Veckoresumé #23

En rysk stumfilm, en amerikansk remake av en uruguayansk skräckfilm, en Hitchcock och ett franskt drama är vad som erbjuds denna vecka.

Pansarkryssaren PotemkinPANSARKRYSSAREN POTEMKIN (1925)
3 stjärnor DYLPC

(Vår riktlinje om att alltid skriva ut originaltiteln faller här ihop som ett korthus eftersom inte många av våra svenska läsare kan knappa in Броненосец Потёмкин hur som helst, och än mindre uttala det). Så, nu när de språkliga hindren har passerats med hjälp av den på tungan lätt placerade Pansarkryssaren Potemkin, kan vi gå till ämnet: den ryska, revolutionerande stumfilmen från mitten av 20-talet. Handlingen baseras i första hand på en verklig händelse som utspelade sig 1905 då besättningen på ett ryskt stridsfartyg gjorde uppror mot tsarväldet och anslöt sig till den ryska revolutionen. Vissa delar av filmen är dock fiktiva, som den berömda scenen vid Odessatrappan, där människor flyr nerför trappstegen samtidigt som de blir beskjutna av polisen. Filmen var högst kontroversiell när den kom och nekades att visas i vissa länder, däribland Sverige, vilket i efterhand kan tyckas fegt men ändå förståeligt. Den känns fortfarande brutal och skildrar hemska skeenden med en kompromisslös svärta. Detta gör, tillsammans med den rappa klippningen och det för sin tid imponerande kameraarbetet, att den än idag är en obekväm upplevelse och ett viktigt historiskt och politiskt tidsdokument.

Silent HouseSILENT HOUSE (2011)
2 stjärnor DYLPC

Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene, Red Lights) har huvudrollen i denna remake av den uruguayanska skräckisen La casa muda från 2010. Jag är inte särskilt bevandrad i den uruguayanska filmvärlden, men den filmen har jag faktiskt sett. Precis som originalet handlar Silent House om en dotter (Olsen) och hennes pappa som tillsammans åker ut till sin sommarstuga i skogen för att fixa det sista inför en planerad försäljning. Fönstrena är igenbommade, dörrarna är låsta och hela huset är mörklagt. Detta är miljön vi ska komma att röra oss i under 86 rätt långa minuter, efter att pappan försvinner på ett mystiskt sätt och dottern inser att hon är inlåst med en lykta som enda vän. Filmen imponerar på ett tekniskt plan – den är filmad som om den vore en (!) enda lång tagning som i realtid följer Olsens försök att ta sig ut från mörkret. Den kusliga stämningen finns där och det här skulle kunna bli riktigt bra, men… Det blir för tråkigt! Det händer ju ingenting! I kortfilmsformat eller med en åtminstone befintlig klippning hade detta kunnat bli riktigt bra, men avsaknandet av tempo och det svajiga skådespeleriet från alla förutom Olsen gör att det inte blir mer än knappt godkänt. Precis samma problem som hos det uruguayanska originalet med andra ord, men den var nästan ännu värre.

SuspicionSUSPICION (1941)
3 stjärnor DYLPC

”The only actor I ever loved in my whole life”. Så sa Alfred Hitchcock om sin fyrfaldige kollaboratör Cary Grant, kanske mest känd för sin klassiska roll i North by Northwest. Suspicion, som i Sverige går under den lysande titeln Illdåd planeras? är deras första samarbete, vilket har en bit kvar till de riktigt höga höjderna som de senare skulle nå. Grant spelar kvinnokarlen Johnnie, som en dag träffar Lina (Joan Fontaine) på tåget, som han inte långt därefter gifter sig med. Johnnie utger sig för att vara en välbärgad man utan några nämnvärda problem, en yttre bild som ska komma att ifrågasättas av Lina när hon börjar undra var pengarna kommer ifrån. Misstankarna tilltar när hemligheter börjar bubbla upp till ytan och Lina börjar oroa sig för vad Johnnie egentligen har för avsikt med deras relation. Cary Grants komiska timing och genomcharmiga utstrålning är en fröjd att se, men den klickar inte helt med filmens egentligen huvudsakliga thrillerkoncept, vilket ger den lätta tonproblem. Hitchcock – tonproblem?! Ja, faktiskt. Men i slutändan är Suspicion ändå en småtrevlig och klart godkänd film som bör duga för vilken stilfull hemmakväll som helst.

Ensemble c'est toutENSEMBLE, C’EST TOUT (2007)
4 stjärnor DYLPC

(Sv: Tillsammans är man mindre ensam). Precis som den svenska titeln indikerar är gemenskap det ledande budskapet i detta franska relationsdrama. Fyra ensamma karaktärer möts av olika anledningar och hamnar under samma tak i en lägenhet någonstans i Paris. Det är den frusna och underviktiga städerskan Camille (Audrey Tautou), den blyge, stammande och historieintresserade Philibert (Laurent Stocker), den okänslige, motorcykelåkande och ständigt rökande kocken Franck (Guillaume Canet) och hans trädgårdsälskande mormor Paulette (Françoise Bertin) som oroar sig över ensamheten på ålderns höst. Just höst är ett passande ord för att beskriva den atmosfär som genomsyrar filmen, med kalla vindar, mörka kvällar, kyliga morgnar, stress, förkylningar och en värme som måste skapas med vänskap och kärlek när vädret inte hjälper till. Den här filmen har fått mycket blandad kritik, varav en hel del negativ sådan. Platt, förutsägbart och oengagerande har det hetat, men jag upplevde inte något av detta och är således av en annan uppfattning. Skådespelarna är utmärkta och lyckas förmedla känslorna de stöter på längs vägen ända fram till soffan. Jag skrattade, småsnyftade litegrann och följde med på den utveckling de olika personerna är med om. En film om motgångar, sorg, glädje och allt det jobbiga, problematiska, fina och värdefulla med, just det, gemenskap. Väl värd en fyra i min bok.

Veckans topp 3

  1. Ensemble, c’est tout
  2. Pansarkryssaren Potemkin
  3. Suspicion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s