I fokus: James Dean

Det har äntligen blivit dags för denna något stapplande artikelserie att få sin andra del. Den första tillägnades en regissör, Darren Aronofsky, medan den nedanstående har vigts åt skådespelaren, populärkulturikonen och den ungdomen personifierande James Dean.

I fokus James Dean

Vintern 1931 föddes en pojke vid namn James Byron Dean i den lilla staden Marion i Indiana. Vid nio års ålder skakades hans uppväxt av en tung händelse då hans mamma dog i cancer. Dean ska ha stått sin mor nära och sagt att hon var den enda som kunde förstå honom. Hans far, som gått från att vara bonde till att jobba som tandtekniker, såg sig inte kapabel att ta hand om sin son och beslutade sig för att skicka Dean till sin fasters gård i den lilla byn Fairmount i Indiana. Innan dess hade han bott ett tag i Kalifornien, där hans pappa alltså blev kvar, men det var i Fairmount som den viktigaste delen av hans uppväxt ägde rum. Mammans död tog honom hårt, samtidigt som den bristande kontakten med pappan hade en stor påverkan på hans barndom. Detta går att återse i hans skådespeleri längre fram i livet, men det återkommer vi till.

Efter high school flyttade Dean till Kalifornien på nytt, den här gången till Santa Monica, där han studerade vidare på Santa Monica Junior College och UCLA. Hans betyg imponerade inte nämnvärt utan var i regel mediokra, med ett par undantag – bild och drama. I James Dean bodde en kreativ kraft, en vilja att uttrycka sig och avspegla sina känslor i någon form av skapelse. Han var en duktig tecknare, ägnade mycket tid åt att måla och satt långa stunder med avancerade skulpturer som han ville göra till sina egna budbärare. Målningarna och figurerna har av vänner beskrivits som udda, obskyra, ofta plågade, ibland groteska och extremt svårtolkade. Vissa var roliga, andra var mörka och alla gav de uttryck för de tankar som susade omkring i James Deans hjärna. Konsten var en viktig sysselsättning för honom och en pågående process under en stor del av hans liv.

Utöver sin estetiska sida var Dean även en duktig idrottare och spelade i skolans lag i både baseball och basket. Men det var en tredje typ av aktivitet som fångade hans närvaro mest av allt: drama, teater och skådespeleri. Han medverkade i teateruppsättningar på skolan och anslöt sig till James Whitmores ”acting workshop”, där han lärde sig mycket om skådespelets regler och tekniker. Han gjorde sitt första TV-framträdande i en reklamfilm för Pepsi i slutet av 1950.

I januari 1951 bestämde sig den då 19-årige Dean för att hoppa av universitetet och ägna sig helt åt skådespeleriet. James Deans pappa, Winton Dean, var skeptisk till beslutet att satsa på en karriär som skådespelare och gav inte mycket stöd till sonens satsning. I oktober flyttade han till New York, efter James Whitmores råd, där han till en början var stunttestare i en TV-show och gjorde ett fåtal framträdanden i diverse TV-serier. Till sin stora glädje kom han in på den ärofyllda Actors Studio, vilket gav honom Broadway-roller och fortsatta TV-framträdanden.

”I have made great strides in my craft. After months of auditioning, I am very proud to announce that I am a member of the Actors Studio. The greatest school of the theater. It houses great people like Marlon Brando, Julie Harris, Arthur Kennedy, Mildred Dunnock… Very few get into it, and it is absolutely free. It is the best thing that can happen to an actor. I am one of the youngest to belong. If I can keep this up and nothing interferes with my progress, one of these days I might be able to contribute something to the world.”

Ovanstående är hämtat från ett brev som Dean skickade till sin familj i Fairmount 1952. New York-vistelsen präglades dock inte endast av framgång, utan även av ensamhet. I mammans frånvaro och när relationen till pappan blev alltmer avlägsen svepte ensamhetens kalla vindar in över Dean. Han gick alltmer in i sin egen värld, vandrade längs New Yorks gator och spenderade nätterna på kaféer och restauranger. Med sig hade han ofta en congatrumma som han släpade runt och spelade på.

Under våren 1954 blev Dean erbjudande att spela huvudrollen i regissören Elia Kazans (A Streetcar Named DesireOn the Waterfront) nya film East of Eden, baserad på John Steinbecks roman med samma namn. Dean tackade ja och reste till Los Angeles för att börja filma, varpå han snart skulle komma att få sitt stora genombrott.

East of EdenEAST OF EDEN (1955)
4 stjärnor DYLPC

Debuten blev en succé och den unge mannen i huvudrollen tog många med storm. Filmen utspelar sig i ett jordbruksområde i Kalifornien, just när det första världskriget är på väg att bryta ut. Deans karaktär Cal är en av bonden Adam Trasks (Raymond Massey) två söner, som i mångt och mycket är varandras motsatser. Aron (Richard Davalos) är den ordentlige och pålitlige sonen medan Cal ser sig som familjens svarta får, vilsen och plågad. Han känner sig inte älskad och tvivlar på att fadern uppskattar honom lika mycket som hans bror. Avundsjukan tynger honom, han driver runt på nätterna och pendlar ständigt mellan att försöka vinna pappans kärlek och att förstöra för sig själv. I Cal Trask finns många drag som påminner om James Dean själv, och det är något som går att se även i hans ytterligare två filmer. Relationen mellan Cal och hans far är mycket svår och ansträngd, vilket Dean kunde känna igen sig i. En scen där Cal gör ett desperat försök att vinna tillbaka sin pappas kärlek med pengar, för att återigen viftas bort, var så äkta för Dean att han avvek från manuset och improviserade fram en förtvivlad kramande rörelse varpå han försöker kyssa sin far, blir undantryckt och stormar ut ur rummet gråtandes. Scenen var så smärtsam för Dean att genomföra att han ska ha gråtit även efter att den var färdiginspelad.

Förutom en urstark James Dean erbjuder East of Eden riktigt bra biroller från Raymond Massey som fadern och Julie Harris som broderns fästmö (som blir en viktig person för Cal under filmens gång). Elia Kazans skickliga regi syns gång på gång och får fram det allra bästa ur det välskrivna manuset. Det finns några riktigt intensiva, dialogdrivna scener som utnyttjar såväl manus som regi och skådespelare på yppersta sätt, och som kräver hög kvalité på alla tre komponenter för att kunna genomföras så väl. Både Kazan och manusförfattaren Paul Osborn belönades med en varsin Oscarsnominering, liksom James Dean. East of Eden är en tragisk historia med ett tema som berör än idag, en briljant klassiker med en oförglömlig skådespelarprestation av James Dean.

Efter East of Eden återvände Dean till New York för att medverka i ytterligare några TV-serier, men det dröjde inte länge förrän han fick en ny huvudroll.

Rebel Without a CauseREBEL WITHOUT A CAUSE (1955)
4 stjärnor DYLPC

Deans mest ikoniska roll är förmodligen den som 17-årigen Jim Stark i Nicholas Rays klassiska ungdomsdrama. Jims familj har precis flyttat till en ny stad, där han börjar på en ny high school där han inte känner någon. Han träffar en tjej vid namn Judy (Natalie Wood) som först verkar trevlig, men som helt ändrar attityd när hon är tillsammans med skolans tuffa gäng, där alla ska vara så hårda och coola som möjligt. Gänget konfronterar Jim och ledaren Buzz utmanar honom i både knivfight och ett livsfarligt ”chickie run”, som handlar om att köra sin bil mot ett stup och sitta kvar så långt som möjligt (den som hoppar ur först förlorar). En idé som visar sig vara mycket dum och som får allvarliga konsekvenser. Filmen fortsätter med hetsiga samtal mellan Jim och hans föräldrar som tär på familjen – ”You’re tearing me apart!” vrålar Jim förtvivlat – och till slut flyr han huset tillsammans med Judy och sin nyfunne vän Plato (Sal Mineo), en 15-årig kille som ser upp till Jim både som vän och som en storebrorsgestalt. Rebel Without a Cause för fram många ämnen som hör ungdomen till, såsom grupptryck, föräldrarelationer, vänskap, mobbning, emotionell förvirring och, kanske allra mest, den bekräftelse som Jim söker från sin omgivning och framförallt från sin pappa. I en värld där ingen tycks förstå en personifierar Jim Stark den känslofyllda och osäkra 17-åringen som vi nog alla någon gång har känt oss som.

”Actually, the person I related to was James Dean. I grew up with the Dean thing. Rebel Without A Cause had a very powerful effect on me.”

– Al Pacino

James Dean visar återigen sin unika utstrålning, en magnetisk personlighet laddad av energi, passion och genuina känslor. Rebel Without a Cause är en film jag vuxit upp med som barn och som jag kunnat återvända till även senare i min ungdom, vilket jag är långt ifrån ensam om. Trots att den kom för snart 60 år sedan, och har åldrats en aning, är den relevant än idag och kan upplevas av dagens ungdom, trots att vi knappast ägnar oss åt ”chickie runs” eller hänger på motorhuven utanför skolan. Detta är, precis som East of Eden, en oförglömlig klassiker.

Nicholas Ray Oscarsnominerades för sitt manus, Sal Mineo och Natalie Wood fick en varsin nominering i birollskategorierna, medan Dean nominerades till bästa utländska skådespelare på brittiska BAFTA Awards, där även filmen i sig nominerades för bästa film. Kort därefter skulle nästa anhalt i karriären ta plats, den här gången i Texas.

GiantGIANT (1956)
4 stjärnor DYLPC

I George Stevens jättelånga film (201 minuter) porträtterar Dean en karaktär vid namn Jett Rink, en roll som skiljer sig mycket från Cal Trask och Jim Stark. Den unge ensamvargen Jett är anställd på en stor ranch i Texas och drömmer om att någon dag kunna skörda egna framgångar. När det nygifta paret Benedict, Jordan (Rock Hudson) och Leslie (Elizabeth Taylor), tar över gården förändras tillvaron kraftigt. Jordan gillar inte Jett, men Leslie är mer vänligt inställd till honom och han får jobba kvar. En dag händer något som ska förgylla Jetts liv för alltid, men som istället utvecklar sig till en ung, drömmande mans väg mot sitt fall och han går en ensam, dyster och destruktiv framtid till mötes som alkoholiserad höjdare. Detta tragiska livsöde är trots sin tyngd endast ett sidospår till filmens huvudsakliga story, sagan om paret och senare även familjen Benedict, som spänner över flera generationer. Giant är en episk och ambitiös film som tar upp många ämnen med tillhörande frågeställningar. Rikedom och fattigdom, kvinnans roll, oljans inträde i ranchsamhället, rasismen och segregationen mellan de vita Texasborna och de mexikanska invandrarna och den klassiska frågan om huruvida pengar egentligen kan ge lycka. Filmen mottogs med lovord och höga betyg och nominerades till hela 10 Oscars. George Stevens vann för sin regi, den enda vinsten på galan. Giant är en film som imponerar på alla plan och som för min del är nära full pott i betyg. Hudson och Taylor är lysande, liksom Dean som lämnar ett enormt avtryck som Jett Rink, den karaktär som utvecklas mest av dem alla. Han börjar som blyg, tystlåten och dämpad för att avsluta som försupen, argsint och nedgången, bortom all kontroll. En plågad själ driven av mörka krafter som kväver honom långsamt. För att åldras med sin karaktär lät Dean färga sitt hår grått, raka av sig håret på sidorna för att höja sitt hårfäste och inför den sista scenen söp han ner sig på riktigt, så hårt att han knappt kunde prata. Det är nästan läskigt att se honom så borta och förlorad mot slutet av filmen, och vad som är än mer tragiskt är att det var det sista vi skulle få se av den legendariske skådespelaren.

Det blev inga fler filmer för James Dean. Varken Rebel Without a Cause eller Giant hann visas förrän efter hans död och ”last supper”-scenen i Giant, där han berusad ska hålla ett högtidstal inför en stor publik, blev hans sista. Han blev i och med sin Oscarsnominering för East of Eden den förste i galans historia att få en postum nominering för bästa skådespelare. 1957 fick han sin andra postuma nominering i samma kategori för Giant.

Vid sidan om skådespelarkarriären hade Dean en passion för bilar och höga hastigheter. Han tyckte om att tävla och njöt av att susa fram på Kaliforniens landsvägar. Den 30:e september 1955 var Dean på väg till ett race i Salinas med sin nya Porsche 550 Spyder som han kallade för ”Little Bastard”. Han var där han ville vara, han kände vinden i håret och solen i ansiktet, och plötsligt var allt slut. Krocken var ett faktum och Dean dog i en ambulans på vägen till sjukhuset, 24 år gammal.

”Dream as if you’ll live forever. Live as if you’ll die today.”

Med ovanstående ord ringade han själv in sitt eget öde. I och med skådespelaren Jimmy Deans död föddes den odödlige legenden James Dean, en kulturikon och för många en förebild av galaktiska mått.

Bara några veckor före olyckan hade Dean medverkat i en trafiksäkerhetsfilm där han uppmanade människor att köra försiktigt och yttrade ironiskt nog orden ”The life you might save might be mine”. En vecka före krocken hade han träffat den brittiske skådespelaren Alec Guinness och stolt visat honom sin Porsche. Guinness ska ha blivit helt vit i ansiktet och fått en syn i vilken han såg Dean sittandes död i bilen.

Var Dean hade varit idag kommer vi aldrig att få veta. Han hade en önskan om att en dag bli regissör, vilket såklart hade varit oerhört intressant att få se. All den kreativitet och inre aktivitet som fanns hos honom hade kanske fått sin perfekta utgångskanal i ett framtida regissörskap. Kanske hade han varit en stor skådespelare än idag och haft en lång filmografi, kanske hade han gått in i en vägg och drunknat i sina tvivel och sin ångest. Kanske var det förutbestämt att han skulle dö ung och aldrig hinna bli gammal?

Han jämfördes tidigt med Marlon Brando och hade en liknande explosivitet i sitt skådespeleri. Idag kan man se hur delar av hans stil lever kvar i den tystlåtne Ryan Gosling, den lika hjärtligt skrattande Brad Pitt och självklart den nästan porträttlike James Franco, som fått äran att spela Dean i filmen James Dean från 2001. Som redan nämnts så var Dean en förebild för Al Pacino, och visst kan man se de osäkra dragen bakom en svårtillgänglig fasad i Michael Corleone.

Vad James Dean lämnar efter sig är mer än de tre filmer han gjorde. Han var mer än en cool kille med t-shirt och jeans. Han har inspirerat människor att leva på riktigt, att ta vara på sin ungdom och han är fortfarande en inspirationskälla för många stora namn i filmvärlden. Med sitt pojkaktiga skratt, de vilsna karaktärerna, det plågade kroppsspråket, de ångestfyllda utbrotten och de skuttiga stegen finns ett brett register att upptäcka och uppleva. Få skådespelare har gett ett så äkta intryck och spelat med en sådan närvaro som Dean, och det är därför som hans filmer har en så stark kraft som övervinner oss gång på gång.

Det finns ett skimmer över Dean, något abstrakt sken, en utstrålning med en ingrediens som inte går att sätta fingret på vad det är. Kanske är det det oberäkneliga i hans beteende som gör det, det improviserande, impulsiva karaktärsdraget som gör att han är så intressant? Nära vänner och bekanta har beskrivit hans närvaro som växlande, oförutsägbar – ena stunden kunde han dansa runt med ett leende på läpparna, för att sekunder senare sitta och stirra ut genom fönstret försjunken i djupa tankar. Vad han tänkte på får vi aldrig veta helt och hållet, den hemligheten bär han med sig än idag. James Dean kommer alltid att ha sin egen lilla vrå i mitt hjärta där han får köra sin Porsche, forma sina skulpturer och slå på sin trumma hur mycket han vill. James Dean är oförglömlig.

Avslutningsvis

Jim Dean of Indiana – Phil Ochs

Annonser

2 tankar om “I fokus: James Dean

  1. Ping: Veckoresumé #32 | do you like phil collins?

  2. Ping: Veckoresumé #36 | do you like phil collins?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s