, smärta och död. Mycket bra och sevärd. En svag fyra.

Et Dieu… créa la femmeET DIEU… CRÉA LA FEMME (1956)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Och Gud skapade kvinnan…). Fortsatt Frankrike och produktionsår 1956, men från svartvitt till färg och från ett grått fängelse till en annan sorts fångenskap, som Juliettes (Brigitte Bardot) sökande efter lycka kan beskrivas som. Hon är 18 år gammal, bor hos sina fosterföräldrar i Saint-Tropez där hon gjort sig ett rykte som lössläppt, fräck och oanständig. Själv ser hon sig som naturlig och kärleksfull. Hon har inte svårt att hitta intresserade män då hennes sensuella utstrålning kan få de flesta att bli knäsvaga, men kvantité är inte detsamma som kvalité, och svårigheten ligger i att finna den man som verkligen kan göra henne lycklig. Hon har hur som helst en pågående relation med Antoine Tardieu, den äldste sonen i en varvsarbetarfamilj vars ägor den rike affärsmannen Eric Carradine (som Juliette också har/haft någon form av relation till trots den stora åldersskillnaden) vill köpa för att bygga ett casino på. När relationen till fostermamman blir så frostig att man beslutar att hon ska skickas tillbaka till barnhemmet, inser herr Carradine att något måste göras rent formellt för att hon ska få vara kvar enligt lag. Den ”enklaste” lösningen verkar vara giftermål, något som viftas bort av Antoine. Fram träder istället den blyge och långt mycket mindre klassiskt manlige Michel Tardieu (Antoines bror) som är hemligt förälskad i Juliette och frågar henne helt sonika om hon vill gifta sig med honom. Ja, så kan det alltså gå till i sensommarens Saint-Tropez med vita stränder, blått hav och underbara marina 50-talskläder och hamnmiljöer. Detta är en trevlig liten romantisk berättelse som är behaglig att befinna sig i. Bakom den lättsamma tonen finns dock en relevant och intressant problematik kring att hitta sin plats, vara lycklig och hantera relationer, att kunna vara fri men samtidigt ansvarsfull. Bardot är ibland mer snygg än vad hon är bra, men visar också hur långt den magnetiska utstrålningen kan ta en, och hur man kan balansera upp några falska repliker med en stark personlighet. Hon gör alltså en sammantaget klart godkänd insats. Amour-bekante Jean-Louis Trintignant är riktigt bra som Michel och Curd Jürgens levererar en härlig handelsmästare med pondus. Filmen är lite ojämn och aspirerar aldrig på de högre betygen, men den är klart sevärd och som sagt trevlig att titta på, dessutom med en del intressanta teman på agendan.

Vi har som sagt gett oss in i universitetslivet under hösten, från vilket vi förhoppningsvis kan hämta ny och användbar kunskap som vi kan utveckla vårt skrivande utifrån. Uppdateringsfrekvensen blir lidande och jag kan absolut inte lova något, men vi har lite nya idéer på gång för nytt innehåll, och med lite tid över då och då kan vi kanske ge er det så småningom. Ge inte upp att titta in här ibland, även om det kanske inte kommit något nytt på flera veckor, för rätt var det är så är vi tillbaka bakom tangentbordet! (Hade önskat att det var en Woody Allensk skrivmaskin, men man kan inte få allt). Au revoir!

Veckans topp 3

  1. Ladri di biciclette
  2. Au revoir les enfants
  3. Citizen Kane
Annonser

2 tankar om “Veckoresumé #53

  1. Vad kul att du recenserat cykeltjuven! Jag har köpt den men inte sett den än. Kommer ihåg att mina föräldrar pratat om den :)
    sen så verkar UN CONDAMNÉ À MORT S’EST ÉCHAPPÉ OU LE VENT SOUFFLE OÙ IL VEUT ju riktigt bra! den måste köpas!

    MVH Gunnar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s