Veckoresumé #40

David är lite av bloggens expert på fransk film och han har ett flertal gånger berikat våra veckoresuméer med intressanta filmtips från croissantens förlovade land. Jag är lite av en nybörjare i franska filmvärlden och har därför ägnat den senaste veckan åt legenden Jean-Luc Godards filmer. Jag har också fått följa med fransmannen/polacken Roman Polanski och Harrison Ford i 80-talets Paris och fått lära mig om ekonomi, korruption, namngivning och baseboll i två dokumentärfilmer.

AlphavilleALPHAVILLE, UNE ÉTRANGE AVENTURE DE LEMMY CAUTION (1965)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Alphaville – Ett fall för Lemmy Caution). Jean-Luc Godard anses i filmvärlden som en legend, en rebell och en innovatör som vågade ta avstånd från ”mainstream” och alla de vanliga filmtrenderna och klyschorna. Godards filmer är kända för att vara politiska, filosofiska och ibland även komplexa och svårtydda. Sci-fi-filmen Alphaville är ett perfekt exempel på en Godard-film med alla dessa element och attribut. En amerikansk privatdeckare med serietidningsnamnet Lemmy Caution (Eddie Constantine) anländer till en futuristisk stad vid namn Alphaville. Med en något otydlig agenda har Caution bestämt sig för att finna en försvunnen agent i staden, fånga eller döda Alphavilles tyranniska grundare Professor Von Braun (Howard Vernon) som har gjort kärlek och självuttryck olagliga samt förstöra staden och superdatorn Alpha 60 som kontrollerar Alphaville. Under sitt uppdrag möter han den unga och vackra Natacha (Anna Karina) som han bildar känslor för. Godard blandar film-noir med dystopisk sci-fi på ett briljant sätt utan några specialeffekter överhuvudtaget. Alla scenerier och miljöer är inspelade i 60-talets Paris utan några scenbyggen eller andra modifikationer. Trots enkelheten lyckas Godard med stämning, ljussättning och foto att skapa en futuristisk och främmande värld. Alphaville är ett teknokratiskt samhälle som innebär att de individer som påstås veta bäst ska ha all makt. Godard riktar stark politisk kritik mot samhällsklasser och den styrande eliten. Om man gräver djupt finner man budskap och filosofi som berör existentialism och socialism. Godard är en man som bryr sig om människor och sina karaktärer, något som märks tydligt i Alphaville. Lemmy Caution och Natacha är två karaktärer som känns väldigt mänskliga och realistiska. De är mycket välskrivna och tänker och pratar som en riktig individ skulle göra snarare än en filmkaraktär. Det är en aning svårt att förklara, man ska uppleva det själv istället. Alphaville får en svag fyra i betyg.

Le mépris

LE MÉPRIS (1963)
3 stjärnor DYLPC

(Sv: Föraktet). Jean-Luc Godard och jag har en sak gemensamt. Vi uppskattar båda snygga kvinnor, något han visade i Alphaville med Anna Karina och i Le Mépris där han låter den förtjusande Brigitte Bardot stå i centrum. Le mépris handlar om manusförfattaren Paul Javal (Michel Piccoli) som anlitas av en sliskig amerikansk producent (Jack Palance) som är mitt i arbetet att tillsammans med tyske regissören Fritz Lang (spelad av den riktige Fritz Lang) filmatisera Homeros epos Odysséen. Javal anlitas för att kommersialisera filmens manus för att göra den mer lättillgänglig i hopp om att nå en större publik. Under förhandlingarna om Javals kontrakt försämras hans förhållande till sin vackra fru Camille (Brigitte Bardot) och hans framtid hotas. Le mépris är likt Alphaville en film som filosoferar och kritiserar kring samhälle och relationer. Den innehåller referenser till poesi och självklart Odyséen som den går hand i hand med. Le mépris är i vissa aspekter likt Homeros epos då huvudkaraktärerna är moderna versioner av den gamle grekens karaktärer. På skådespelarfronten är det Bardot som stjäl all uppmärksamhet på grund av två anledningar – hennes utseende och skådespelarförmåga. Bardot gör ett strålande jobb som den nyfikna och oskyldiga Camille och hon backas upp av en lysande Michel Piccoli och en obehagligt sliskig men samtidigt härlig Jack Palance. Godard berättar ett realistiskt och trovärdigt drama om relationer som lyckas med det mesta den försöker åstadkomma. Den blir dock i sitt mittenparti en aning tempolös och ointressant, något den räddar upp med ett starkt slutparti. Le mépris får en stark trea i betyg.

Frantic

FRANTIC (1988)
3 stjärnor DYLPC

Vi transporterar oss från två seriösa filmer till en komisk film men vi håller oss kvar i Frankrike. Amerikanerna Dr. Richard Walker (Harrison Ford) och hans hustru Sondra (Betty Buckley) anländer till Paris för att besöka en internationell läkarkongress. Men den jetlaggade tillvaron krossas snabbt efter att Sondra plötsligt spårlöst försvinner från parets hotellrum medan Richard står i duschen. Så börjar en desperat jakt som leder Richard in i Paris kriminella undre värld – allt för att hitta sin kära fru. Frantic är menad som en seriös och spännande thriller, något den för det mesta lyckas med. Men det som gör att filmen också är en humoristisk film är inte handlingen eller det faktum att Richard sjunger i duschen när Sondra försvinner. Det är Harrison Ford! Aldrig tidigare har jag skådat en sådan svettig, klantig och förvirrad Harrison Ford. Visst, man kan självklart dra fram Indiana Jones som ett exempel på en svettig Harrison Ford men det är ingenting i jämförelse med Frantic-Ford. Under sin desperata jakt efter sin extremt torra och tråkiga fru är Fords ansikte vått hela tiden. Det droppar svett, hans hår klibbar sig fast mot den glansiga huden och hans karaktär Richard snubblar, halkar på hustak, stammar i stressade situationer och är i konstant förvirring. Många, många gånger under filmens speltid skrattade jag högt åt Richard Walker. Men trots Fords löjliga eskapader lyckas regissören Roman Polanski hålla stämningen och spänningen vid liv. Frantic är en välgjord och sevärd thriller som bjuder på action och drama i hög klass. Harrison Ford får en stark femma! Frantic får en stabil trea.

freakonomics

FREAKONOMICS (2010)
2 stjärnor DYLPC

Om du är sugen på en dokumentär men har svårt att välja ämne är kanske Freakonomics det perfekta valet för dig. Denna dokumentär utgörs av fyra minidokumentärer regisserade av sex olika regissörer som alla undersöker ett ämne var. Ämnen som inte har något med varandra att göra. Super Size Me-regissören Morgan Spurlock undersöker om valet av namn vid födsel har en påverkan på hur ens liv skall komma att te sig och om det finns namn för fattiga respektive rika samt namn för svarta respektive vita. Dokumentärskaparen Alex Gibney undersöker fenomenet yaochō (uppgjorda matcher) inom sumobrottning i Japan. The House I Live In-regissören Eugene Jarecki kollar upp varför brottsligheten i USA plötsligt sjönk i mitten av 1990-talet och Rachel Grady dokumenterar ett experiment utfört i en skola i Chicago där målet var att se om det gick att med hjälp av priser i form av kontanter locka elever att studera hårdare och öka sina betyg. Freakonomics har en intressant idé med intressanta ämnen som tyvärr inte lyckas. Eftersom ämnen inte kan kopplas till varandra känns dokumentären väldigt uppdelad och oklar. Vad är egentligen syftet med dokumentären? Filmen har också tonproblem då den börjar med filmens svagaste del, nämligen Morgan Spurlocks namnundersökning som känns väldigt oseriös och en aning löjlig och som sedan följs upp av filmens mest seriösa, allvarliga och bästa del i Alex Gibneys sumo-dokumentär. Freakonomics är ett moln av oklarhet som endast förtjänar en stabil tvåa i betyg.

catching hellCATCHING HELL (2011)
4 stjärnor DYLPC

Freakonomics titt in i Japans korrumperade sumo-värld öppnade upp mina ögon för dokumentärfilmaren Alex Gibney och hans andra sportdokumentär. Catching Hell kretsar kring en ökänd och legendarisk händelse i amerikansk basebolls historia som inträffade den 14:e oktober 2003 under en slutspelsmatch mellan Chicago Cubs och Florida Marlins. Cubs som inte avancerat i slutspelet på flera decennier hade den 14:e oktober chansen att nå långt – allt som krävdes var att vinna matchen mot Marlins för att nå nya höjder i slutspelet. Chicago Cubs spelade briljant och styrde matchen. Men när en av Cubs spelare hade chansen att fånga en boll som publiken trodde hade gått utanför sträckte flera supportrar ut sina armar för att fånga bollen – ett vanligt fenomen inom baseboll som förekommer nästan varje match. En supporter vid namn Steve Bartman nuddade bollen i hopp om att fånga den och bollen hamnade bland supportrarna. Bartman som så många andra runtomkring honom trodde att bollen hade gått utanför och var därför tillåtna att fånga den, men så var inte fallet. Bollen var fortfarande innanför planen och Cubs-spelaren hade fångat den och fortsatt spelet om inte Bartmans fingrar hade kommit emellan. Vad som sedan följde var att Chicago Cubs som från början hade en stark ledning förlorade mot Marlins och åkte ut ur slutspelet. Gissa vem supportrarna, media och laget såg som skyldig? Ja precis, Steve Bartman, den snälla och oerhört lojala Cubs-supportern vars liv för evigt kom att förändras. Alex Gibney undersöker denna händelse och jämför den med andra liknande händelser i MLB:s (Major League Baseball) historia och försöker få reda på vem Steve Bartman egentligen var och hur hans liv förändrades efter att ha blivit Chicagos mest hatade person. Catching Hell är en otroligt välgjord, rörande och intressant dokumentär som främst fokuserar på det mänskliga beteendet och varför förakt och hat uppstår. Det är en dokumentär som stundtals är skrämmande, som visar hur långt människor kan gå. Catching Hell får en stabil fyra i betyg.

VEckans topp 3

  1. Alphaville, une étrange aventure de Lemmy Caution
  2. Catching Hell
  3. Le Mépris
Annonser

En tanke på “Veckoresumé #40

  1. Ping: Extraresumé: Våren 2014 | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s