Veckoresumé #43

Det blev nattskift ikväll då min förmåga att skriva klart i lagom tid inte räcker till. Det är inte helt ångestfritt jag nu möts av solstrålar som sipprar in genom fönstret, men vad gör väl det när sommaren står i full blom. Du som läser detta har dock förmodligen inte tagit dig hit för skildringar av morgonsol med oklar relevans, utan snarare för att läsa några rader om det vi älskar allra mest – film!

Meet Joe BlackMEET JOE BLACK (1998)
4 stjärnor DYLPC

– Vem är du?
– Jag är döden.

Ovanstående är visserligen hämtat från Det sjunde inseglet, men det skulle lika gärna kunna vara ett citat från den här filmen (förmodligen på engelska då, i och för sig). Brad Pitt gör nämligen rollen som ingen mindre än Döden själv, medan Anthony Hopkins är hans utvalda offer. William Parrish (Hopkins) är en rik VD som snart fyller 65 och ska ha en hejdundrande fest. Då träder en främmande man (Pitt) in i hans liv, först genom röster, men snart även genom att fysiskt uppenbara sig i hans hem. Han påstår sig vara döden, i en lånad människokropp. Han har stigit ner för att observera jordelivet och för att till sist ta med sig William på tillbakavägen. Det finns mer att berätta om filmens handling för att den ska bli begriplig, men det upptäcker ni bäst genom att se denna nästan tre timmar långa film. För den är, när allt kommer omkring (vad är det för uttryck egentligen, vadå kommer omkring?), riktigt bra. Trots smöriga stråkar, kyssar med fyrverkerier i bakgrunden och en och annan överdriven karaktär berättas en intressant och till och från gripande historia om en åldrande mans påfrestande tillvaro (med en något ovanlig dödskoefficient). Hopkins är som brukligt bra, detsamma gäller Pitt. Han imponerar på så sätt att man verkligen köper illusionen om att hans kropp är livlös och endast styrs av den hos honom inneboende döden. Även Claire Forlani, som spelar Williams dotter och Joe Blacks kärleksintresse, gör en bra roll. En viss slisktolerans och tålamod krävs för att Meet Joe Black ska bli en succé, för både längden och det ibland överromantiska manuset kan annars ge problem. Jag gav vika för det positiva i upplevelsen och kan se mellan fingrarna vad gäller de negativa aspekterna. Med en både filosofisk, stundtals smått poetisk och rörande tematik bildades en fin känsla hos mig som jag väljer att bära med mig, varför filmen får en svag fyra i betyg.

Take the Money and RunTAKE THE MONEY AND RUN (1969)
4 stjärnor DYLPC

Veckans Woody är inget senare än hans andra film som regissör, från slutet av 60-talet. I en mix av ”rare footage”, vanliga filmscener och intervjuer med personer i hans närhet berättas historien om Virgil Starkwell (Allen), kanske världens sämsta bankrånare genom tiderna. Efter att tidigt ha gett sig in på den kriminella banan via småbrott som snatteri och småskaliga stölder (i princip alla totalt fiaskoartade) ses Virgil som en misslyckad människa (framförallt av sin pappa) och en klantskalle av episka mått. Han åker som en jojo mellan fängelsen och någon karriär är han inte ens i närheten av att ha skapat för sig. Men en dag händer det där som ofta händer på film – synen av en vacker kvinna (Janet Margolin) når hans näthinna och han blir förälskad. Han vill leva ett gott liv med denna Louise, och efter att lögnen om att han försörjer sig som professionell celloist spruckit planerar han att råna en bank för att få in pengar. (Cliffhanger!)… Till skillnad från Woody Allens många senare filmer tar han ut svängarna mer i skämten och det känns lite ”galnare” än hans mer subtila komedier senare i karriären, på gott och ont. För det mesta är det riktigt roligt och skratten avlöser varandra. Den bästa scenen skildrar hur Virgil går in på en bank med avsikt att råna densamma, men där rånförsöket bryts ner efter att han stavat fel på en hotande lapp han lämnar fram över disken. Det hela leder till en absurd situation där alla ignorerar det faktum att en man vill råna banken och istället diskuterar huruvida det står ”gun” eller ”gub” på lappen. En fyra till Take the Money and Run!

The Bourne IdentityTHE BOURNE IDENTITY (2002)
3 stjärnor DYLPC

En ung man (Matt Damon) vaknar ombord på en fiskebåt utanför Frankrike efter att ha blivit upplockad från havet, skjuten två gånger i ryggen. Han vet inte vem han är, vad han heter eller vad han jobbar med och här börjar hans långa och farliga flykt från folk som vill döda honom, utan att han vet vilka de är. Han får reda på att han bor i Paris och upptäcker att han har en massa olika internationella pass, varpå han träffar Marie (Franka Potente) som han betalar för en skjuts till Paris. Den första filmen i Bourne-serien är en spännande actionthriller med högt tempo. Vår hjälte Jason Bourne (Damon) tvingas slåss mot superagenter från CIA, försöka knäcka gåtan om sin egen identitet och hantera en framväxande relation med Marie – den enda personen han känner efter minnesförlusten. Det finns inget uppenbart negativt med filmen, men inte heller något som gör den fantastisk. Den är inte slätstruken – den är underhållande och intensiv – men något håller mig från att ge den ett högre betyg. En förklaring kan vara att de så fascinerande dramabitarna av filmen, med identitetsmysteriet, relationen med Marie, de förtvivlade utbrotten och den lågmälda flykten, är mer intressanta än de återkommande superfighterna mellan tränade agenter som kan bryta halva kroppen innan de slänger in handduken. En Bourne-film i The Talented Mr. Ripley-tappning hade kanske varit en fullträff? En stark trea delas ut till dess existerande tappning.

The Bourne SupremacyTHE BOURNE SUPREMACY (2004)
3 stjärnor DYLPC

Matt Damon är tillbaka som Jason Bourne, som nu slagit sig ner i indisk semesterort där han lever ett efter omständigheterna harmoniskt liv tillsammans med Marie. Men när en misstänkt agentliknande man dyker upp tar Bourne snabbt med sig Marie och fortsätter den sedan länge pausade flykten från sitt förflutna. En katastrofal händelse under jakten får Bourne att sätta kurs mot sina före detta arbetsgivare för en slutgiltig revansch. Detta följer vi parallellt med CIA:s försök att stoppa och ta in Bourne för förhör, då fingeravtryck leder spåren i en mordutredning till just Jason Bourne. The Bourne Supremacy är precis som sin föregångare spännande, tight och actionpackad. Kvalitetsmässigt ligger den på samma nivå, och upplägget är i princip detsamma. Gillar man den första filmen ser jag ingen anledning till varför man inte skulle gilla den andra, och med det ger jag denna filmen ett likvärdigt omdöme som The Bourne Identity. Jag har ännu inte sett den tredje filmen i serien, men ämnar att göra det inom en inte alltför avlägsen framtid. Så håll utkik efter några ord om The Bourne Ultimatum här på bloggen!

Nasa14-Apollo11 In the Shadow of the Moon movie imageIN THE SHADOW OF THE MOON (2007)
4 stjärnor DYLPC

Även om Tintin var först på månen så finns en allmän sanning som gör gällande att USA och NASA var där före honom, med Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins i spetsen. Denna dokumentär låter de astronauter som var delaktiga i någon av farkosterna ur Apolloprogrammet, som strävade mot att nå och landa på månen innan 1960-talet var till ända, berätta sina historier från det revolutionerande projektet. Amstrong medverkar tyvärr inte, men både Collins och Aldrin pratar om hur det var att ses som amerikanska hjältar, hur pulsen steg i en skakande raket vid uppskjutning, känslan av att kunna täcka jorden med fingertoppen och hur lätta de första stegen på månen var. Allt detta är fascinerande och svårbegripligt, och det är svårt att föreställa sig allt de varit med om. En uppsjö av fantastiska bildupptagningar från rymden, månen och från förberedelserna hjälper oss att komma närmare berättelserna, och den visuella kompositionen med bild och musik skapar en långa stunder mäktig dokumentär. Innehållsmässigt går filmen inte jättedjupt in på hela historiken, utan ger en grundläggande tidslinje och basinformation kring skeendena kring de Apollofarkoster som byggdes och flög iväg under 60-talet. Eftersom besättningsmän från flera av dessa medverkar i filmen finns heller inte tid för en alltför fördjupad film, då dessa människors ord ska få skapa en bild av hur det är att resa i rymden. En typisk amerikansk patriotism ligger hela tiden som ett filter över filmen, främst från astronauterna, vilket dock är förståeligt med tanke på den centrala roll som landet USA spelade i projektet. Den leder dock oundvikligen till en något repititiv framställning som gör att mitt intresse bitvis svalnar. Fascinationen över universum, de vackra rymdbilderna och de otroliga upplevelser som dessa män har gjort är dock i slutändan värda en svag fyra. Wow!

On the RoadON THE ROAD (2012)
3 stjärnor DYLPC

Boken från 50-talet ses som en litterär klassiker och bygger på Jack Kerouacs egna upplevelser som han antecknade på resande fot. (Jag har inte läst boken, så någon bok vs film-jämförelse kan jag inte erbjuda). Kerouacs alter ego, Sal Paradise, spelas av Sam Riley aka Fredrik Wikingsson medan hans vän Dean Moriarty (i verkligheten Neal Cassady) spelas av Garrett Hedlund. Deans tjej Marylou (LuAnne Henderson) spelas av Kristen Stewart. Namedroppingen är tämligen ointressant, så vi kan väl ta oss an handlingen istället. On the Road:s primära element är som titeln antyder resandet och utvecklingen hos individerna och deras relationer. I en ålder av sökande, ovisshet och ungdomlig hunger händer mycket som påverkar dem både positivt och negativt. Sal är en städad och ordentlig ung man som försöker skriva en bok. Han träffar den mer vilde Dean som ofta åtnjuter diverse ruspreparat och kvinnligt sällskap, och som ska komma att bli Sals bäste vän. En drös andra karaktärer finns att berätta om, vilket är ett problem både för den här texten och för själva filmen – det finns inte tillräckligt utrymme för dem alla. Skådespelare som Viggo Mortensen, Amy Adams, Steve Buscemi, Kirsten Dunst och Kristen Stewart är bara en handfull personer som slåss om airtime i denna tvåtimmarsfilm, varav flera inte medverkar mer än ett par minuter. För att ge huvudkaraktärerna den tid de behöver för att utvecklas tvingas sidospåren minimaliseras, vilket skapar en spretighet i berättandet och ett ifrågasättande av relevansen hos dessa sidospår. Kristen Stewarts medverkan marknadsförs t ex som en huvudroll, men såhär i efterhand vet jag knappt någonting om denna Marylou. Problematiken i att transformera en bok till film blir tydlig, och jag tvivlar inte en sekund på att allt kommer fram oerhört mycket bättre i boken. Trots vacker poesi, fina vyer och trevlig tidskänsla, sex, droger, bilresor och jazz blir slutprodukten inte helt klockren, om än bra. On the Road har tyvärr inte den kraft som krävs och touchar således mest på ytan, även om jag gillade stora delar och upplevde slutet som oerhört gripande. Den där härliga vinden-i-håret-road-movie-känslan infinner sig dock inte riktigt heller, de många bilresorna till trots. Lite hackigt och ofullständigt – en svårfilmad bok? Jag vill i alla fall läsa boken, och på så sätt har filmen väckt ett intresse, något som inte är att undervärdera. Stark trea!

Fish TankFISH TANK (2009)
4 stjärnor DYLPC

Movie of the Week alert! 15-åriga Mia (Katie Jarvis) bor i en engelsk förort med sin föga uppmuntrande mamma och mestadels jobbiga lillasyster. Hon ses som stökig, hopplös och allmänt ensam. I en ond cirkel av ilska-möts-av-ilska ägnar hon sig åt dans som en utväg från vardagseländet. En annan ljusglimt (kanske inte till en början, men så småningom) är mammans nya kille Connor (Michael Fassbender), som träder in som en frisk fläkt i Mias liv (det tar dock ett tag innan Mia accepterar hans vänskap). Han tar med familjen på utflykt, spelar California Dreamin’ i bilen och intar till och från en faderlig roll i det splittrade hemmet. Men skenet kan ibland bedra, och Mias relation till Connor tar flera vändningar av olika anledningar. Fish Tank är ett fantastiskt väl genomfört drama med excellenta skådespelarinsatser från alla inblandade, i synnerhet blott 18-åriga Katie Jarvis och allas vår älskade Fassy. Att regissören Andrea Arnolds talang för yrket är stor är uppenbart. Vidare är manus mycket väl genomarbetat och överfört på film, med en gripande och flytande historia som tar rätt vändningar i ett utmärkt tempo. Filmen växer ju längre som går och i slutscenen har en sådan känsla byggts upp att man känner sig smått övergiven när eftertexterna uppenbarar sig. Sammanfattningsvis en stark, gripande, kraftfull film med exemplariskt skådespel och regi och en trollbindande komposition. Klassiskt brittisk realism med en svärta som är både tung och vacker. En någorlunda stark fyra!

Veckans topp 3

  1. Fish Tank
  2. Take the Money and Run
  3. Meet Joe Black

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s