The Place Beyond the Pines (2012)

Efter att ha gripits tag i av det lysande relationsdramat Blue Valentine för ett par år sedan var förväntningarna på Derek Cianfrances nya samarbete med Ryan Gosling skyhöga. Kanske var de för höga, för så här i efterhand kan jag inte låta bli att känna mig något besviken, om än också imponerad.

Egentligen är The Place Beyond the Pines en mycket otacksam film att recensera, för den stora upplevelsen ligger i mångt och mycket i dess överraskande moment och chockerande vändningar. Därför ska jag inte dyka ner alltför djupt i handlingen, utan spara er det mesta till biobesöket (vilket absolut bör genomföras). Ryan Gosling, det stora affischnamnet, är Luke Glanton, en tystlåten, tatuerad och till synes hårdhudad motorcykelförare som bränner på i stuntshower på en kringresande cirkus för att tjäna sina pengar. Det livet lämnar han dock när han får reda på att han har en son tillsammans med sin före detta flickvän Romina (Eva Mendes), som han vill ta hand om. Som pappa ser han det som sitt ansvar och han bestämmer sig för att säga upp sig från cirkusjobbet och komma tillbaka till Romina. Problemet är dock att Romina nu bor tillsammans med en annan man och att hon tvivlar på om hon kan lita på Luke. I jakt på nytt jobb träffar han en man vid namn Robin (Ben Mendelsohn), som han jobbar för ett tag, innan de kommer på den briljanta idén att de ska börja råna banker tillsammans. Lukes färdigheter på motorcykeln är deras trumfkort, och med pengarna ska han vinna tillbaka och försörja sin familj.

Bankrånarhistorier är sällan problemfria och Luke stöter på en rad motgångar. En av dem är poliskonstapeln Avery Cross (Bradley Cooper), som är den andra aktens centrala gestalt. Efter att ha cirkulerat kring Luke i den första akten leds filmen in på stadens polisstation och arbetet som sker där. En korruptionshärva uppdagas och Avery spelar en viktig roll i utvecklingen av både filmen och korruptionsskandalen. I den tredje och avslutande akten görs ett tidshopp och två helt nya karaktärer introduceras. För att inte berätta för mycket och förstöra en till en början oviss utveckling av handlingen är det bäst att lägga locket på i det här skedet, men den avslutande akten har en stark koppling till de två första.

Ryan Gosling är återigen enorm i sin scennärvaro och använder ett sparsamt uttryck i sin fåordiga karaktär, som påminner en hel del om hans dito i Drive. Eva Mendes är även hon riktigt bra, och det råder inga tvivel om att filmens första tredjedel, där dessa två står i centrum, är överlägsen de två påföljande delarna. Ben Mendelsohn gör en bra biroll, Dane DeHaan gör detsamma, medan Bradley Cooper är som han brukar vara, det vill säga ganska trist, om än helt okej. Noterbart är att den iskalle Ray Liotta borde ha fått mer tid på duken.

Vad Derek Cianfrance har försökt sig på är en oerhört ambitiös film som tyvärr inte håller hela vägen fram. Han vill berätta lite för mycket för filmens eget bästa. De tre delarna, som är intressanta var och en för sig, hade behövt mer tid för att lyckas få en tillräcklig fördjupning och jag hade hellre sett en fullskalig trilogi där varje del fått en hel film var. Den potentialen finns där, definitivt. Nu blir filmen istället ojämn, den tappar tempo någon timme in i filmen, den blir rushad i vissa delar och upplösningen känns något sökt. Den andra delen är ganska ointressant, särskilt eftersom den inte på långa vägar lever upp till den föregående, och den sista delen känns malplacerad, i vissa stunder som en helt annan film, även om den till slut binder ihop allt någorlunda snyggt. Trovärdigheten brister dock vid ett par tillfällen och filmen spretar lite väl mycket ibland.

Med den estetiska paketeringen har Cianfrance gjort ett magnifikt jobb. Foto, musik, klippning och miljöer är fantastiskt genomarbetat i så gott som varje scen, framförallt i filmens absolut första scen, där vi får följa Lukes ryggtavla, vandrandes genom nöjesfältet i en magisk The Wrestler-liknande tagning. Jaktscenerna med Lukes motorcykel i centrum är öronbedövande, adrenalinpumpande och omöjliga att inte bli helt uppslukad av.

Kanske växer filmen för mig om jag ser om den – kanske är det jag som måste acceptera dess format – som inte alls var vad jag hade väntat mig. The Place Beyond the Pines är en bra film, men besvikelsen finns ändå där – det hade ju kunnat bli så jävla bra!