Veckoresumé #47

Richard Gere som gigolo, Håkan Hellström, Helen Mirren som drottning och två dudes som inte kan hitta sin bil.

American GigoloAMERICAN GIGOLO (1980)
2 stjärnor DYLPC

En tre decennier gammal Richard Gere spelar titelrollen i detta romantiska kriminaldrama om den unge gigolon (manshora om man så vill, även om jag personligen föredrar de eleganta synonymerna hållherre och yrkescharmör) Julian, som trivs rätt bra med sitt liv – han tjänar pengar, träffar damer, bor i en bra lägenhet, spatserar runt i dyra kostymer och har ganska mycket fritid över. Personer i hans omgivning börjar oroa sig över att han inte inser hur fragilt hans liv är och hur hårt slaget av en tappad kund skulle kunna slå. När slaget väl kommer är det nog hårdare än vad någon hade kunnat ana – en av hans kunder mördas och Julian blir huvudmisstänkt. American Gigolo har beskrivits som en sexuellt laddad och spännande klassiker, men den har också skrapats av tidens tand. Tyvärr är den inte tillräckligt bra. Idén är spännande – en sällan skildrad manlig prostitutionsvärld placerad i Los Angeles och presenterad av en här fräsch Richard Gere – en idé som också tilltalade Gere då han fann den extremt främmande och utmanande. Han pekade också på karaktären Julians homosexuella undertoner som något spännande. Gere var med facit i hand ett bra val på flera punkter. Han har (1980) kroppen, charmen och den ungdomliga manligheten som behövs. Men om man lyfter ut och granskar scen för scen har han fallit offer för filmens svagheter och dragits in i filmens problem. Den är nämligen långa stunder ytterst tråkig. Den sensuella miljön lyckas inte förföra, karaktärsutvecklingen engagerar inte och någon spänning är inte ens nära att infinna sig. Att filmens höjdpunkter är när Gere halvnaken hänger upp-och-ner och tränar svenska glosor, samt mellanklippen när han åker i sin bil och lyssnar på musik, är inte ett bra betyg (även om soundtracket innehåller några sköna spår, bland annat Blondies Call Me som skrevs särskilt för filmen). Speltiden på två timmar måste fyllas ut med en tätare, starkare, vassare story om det ska hålla en intresserad hela vägen, vilket den ändå godkända American Gigolo alltså inte lyckas med.

Känn ingen sorgKÄNN INGEN SORG (2013)
3 stjärnor DYLPC

Om förra årets bästa marknadsföringsdrag var Being: Liverpool kan det här årets reklamtriumf tillskrivas Håkan Hellström. Känn ingen sorg bygger som bekant på hans texter och musik, som används flitigt genom hela filmen. Jag är ingen stor HH-lyssnare (man ska alltid vara försiktig med Gaisare), men har länge tänkt dyka in helhjärtat i hans diskografi, en handling som den här filmen nu fört mig närmare att utföra (därav ett lyckat reklamknep från den gode Håkan). Pål (Adam Lundgren), i viss utsträckning (?) Hellströms alter ego, är en nervös och osäker person med stor musikalisk talang, som dock ballar ur och försätts i total panik så fort han hamnar i ett sammanhang där han ska uppträda inför folk. Det hinner hända mycket i den här filmen, men sammanfattningsvis kan sägas att Pål studsar mellan huvudsakligen fyra olika personer under filmens gång. Barndomsvännen och livskamraten Johnny (Jonathan Andersson), den boxande kanske-mer-än-vän?-vännen Lena (Josefin Neldén), farfadern som uppfostrat honom (Tomas von Brömssen) och sist men inte minst personen som vänder hela Påls värld upp och ner – den tappa-hakan-vackra och extremt förföriska Eva (Disa Östrand). Känn ingen sorg greppar tag i ens arm och drar in en i en fartfylld resa med många mellanstationer. Kärlek, vänskap, Göteborg, ungdom, musik, svek, bröllopshaveri, drömmar, flykt från arga IFK:are, panik, ångest, mardrömstågresa, fester, nostalgi, tårar, glädje, farliga drogaffärer… Ja, listan fortsätter. Jag ger upp försöket att sammanfatta filmen i en liten text, för det händer så jäkla mycket och det handlar samtidigt mer om känslor och upplevelser. Helhetsintrycket är positivt – en härlig och varm film med en stark ton av vemod i eftersmaken. Skådespelarna imponerar, särskilt Lundgren (aka Elijah Wood) och Disa Östrand, och von Brömssen är alltid ett kärt återseende. Musikanvändningen är finfin med många kollageaktiga scener till kraftfullt härliga Hellström-låtar och berättandet är energifullt och färgstarkt. En dramatisk upplösning ökar hjärtfrekvensen stadigt och resan avslutas fint. Jag hade gärna delat ut ett högre betyg om det inte hade varit för ett par invändningar. Mot slutet för man in ett litet sidospår som involverar droger, som ska bli avgörande för hela upplösningen, något som känns påtvingat och inte tillräckligt utvecklat. Känslan är att det kommer från ingenstans och frågan är om det verkligen hade behövts. Karaktären Lena försvinner helt från storyn en lång stund och kommer sedan tillbaka som om ingenting hänt, vilket känns märkligt, och tidsmarkörer ger (medvetet?) olika utfall genom filmen – när utspelar den sig? Manuset är ojämt, karaktären Pål lite överdriven ibland och vissa musikalinslag rejält over the top. Nog sagt om det, ingen vinner på att sitta här och älta sådana petitesser när vi snackar om en bra, härlig film som får en sjukt stark trea!

The QueenTHE QUEEN (2006)
3 stjärnor DYLPC

1997 var ett händelserikt år för Storbritannien. I samma veva som att Tony Blair (Michael Sheen) besöker slottet och har sitt första möte med drottning Elizabeth II (Helen Mirren), ett mycket formellt och trevande sådant, nås drottningen av beskedet att prinsessan Diana omkommit i en bilolycka i Paris. Blairs första tid som premiärminister blir av en annan karaktär än förväntat och hans främsta utmaning blir att hitta ett sätt att hantera denna nationella kris. The Queen hade nästan kunnat heta The Prime Minister, för Blair får ungefär lika mycket fokus som drottningen. Det är han som slits mellan de olika inställningar som finns – kungafamiljens hårt kritiserade agerande där de drog sig undan och vägrade kommentera händelsen då det rörde sig om en redan förlorad familjemedlem å ena sidan, det sörjande och upprörda folket där vissa gick så långt som att kräva monarkins avskaffande å andra sidan. Den brittiska skådespelarensembeln med Helen Mirren, Michael Sheen och James Cromwell i spetsen gör ett gediget arbete, i en stabil film som underhåller lite lagom och lär ut grunderna i vad som hände i samband med Dianas död. Manuset är skrivet på ett sådant sätt att subtil kritik mot de stela och konservativa monarkiska traditionerna framgår tydligt, ofta utformad som absurda kommentarer eller ageranden i olika situationer. Några gånger funkar det som komiska detaljer, några gånger blir det övertydligt. The Queen får en avljumnande trea.

Dude, Where's My Car?DUDE, WHERE’S MY CAR? (2000)
3 stjärnor DYLPC

Nu kanske vissa sätter halsen i kaffet (”Hur i h*#@/(-: kan det här tramset få samma betyg som The Queen?!” etc), och visst, jag hade inte heller väntat mig en så positiv reaktion på denna annars förmodade usla film. Skenet bedrar ibland och är klockan tre på natten befinner man sig ofta i ett mer accepterande tillstånd. Jesse (Ashton Kutcher) och Chester (Seann William Scott) är två svettiga polare med till synes låg IQ men mycket spontan livsglädje. En dag vaknar de upp och inser att de inte minns någonting av den föregående kvällen. En okänd man har flyttat in, i köket finns chokladpudding för en livstid och Jesses bil är borta. De bestämmer sig för att gå ut och leta efter bilen, varpå gårdagkvällens pusselbitar faller på plats en efter en, fortfarande dock obegripligt osannolika och oklara. De får reda på att de befunnit sig på en strippklubb, strött pengar omkring sig, köpt skräddarsydda träningsoveraller, kraschat sina tvillingflickvänners hus och blivit indragna i jakten på någon form av rymdvapen som kan förinta jorden. Dude, Where’s My Car? är löjlig, på ytan ful och i princip helt tom på substans av värde. Men den framkallar ändå en hel del skratt och har lagt ribban så lågt vad gäller skämtens intelligens att det faktiskt funkar många gånger. Lite Hot Shots! alltså (dock inte lyckat). Skådespelarna är inte bra, men har ändå en ovillkorlig glädje och en avslappnad inställning som gör det till en trevlig liten jakt på ledtrådar till vad som egentligen hänt och var bilen är någonstans. En svag trea kan jag allt bjuda på.

Slutligen har jag även sett Hitchcock-klassikern Strangers on a Train som var alldeles lysande (4/5). Scott var inte lika imponerad, men nog gillade han den allt, den gode kotten.

Veckans topp 3

  1. Känn ingen sorg
  2. The Queen
  3. Dude, Where’s My Car?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s